 |
Mot Stadtlandet
Nu blev jag belönad med ganska normalt sommarväder ett tag. Stormvindar var inte längre den allena rådande vädertypen och det blev mycket lättare att paddla.
Kusten blev nu lägre några dagar och det var lättare att finna bra läger- och landstigningsplatser.
|
Jag gjorde min längsta dagsetapp på 96 kilometer och det var sista natten jag hade solsken. Jag var på väg mot mörkare nätter.
Efter Vikna gick min färd längs utsidan av Glasøyvear, där 600 meter djupt hav hastigt grundar upp med flata berghällar nära land. Dyningen var gigantisk, men lång och mjuk och lika lätt att paddla som slätt hav. Det var ingen vind alls, vågorna hade fötts långt uppe i norr. Men dessa vågors död i fullt raseri mot kusten, var det storslagnaste skådespel jag någonsin bevittnat. Det började med ett lågt dån som av åska, följt av ett tjut liksom av stora jetplan och till sist både hördes och kändes liksom en explosion under havsytan och vita pelare reste sig sakta, sakta, upp, upp tills gravitationskraften nådde dem högt i skyn. Sakta sjönk pelarna mot stranden igen och kraschade i ett rasande dån. Hela havet var fyllt av vitt skum.
Hela vägen ner till Trondheim fick jag fint väder. Det var härligt att paddla på mjuk dyning och ibland ett alldeles slätt hav. Nära Kristiansund slog jag läger och gav mig av på en promenad över den mjukt gräsbetäckta ön. Plötsligt kände jag en stark smärta i högra foten och det visade sig att jag trampat rakt på en 5 cm lång rostig spik. Foten klarade sig märkvärdigt bra i två dagar, men sedan kom infektionen och smärtan. Jag kunde inte gå, inte paddla, inte sova och den oerhörda smärtan var det enda som existerade i min värld. Natten gick och foten blev bara sämre, så jag tänkte att jag måste ringa en läkare. Men jag blandade T-sprit och basimysin i kastrullen och det gjorde susen. I tre timmar satt jag med foten i kastrullen och sedan var den infektionen ett minne blott. Men riset smakade liksom skit sedan, hur ihärdigt jag än diskade kastrullen.
Sedan var det dags för de hårda vindarna igen och de fortsatte att öka söderut. Bergen började bli högre igen, men kustremsan var grundare vilket gjorde det lättare att nå land. Men i stormväder är ingenting lätt, när man irrar sig in i jättarnas lekplats. När jag närmade mig Hustadvika hade vinden piskat upp stor dyning och en brant sjö och jag kom för nära ett klipprev. Vågornas Moder exploderade över mig och kajaken kastades iväg över revet. Vi flög genom en vit värld av dånande skum i åtminstone 10 sekunder innan vågens energi dog ut. Det kunde ha slutat lyckligt om det inte hade varit för att mitt tajta och hårt spända neoprenkapell trots allt tryckts in av vågens kraft. Kajaken var nu vattenfylld och jag hade inget annat val än att landa. Jag befann mig i djupt vatten innanför revet och började titta mig omkring efter en lämplig landningsplats. Men det fanns bara oländiga klipphyllor översköljda av brytande sjöar. Kajaken fick surf mot en av bergshyllorna och tung som en gammal ardenner kraschade den med näsan först in i klipporna, omöjlig för mig att bromsa eller styra med allt vatten inuti. Jag kom snabbt ur kajaken och försökte att dra den med mig upp på bergshyllan. Men havet ville annorlunda och jag fick hårt slit med att besegra vågornas krafter. Till slut lyckades jag baxa upp kajaken på land och utmattad men oskadd slog jag läger och försökte få ordning på utrustningen. Kajaken hade klarat sig bra, bara aningen tilltygad akterut, men nosens stötdämpare hade tagit det mesta av smällen. Dock hade havet tagit med sig en del utrustning, bl.a. mitt Trangia kök.
Morgonen därpå kunde jag åter sjösätta, nu i ett betydligt lugnare hav, och jag fick ett par underbara dagar av paddling ner till Stadtlandet.
Stadtlandet är ett nästan 20 kilometer långt och 350 meter högt bergsmassiv som sträcker sig ut i havet och vattnen runt dess spets är kända för att vara vilda och kaotiska. Jag närmade mig detta område under kvällen och vädret var fint, så jag beslutade mig för att passera innan stormvindarna slog till igen. I gigantisk dyning men ingen vind, paddlade jag förbi de vackra svart-gröna klipporna i det sista av dagsljuset och ställde sedan siktet på den 25 kilometer avlägsna Vågsøy. Natten var fantastiskt vacker med skeppens ljus blinkande mot mig där jag gungade fram i mörkret och vågbrotten som lyste vita inåt land. Jag slog läger på Vågsøy och fick fyra timmars sömn innan jag i strålande och lugnt väder paddlade in till det vackra Hornelen i Nordfjord. Att paddla nära utmed den 860 meter höga klippväggen i bara mjukt hissande dyning var verkligen storslaget.