 |
Mot Stadtlandet
Nu blev jag bel�nad med ganska normalt sommarv�der ett tag. Stormvindar var inte l�ngre den allena r�dande v�dertypen och det blev mycket l�ttare att paddla.
Kusten blev nu l�gre n�gra dagar och det var l�ttare att finna bra l�ger- och landstigningsplatser.
|
Jag gjorde min l�ngsta dagsetapp p� 96 kilometer och det var sista natten jag hade solsken. Jag var p� v�g mot m�rkare n�tter.
Efter Vikna gick min f�rd l�ngs utsidan av Glas�yvear, d�r 600 meter djupt hav hastigt grundar upp med flata bergh�llar n�ra land. Dyningen var gigantisk, men l�ng och mjuk och lika l�tt att paddla som sl�tt hav. Det var ingen vind alls, v�gorna hade f�tts l�ngt uppe i norr. Men dessa v�gors d�d i fullt raseri mot kusten, var det storslagnaste sk�despel jag n�gonsin bevittnat. Det b�rjade med ett l�gt d�n som av �ska, f�ljt av ett tjut liksom av stora jetplan och till sist b�de h�rdes och k�ndes liksom en explosion under havsytan och vita pelare reste sig sakta, sakta, upp, upp tills gravitationskraften n�dde dem h�gt i skyn. Sakta sj�nk pelarna mot stranden igen och kraschade i ett rasande d�n. Hela havet var fyllt av vitt skum.
Hela v�gen ner till Trondheim fick jag fint v�der. Det var h�rligt att paddla p� mjuk dyning och ibland ett alldeles sl�tt hav. N�ra Kristiansund slog jag l�ger och gav mig av p� en promenad �ver den mjukt gr�sbet�ckta �n. Pl�tsligt k�nde jag en stark sm�rta i h�gra foten och det visade sig att jag trampat rakt p� en 5 cm l�ng rostig spik. Foten klarade sig m�rkv�rdigt bra i tv� dagar, men sedan kom infektionen och sm�rtan. Jag kunde inte g�, inte paddla, inte sova och den oerh�rda sm�rtan var det enda som existerade i min v�rld. Natten gick och foten blev bara s�mre, s� jag t�nkte att jag m�ste ringa en l�kare. Men jag blandade T-sprit och basimysin i kastrullen och det gjorde susen. I tre timmar satt jag med foten i kastrullen och sedan var den infektionen ett minne blott. Men riset smakade liksom skit sedan, hur ih�rdigt jag �n diskade kastrullen.
Sedan var det dags f�r de h�rda vindarna igen och de fortsatte att �ka s�derut. Bergen b�rjade bli h�gre igen, men kustremsan var grundare vilket gjorde det l�ttare att n� land. Men i stormv�der �r ingenting l�tt, n�r man irrar sig in i j�ttarnas lekplats. N�r jag n�rmade mig Hustadvika hade vinden piskat upp stor dyning och en brant sj� och jag kom f�r n�ra ett klipprev. V�gornas Moder exploderade �ver mig och kajaken kastades iv�g �ver revet. Vi fl�g genom en vit v�rld av d�nande skum i �tminstone 10 sekunder innan v�gens energi dog ut. Det kunde ha slutat lyckligt om det inte hade varit f�r att mitt tajta och h�rt sp�nda neoprenkapell trots allt tryckts in av v�gens kraft. Kajaken var nu vattenfylld och jag hade inget annat val �n att landa. Jag befann mig i djupt vatten innanf�r revet och b�rjade titta mig omkring efter en l�mplig landningsplats. Men det fanns bara ol�ndiga klipphyllor �versk�ljda av brytande sj�ar. Kajaken fick surf mot en av bergshyllorna och tung som en gammal ardenner kraschade den med n�san f�rst in i klipporna, om�jlig f�r mig att bromsa eller styra med allt vatten inuti. Jag kom snabbt ur kajaken och f�rs�kte att dra den med mig upp p� bergshyllan. Men havet ville annorlunda och jag fick h�rt slit med att besegra v�gornas krafter. Till slut lyckades jag baxa upp kajaken p� land och utmattad men oskadd slog jag l�ger och f�rs�kte f� ordning p� utrustningen. Kajaken hade klarat sig bra, bara aningen tilltygad akterut, men nosens st�td�mpare hade tagit det mesta av sm�llen. Dock hade havet tagit med sig en del utrustning, bl.a. mitt Trangia k�k.
Morgonen d�rp� kunde jag �ter sj�s�tta, nu i ett betydligt lugnare hav, och jag fick ett par underbara dagar av paddling ner till Stadtlandet.
Stadtlandet �r ett n�stan 20 kilometer l�ngt och 350 meter h�gt bergsmassiv som str�cker sig ut i havet och vattnen runt dess spets �r k�nda f�r att vara vilda och kaotiska. Jag n�rmade mig detta omr�de under kv�llen och v�dret var fint, s� jag beslutade mig f�r att passera innan stormvindarna slog till igen. I gigantisk dyning men ingen vind, paddlade jag f�rbi de vackra svart-gr�na klipporna i det sista av dagsljuset och st�llde sedan siktet p� den 25 kilometer avl�gsna V�gs�y. Natten var fantastiskt vacker med skeppens ljus blinkande mot mig d�r jag gungade fram i m�rkret och v�gbrotten som lyste vita in�t land. Jag slog l�ger p� V�gs�y och fick fyra timmars s�mn innan jag i str�lande och lugnt v�der paddlade in till det vackra Hornelen i Nordfjord. Att paddla n�ra utmed den 860 meter h�ga klippv�ggen i bara mjukt hissande dyning var verkligen storslaget.