Kanotfärd Oxelösund-Byrum,Öland

Vad lärde jag mig?

Inledning

Det här blir ingen vanlig reseskildring utan mera än reflektion över vad som funkade bra och vad som inte gjorde det. Vad jag personligen lärde mig. Jag har inte paddlat långfärd på 25 år och det visade sig att jag inte kom ihåg något av värde från den tiden då jag paddlade (med en K2) Göta Kanal och i Dalslands sjösystem. Jag paddlade också några gånger i Stockholms skärgård. Då var vi en grupp och det var alltid någon annan som navigerade. Vi paddlade på nätterna (sommar) för att det blåste mindre då. Jag är varken van friluftsmänniska eller erfaren kanotist. Mina erfarenheter kan alltså vara självklarheter för många och jag har kanske också dragit några felaktiga slutsatser, så denna "reseskildring" får verkligen inte tas som någon rådgivande manual i ämnet. Jag är idag 57 år, 180 lång, 80 kg och motionerar inte regelbundet men började i alla fall i april. Klarar nu under gynnsamma förhållanden 5 km jogging på en halvtimme.

Färden

START Oxelösund söndag kl 14:01, N58 39.675 E17 05.235

söndag, natthamn 1 Kopparholmen, N58 28.321 E16 57.955

måndag, natthamn 2 Andholmen, N58 09.227 E16 50.950

tisdag, natthamn 3 Torrö, N57 53.457 E16 47.197

onsdag, natthamn 4 holme i Blåbärssundet, N57 39.493 E16 38.622

torsdag, natthamn 5 St Rödskär, N57 18.558 E16 35.577

fredag, passage ngt norr om Blå Jungfrun kl 6:24, N57 15.754 E16 47.667

MÅL, Byrum, Öland fredag kl 7:55, N57 13.734 E16 57.563

Fredag kl 14 hade det blivit exakt 5 dygn, så totaltiden blev faktiskt ngt kortare än 5 dygn. GPS:en säger att färden blev totalt 231 km.

Kanoten

Denna långfärd utfördes med annorlunda kanottyp, som är byggd för att trampas med fötterna. Den kan paddlas och seglas också. Jag köpte den egentligen för att den kunde seglas. Det är en Hobie Adventure som är 4,88 cm lång, 70 cm bred och väger 28 kg. Masten är 3 m hög och seglet på 1,9 m2. Trampanordningen heter Miragedrive och väger 3 kg. Jag har sk turbofenor som är lite större än standard, lite som att trampa på högre växel. Lägre takt och mer motstånd. Den som är nyfiken på hur trampanordningen fungerar hittar på Hobies hemsida, Hobie.com en animation. Kajaken (för det är en kajak!) har 3 lastluckor, en stor i fören, en rund 8-tummare i aktern och en rund 8-tummare i mitten (mellan benen) som är åtkomlig under färd. Hela packutrymmet är ett enda stort utrymme som är stängt utåt. Kajaken är en "Sit On Top" och självlänsande. Skulle man gå runt är det väldigt lätt att bara kravla sig ombord. Jo, jag har provat. Kajaken är rotationgjuten i polyeten. Skrovformen kan beskrivas som ganska platt och bred. Undersidan ser ut lite som en badmadrass. Fenorna (på pedaldriven) kan ställas rakt ner och fungerar då hjälpligt som centerbord. Det finns faktiskt ett särskilt urtag för ett riktigt centerbord, som kan köpas som tillbehör. Den som älskar att ha kontroll över sin kajak med paddelteknik, kantställa, rolla och allt annat man nu kan göra med följsam kajak, kommer bli grymt besviken. Hobien är byggd för att trampas i första hand. Paddla gör man bara när man måste. Typ grunda steniga vatten, när man lägger till eller lägger ut från land. Med detta sagt så kan man ställa den naturliga frågan: Jaha hur är den att trampa då? Jodå, det går förvånansvärt bra! Farten är ju inte konkurrenskraftig mot en bra kajak med van paddlare. Jag kan klara 5 km på under 33 minuter med Hobien tom. Men som långfärdskajak fungerar det lite annorlunda med trampor. Förutom att pedaldriften faktiskt är effektiv så använder man mycket större muskelgrupper, vilket gör att man kan hålla hyfsad fart ganska länge. Jag tror (vet inte om jag riktigt har täckning för det här...) att man ska vara rätt bra paddlare och ha hyfsad kondition för att klara 23 mil på 5 dagar helt utan känningar i kroppen och inte så mycket som ett skavsår. Jag tror alltså inte att jag hade klarat det med en vanlig havskajak. Min slutsats blir att i en "vanlig" långfärdsgrupp borde man hänga med utan problem. Alla som har problem med axlar och armar kan ta sig fram med denna kajak. Man kan ju faktiskt alternera mellan paddel och trampor.

