 |
Nordkapp till Tromsø
Färden gick nu vidare söderut och jag kunde slinka in bakom öar där havet
var lugnare.
Efter Hammerfest välkomnades jag av en högre kust. Över 1 000
meter höga bergsmassiv reser sig nästan direkt ur havet, men naturen är ändå
inte fullt så karg och sträng som de lodräta klippväggarna uppe i nordost.
|
Vinden fortsatte outtröttligt sin vilda framfart, men det var ändå lättare att paddla nu, utan de ilskna brottsjöarna också. Jag upplevde även två fantastiska dagar med sol, värme och stiltje, då paddlingen var rena himmelriket.
Jag sjösatte min kajak i en av dessa underbara morgnar och paddlade ut i soluppgången. Solen sken från en klarblå himmel medan vinden tog sig en välbehövlig andhämtning. Jag sög girigt i mig anblicken av Oksfjordjøkelens glaciär som glittrade i solskenet. Bergstoppar reser sig skyhögt på var sida av glaciären och de skarpa klippväggarna triumferade i konstnärligt skulpterad snö och is. Jag passerade Sørøya med sina vackra dalar mellan branta berg täckta av grön, men vindpinad vegetation. Landskapet filmades sakta upp för mina ögon och sjönk in i mina sinnen.
Den lilla byn Hasvik är den största bosättningen på hela Sørøya och jag gick iland här för att fylla på matförråden. När jag sedan paddlade vidare, kändes det som hela naturen hade stannat upp. Kontrasten mot föregående dagar var bedövande och total. Havet var som ett salsgolv, fisk och maneter glittrade som silver under min kajak och jag flöt ovanpå detta tredimensionella och nästan helt transparenta konstverk. Sakta passerade jag över Lopphavet, känt för att vara den blåsigaste platsen runt hela Norges kust, men i dag utan ens den minsta vindpust. På min vänstra sida reste sig bergen högt, målade i grönt, svart och vitt och mot norr sträckte sig den oändliga och blå horisontlinjen. När jag nådde den vanligtvis stormpiskade norra änden av Silda, var min känsla av stillhet, värme och glädje total och omöjlig att överskugga.
Bergen ut mot havet är här i Nordnorge högre än på någon annan plats i Europa. De högsta fjälltopparna reser sig nästan 2 000 meter över havet, med svarta klippväggar delvis klädda i permanent snö och is.
När regnet och vinden kom tillbaka försvann bergstopparna i ett grått dis bakom vågorna.
Jag hade nu färdats i två veckor och kände mig så i takt med naturen och långsamheten i mitt färdsätt att ett besök i en så pass liten stad som Tromsø med 40 000 invånare, kändes lite som att koppla över till MTV efter att ha tittat på en romantisk kärleksfilm. Det var skön omväxling att strosa på stadens gator och prata med andra människor.