Sen går den ju att segla också! Kanske inte pin kryss, men flack kryss fungerar bra och halvvind, slör och läns givetvis. Garanterat upp till 6 sekundmeter. Jag har prövat i hårdare vind men då måste jag vara fokuserad och förbannat alert. Jag använder mest seglet som drivhjälp till trampandet, men blåser det bra och öppen vind så kan man sluta trampa och färdas med 6-7 km/tim. Jag är inte så bra på att bedöma våghöjd, men skulle gissa på att de var meterhöga vid två tillfällen. Det oroade mig inte speciellt.

Ensam eller fler?

Jag vet nu att jag är funtad för att paddla i en grupp om minst två i alla fall. Jag har läst andras synpunkter om ensampaddling, men ofta har dessa handlat mest om säkerhet och inte så mycket om hur man mår och upplever sin tur på det personliga planet. Detta var min första ensamtur och anledningen handlade egentligen mest om att turen verkligen skulle bli av. Jag kunde inte låta den bli inställd pga andras möjligheter att hänga med. Jag kan alltså göra en ensamtur igen, av samma skäl. Men helst inte. Jag vill dela mina färdupplevelser med andra.

A till A eller A till B?

Det är ju mycket mer påtagligt att ha gjort en tur från A till B. Om man vill berätta för andra eller räkna distans, slå rekord eller som personliga utmaning. Men jag känner att jag har korsat flera intressanta skärgårdar utan att ha fått mer än en liten smakbit av dom. Alltså blir nästa tur definitivt en A till A tur. Tex Misterhults skärgård. Utan andra mål än att vistas i den en viss tid. Utforska med hänsyn till väder och vind. Bara färdas när jag har lust, bara motiveras till färd av nyfikenhet. Då slipper jag ju konstant motvind i alla fall.

Vad är fort och vad är långt?

Det finns väl inte något objektivt svar på det men 23 landmil på knappt 5 dygn känns så här i efterhand som väldigt fort, alldeles för fort. Jag hade planerat så länge och så var det över så fort. Jag skulle nog hellre ha kortat ner till kanske 10-15 mil på samma tid. Tagit det lugnare dvs längre pauser eller tagit en heldag för att ligga still, bada och slappa. Jag hade en total färdtid i kanot på drygt 39 timmar, 7 timmar och 50 minuter per dag i snitt. Färdtiden uppdelad i 22 (totalt) pass på 1,5 - 2 timmar. Några pass kortare, några längre. Detta var inte planerat utan blev naturligt uppdelat av 16 (totalt) pauser på snitt 45 minuter och 5 natthamnar. Snittid för en natthamn blev ca 12 timmar 40 minuter. Jag hade inte räknat med konstant motvind utan hoppats på att kunna segla vissa dagar. Tanken var från början att färden skulle ta 7 dagar men pga en 60-årsfest försvann en dag direkt i starten. Där gick mitt reservdygn och pga väderprognoser så fanns bara en möjlighet att korsa Kalmarsund och det var fredag morgon vid soluppgången. Jag var tvungen att forcera lite på torsdagen för att nå St Rödskär lite tidigare än planerat. Därför kom jag fram till Byrum, Öland strax före 8 på fredag morgon istället för lördag em som planerat. Jag snittade ca 3 knop (5,5 km/h) på färdtidspassen, vissa pass bara 2,5 knop (4,7 km/h)och upp till 3,9 knop (7,29 km/h) på överfarten. På överfarten, St Rödskär - Blå Jungfrun (strax norr om) - Byrum, Öland, hade jag gynnsam vind och satte segel vilket fungerade som draghjälp och ökade farten något samtidigt som min egen fysiska ansträngning minskade något. Överfarten var 2,45 mil och tog 3 timmar och 22 minuter.

Mentala spöken

Min, per definition, uppfattning om sådant som man kanske har en nojjig inställning till och därför gör överdrivna förberedelser för att undvika. Typ svindel, torgskräck osv. Jag är rädd för att bli överkörd av snabba motorbåtar. Jag är skiträdd för Gotlandsfärjor. Jag har en släng av fjärdfrossa och känner mig väldigt ensam vid överfarter av stora vatten. Jag är inte rädd för ormar men har en viss skräck för att bli ormbiten, vilket definitivt sätter stopp för färden. Hobien har en del teknik och jag är rädd för att något ska gå sönder. Jag förbereder mig för undvika dessa "spöken" på följande sätt: jag har alltid på mig en lysgul skitful väst typ vägarbetare, jag har alltid en illröd vimpel på hög mast, jag är väldigt uppmärksam på motorljud. Jag har givetvis en siren också, typ drivgas (Clas Ohlson). Jag har noga kollat Gotlandsfärjornas tidtabell (mellan Visby och Oskarshamn). Jag har också studerat exakt var Gotlandsfärjorna normalt går på en hemsida som visar fartyg med AIS. Jag använder torrdräkt på överfarter över stora vatten. På överfarten Kalmarsund i gryningen (mulen) satte jag också en 360 graders lanterna (Navisafe) på en teleskoppinne bakom mig och var mycket nöjd med att kunna använda segel vilket också ökade mina chanser att upptäckas. Jag har försett min kajak med reflextape (Clas Ohlson) på skrovet. Erfarna veteraner hävdar att man kan ha ihopknycklad metallfolie i mössan för att synas på radar. Andra erfarna veteraner skrattar på sig åt detta. Jag vill gärna synas på radar men vet ännu inte hur det ska ordnas, jag har inte ihopknycklad metallfolie i mössan. Jag har alltid flytväst på mig. Jag är väldigt uppmärksam vid strandhugg på ormar och har ofta mina neoprenstövlar på mig. Jag har förmodligen alldeles för mycket reservdelar och verktyg med mig.

GPS, kompass och sjökort

Pedaldriften och ett ganska stort roder ger ett visst djupgående. Därför vill jag gärna veta när jag lämpligen ska dra upp pedaldriften och rodret och övergå till ordinär paddel. Jag hade en hel pärm med utprintade "sjökort" i för mig läsbar skala. Plus lite översikter också. Men under själva färden använde jag egentligen bara GPS. Ett absolut underbart instrument. Men erfarna veteraner hävdar att GPS är helt onödigt i en kanot, och dessutom drar fruktansvärt mycket batterier. Jag kan inte hålla med. Vad är det för precision i en spottlogg? Jag har visserligen en syftkompass med också, men som sista reserv. Allvarligt talat, man måste anpassa vanliga sjökort en del innan de riktigt fungerar i en kanot. Med båda händerna på paddeln och inget kartbord känns en GPS med inbyggd belysning som ett lyft inom navigering av kanoter. Så jag har lite svårt att förstå en strävan att undvika GPS. Med på färden hade jag en Garmin 76CSx som är vattentät och dessutom flyter. Den förbrukade 2 st AA batterier, Litiumjon på 34 timmars drifttid. Sen bytte jag batterier, enda bytet. GPS:en stängdes av vid pauser och natthamn. Som reserv hade jag en Garmin Etrex Legend HCx. Den sistnämnda är bara vattentät. Båda hade Bluechart sjökort, lite waypoints och några alternativa rutter inladdade. Normalt brukade jag bara titta på GPS:en för att rikta in kajaken rätt, sen tog jag ett synligt mål och siktade in mig på det. Så man behöver inte sitta och glo på GPS:en. Det finns en del finesser med GPS också, sätter man ett mål så kan man se när man når det. När tiden (ETA=estimated time of arrival) drar iväg, tex vid ökande motvind, kan man ta beslut om en närmare natthamn. Jag kommer alltid navigera med GPS i kajaken. Den är absolut inte svår att lära sig. Man vet alltid precis var man är, vart man är på väg och hur fort det går. Men är man innanför 3-meterskurvan får man se upp, allt är definitivt inte utmärkt på kortet!

Mobiltelefon

Jag använde en vattentät, stöttålig Sonim XP3 Quest Pro. Batteriet är ganska stort så det räcker normalt minst en vecka. Mobilen fungerade också som ficklampa. Jag hade min vanliga mobil (med fulladdat batteri) nedpackad som reserv. Det ska vara vattentäta robusta grejor i en kanot!

Kamera

Det var en besvikelse hur dåligt det fungerade med systemkameran (Canon EOS 10D). Jag hade inte insett hur blött allting är i en kanot. Man har blöta händer och det stänker. Kameran var stor och klumpig, det blev för bökigt att plocka fram den och plocka undan den varje gång jag ville ta en bild. Så det blev inte många bilder tagna. Det måste bli en vattentät och mindre kamera nästa gång. Det ska vara vattentäta robusta grejor i en kanot!

Tält

Ett billigt enmanstält från Clas Ohlson med inner och yttertält fungerade bättre än väntat. Det är nu utgånget och inköptes för 199:- när dom sålde ut de sista. Det hade kostat ca 600:- tror jag. Jag fick 30 timmars ösregn och rätt mycket vind på mig när jag hade kommit fram till Byrum, Öland och det klarade tältet faktiskt. Tältet är dock illrött och jag hade nog föredragit ett kamoflagefärgat. Jag vill synas i kanoten men inte när jag campar. Nån annan som känner så också?

Sovsäck

Sovsäcken blev en billig +10 graders sommarsäck också från Clas Ohlson. Den har nog också gått ut ur sortimentet nu. Ordinarie pris ca 350:-, inköptes för 139:-. Säcken duger och det enda jag egentligen lärde mig är att man inte ska ha för varm säck på sommaren. Anar man att det blir en kall natt tar man på sig ett underställ. En sak till, ett par tunna strumpor gör att fuktiga kalla fötter inte "fastnar" i säcken.

Gasolkök

Ett Primus ETA Express inköptes för ca 900:- och det räcker utmärkt för en person. Lättdiskat, snabb kokning, litet och behändigt. Däremot gav tändningen upp nästan omgående och köket fick därefter tändas med tändstickor. Detta kommer jag att reklamera, köket är inte särskilt billigt och ska fungera till 100%.

Mat och vatten

Först vatten, jag startade med 8 liter och trodde att det skulle räcka. Jag använde inte detta vatten till matlagning utan enbart som dricksvatten. Det räckte inte alls. Det var så gott med vatten att jag knappt trodde på det. Jag kan inte räkna ut eller förstå hur mycket vatten jag behöver, jag måste nog kasta ut frågan på forumet. Räcker 2 liter om dagen? Beror på. Beror på vad? Arbete, svett, värme och…? Jag hade hoppats att slippa fylla på vatten eller handla mat under resans gång. Det är så trist att behöva ändra sin färdrutt för att tvingas till civilisationen och öda timmar på att stå i kö för sånt jag kunde ha haft med från början. I Västervik var jag dock tvungen att komplettera med 4 burkar mineralvatten, 4 burkar Cola och en suverän lax & räkmacka, allt inköpt vid badplatsen Gränsö slott. Maten räckte med marginal, lax och räkmackan var ett rent lyxinköp. Jag hade med mig några konserver: 1 Bullens pilsnerkorv (ett absolut måste), 1 gulaschsoppa, 1 hummersoppa och 6 makrillfile i tomatsås. Detta känns fortfarande som rätt val och får stå kvar på listan. Sen hade jag spagetti (för mycket), nudlar (för mycket) och tortelini (jävligt tråkigt och kommer strykas). Åtkomligt under färd hade jag en ganska stor behållare med blandade osaltade nötter och en annan burk med torkade katrinplommon, aprikoser, päron, ananas och fikon. Lite godis och Dextrosol hade jag också, om det nu ska räknas som mat… Verkar det onödigt asketiskt? Det var enkel matlagning som gällde och hunger är en fantastisk krydda som dock inte klarar att få tortelini njutbart. Allt det andra var det godaste jag ätit varje gång. Spagetti med en burk makrill i tomatsås och extra svartpeppar (från McDonalds) var så gott att jag kan äta det när som helst. Alltså inget kaffe, inget bröd, ingen potatis, inget frystorkat, inga grönsaker, ingen öl, inget vin, ingen dessert, ingen färsk frukt, inga chips och ingen…jo whisky hade jag med. Låter otroligt nu när jag skriver detta men jag saknade inget av detta egentligen, inte ens grönsaker och färsk frukt om jag ska vara ärlig. Men whiskyn satt som en basker på kvällen. Sens moral: whisky tar mindre plats än vin.

Kläder

Kläder är ett besvärlig kapitel när man sitter i en öppen "Sit On Top"-kajak. Man får allt över sig. Vid torr färd dvs bara mycket små vågor så är största problemet risken att bränna benen eftersom man helst har bara ben (väldigt skönt att enkelt kunna stoppa fötter och ben i vattnet för avkylning). Med lite mer vågor övergår man raskt till blöt färd och då blir man blöt i ändan. Vilka kläder är bekväma då? Om man börjar inifrån så visade sig kalsonger i bambu vara överlägset. Eftersom jag trampade hela tiden så uppstår en viss friktion som resulterar i sk "infanterield". För de som av olika skäl inte gjort lumpen förklaras härmed "infanterield" som ett resultat av långa marscher i olämpliga kläder dvs ett friktionskav i ljumsken. Bambukalsingar förhindrar detta till 100%. Men blöta blir dom. För att undvika att bli kall använde jag ett par kortbrallor i neopren. Sen hade jag en funktions T-skirt. Ovanpå detta en flytväst och den fula lysgula vägarbetarvästen. På huvudet hade jag en keps med skärm. Jag kommer antingen modifiera kepsen eller köpa en färdig keps med hänge på sidor och bak, som skydd mot solen. Om det går att få tag i en som tål stora mängder vatten (läs ösregn) så behöver jag ingen sydväst (klassisk regnmössa). När jag kände att jag kommer att börja frysa snart, satte jag på mig en "jollesmock" mellan T-skirten och flytvästen. "Jollesmocken" kan beskrivas som vattentätt andasplagg där ärmmuddar, midja och halsöppning kan tajtas till. Ett suveränt plagg fast utan huva. Det finns liknande som kallas paddeljacka tror jag. På fötterna hade jag foppatofflor, lite värmande, något avlastande och perfekta att gå i vatten med. Foppatofflorna flyter (och ganska snabbt också om det blåser). Om det hade blivit kallt och regn hade jag tagit på mig sidenunderställ och torrdräkt. Jo jag har ett senilsnöre på glasögonen också eftersom dom inte flyter…

Packning

Jag är värdelös på att packa. Erfarna veteraner har bara med sig precis vad dom behöver och vet exakt var grejorna ligger. Allt har sin plats och är placerat med tanke på åtkomlighet och viktfördelning i kajaken. Så enkelt det låter, men erfarna veteraner har ju lärt sig över lång tid och därför blivit erfarna veteraner. Jag inser att detta kommer ta åtskilliga kanotfärder att lära sig men det är ren självbevarelsedrift att kunna denna konst. Det tar alldeles för lång tid för mig att hitta vad jag letar efter, alldeles för lång tid att packa ihop inför avfärd, jag är alldeles för odiciplinerad för att grejorna ska hamna på samma plats som innan. Jag hatar att slåss med packningen och måste få kläm på det här omgående. Jag har läst så många råd och tips i ämnet att jag borde vara halv veteran, men detta måste tydligen nötas in rent praktiskt. Jag tror det är enklare att lära sig cykla per korrespondens. Jag har dock några grundidéer och dessa håller faktiskt streck. Alla sovsaker (lätta) längst fram i fören och den oåtkomliga delen av färskvattnet mellan mastfot och pedaldrive (ungefär vid fötterna i en ordinär kajak). En vattentät säck med "kläder & tillbehör för dagen" surrad ovanpå/utanpå kajaken precis bakom mig. Jag har ett litet försänkt (självlänsande) lastflak bakom sitsen och där ligger även paddelflottören, länspumpen, toaspaden och en kniv. Allt säkrat i kanoten. GPS:en sitter monterad på en böjlig arm med kulfäste (RAM). Jag har också lärt mig att saker i den aktra luckan är minst åtkomliga pga att den befinner sig närmast vattnet när man drar upp kanoten, och där är det ofta halt. Hur många gånger behöver man halka innan man begriper? Tips: jag rekomenderar "Lock & Lock" vattentäta boxar (plast) i 3 storlekar (1 liter, 1 ngt större, 1 liten). Kostar en skitpeng på Clas Ohlson jämfört med allt ni kan hitta i kajak- och friluftsbutiker. Jag gillar mina vattentäta säckar av tunt smidigt material (Hypalon) från "SEA TO SUMMIT". Jag gillar också min vattentäta säck (speciellt avsedd för sovsäck) med komprimator och ventil från "Ortlieb", men den var dyr (250:-).

Mängd utrustning

Om ni inte har förstått det redan så är jag lite motpol till erfarna veteraner som bara har med sig precis vad dom behöver. Dom vet ju precis vad dom behöver. Det vet inte jag, så här blir det mera "extra allt". Jag har nu lärt mig att jag inte behöver vissa saker och att dom inte ska med nästa gång. Vilka exakt det är som ska strykas är inte helt klart ännu (utom tortelinin!) men jag tänker gå igenom min utrustningslista och göra en noggrann analys på vad jag inte använde och varför. Ju mindre utrustning/kläder/prylar, desto mindre bråk med packningen. Så enkelt är det.

Paddelflottör

Ett ord om paddelflottören. Jag förstår inte poängen med uppblåsbara paddelflottörer. Alla butiker har dessa uppblåsbara men bara några få butiker har flottörer med fast flytblock. Om det är så att man har trillat i vattnet och tänker ta sig upp med hjälp av flottören så verkar det inte så kul att ligga i det kalla vattnet och blåsa upp sin flottör. Det är väl tillräckligt jobbigt att montera den på paddeln bara det? Var förvarar man sin icke uppblåsta flottör? Jag köpte flottör med fast flytblock och den ligger alltid på mitt lastflak bakom mig. Den kan användas direkt och fungerar utmärkt som underlägg när jag ska dra upp kajaken på land. Trots att en långfärdspackad kajak är tung, glider den fint på flottören och underlättar uppdragningen rejält. Dessutom kan man tillverka en flottör med fast flytblock själv om man är händigt lagd.

McKinley handduk

Bra, mycket kompakt handuk som även fungerar när den är blöt. Ska köpa en till, fast storlek badhanduk som man svepa om sig. Dessa 2 handukar är de enda som ska med på nästa färd. Det finns andra märken också med samma funktion.

Kajak på land

Lärde mig att dra upp kajaken så långt det bara är möjligt, rätt var det är kommer något fartyg med konstig skrovform och river upp ett svall som motsvarar en höststorm.

Rotblöta

Rotblötan kom när jag hade kommit fram till Byrum, Öland och väntade på biltransport. Jag var ju mer än ett dygn för tidig och det ösregnade HELA tiden. Nästan osannolikt. Jag inser att schabbel med packningen i sådant regn hade blött ner allt och att det nog finns teknik hur man ska bära sig åt för att slå nattläger och riva nattläger i ösregn utan att blöta ner allting. Man kan säga att jag har lite kvar att lära mig.

Insekter

Jag måste erkänna att jag har väldigt svårt för alla dessa insekter som finns i naturen. Jag gillar inte myror, inte mygg, inte fästingar och inte bromsar. Måste dom vara så aggresiva? Det blir så uppenbart att det är jag som är bytet. Dom vill äta mig! Getingar var inte så stort problem faktiskt. Flugor är vansinnigt irriterande. Finns det ingen maxgräns på tillåten storlek för en broms? Jag smetade på något myggmedel på kläderna men jag gillar inte lukten av det heller. Kanske bättre att försöka vänja sig vid krypen?

Och slutligen

Innan jag gjorde denna färd hade jag svårt att förstå varför så många ger sig på en HBB-paddling. HBB = Havspaddlarnas Blå Band = Svinesund - runt hela Sveriges kust - Haparanda. Nu anar jag en sorts förklaring, har man redan paddlat massor av 5-dagarsturer, så måste 10-dagars prövas. Har man tagit sig till Öland, måste man ta sig till Gotland. Har man paddlat 20 mil måste man prova 200 mil. Klarar man att vara ensam en vecka, vill man vara ifred en månad. Dosen måste ökas tills bara en HBB-paddling kan ge rätt kick. Eller ett varv runt Australien. Jag anade (med viss rätt) innan och vet nu säkert att jag aldrig kommer att ge mig ut på något som ens liknar en HBB-paddling. För ensamt, för långt och alldeles för A till B. Däremot har jag respekt (och tar av mig hatten!) för er som ens startar den typen av paddlingar och förstår att ni lärt er massor vare sig ni kommer i mål eller inte. Ni har alla min beundran. Jag har lärt mig att jag bör ta ett annat spår som passar mig bättre. Det mest positiva jag lärde mig var att skärgården räcker till. Alla får plats. Även vi som vill vara där i juli. Det var inte ens trångt.

Thomas Freye