På långtur – färdglädje från Pielavesi till Lahtis

INLEDNING

Det Blåvita Bandet innebär paddlandet av Finlands havskust vilket är en långtur på 1200 – 1400 km. Skärgårdsbandet åter innebär en tur på 750 km vilket betyder att sträckan mellan Kotka och Kastellholms slot på Åland skall paddlas. Insjöbanden i sin tur är betydligt kortare, de är mellan 350 – 400 km vilket istort sett innebär två veckorspaddlingsfärd. Vuoksenbandets område är Saimens sjösystem i vidsträckt betydelse medan Kymmenebandets revir är sjön Päijänne och Keitele och Konnevesi strax norr- nordost om staden Jyväskylä.

Här nedan publiceras som ett smakprov på insjöbanden en färdberättelse om paddling av Kymmenebandet.

* * * * * * * * ** * * * * * * * * * * * * * *

PÅ LÅNGTUR – FÄRDGLÄDJE FRÅN PIELAVESI TILL LAHTIS

Färdglädje från Pielavesi till Lahtis

Text: Tuija Tarula-Aho Bilder:

Information om fotografen i samband med bilden. 1)

Som långtur för damgruppen Ådorna valdes sommaren 2022 rutten Kymmene bandet dvs Pielavesi-Lahtis sträckan som upprätthålls av Finlands Långfärdspaddlare och i vars norra del det fortfarande fanns för de flesta av oss det opaddlade sjöar.

Riktningen för paddlingsfärden valdes helt på basen av praktiska dvs transporttekniska skäl medan grunden för planerandet av dagsetapperna var att vi skulle njuta möjligast mycket av långfärden. Så blev det också i verklighet. Alltsomallt räckte långturen 17 dagar och dess längd blev 398 paddlingskilometer, varav de flesta, trots stundom frisk motvind, var fröjdfulla. Nedan följer några ögonblicksbilder baserade på våra samlade erfarenheter.

En bra startpunkt

Hamnen i Pielavesi är en bra startpunkt för färden. Man kan ta sig till stranden med bilen, det är lätt att sjösätta kajakerna och den vänliga personalen på restaurang Laivuri hjälpte till med att fylla våra vattenbehållare. Kanske det kraftiga skyfallet, som inträffade just då vi packade kajakerna inverkade på aptiten och på våra smakknölar, men vi var alla överens om att restaurangens pizzor var utmärkta. Även dans skulle det ha varit på restaurangen lite senare , men så stor var inte vår lust att dansa att vi skulle stannat längre än bara för att äta i ett tält utrustad med endast värmare.

Givande möten

En krydda på långturer är alltid slumpmässiga möten med olika människor. Till exempel: Strax före stängningen av Kerkonkoski sluss (2 augusti) stannade vi vid gästhamnen/servicestället vid slussen. Där vid gästhamnens brygga låg en ganska stor fritidsbåt, dit vi blev inbjudna till "utflykt". Båten hade kök, badrum, bastu, toalett, kajuta och sovplatser på två däck, och därtill även grillplats och solterrass på det övre däcket. Vi kunde även ha fått bada bastu men avböjde. Ett lite annorlunda sätt att färdas.

När vi på sjön Keitele efter att ha lämnat Matilanvirta kämpade på (5.8.) i rejäl motvind mot det smala sundet mellan holmen Sittosaari och berget Horsmavuori, såg vi på långt håll en stor, ljus villa med rött tak, som på många sätt var exceptionellt och delvis var byggd ovanför vattnet. En sällsynt syn, eftersom de få fritidshus vi fram till dess hade sett varit väl gömda bakom strandbuskar och träd. När vi kom fram till villan skyndade ägarinnan av huset, som själv var en kajakpaddlare , för att hälsa på oss, inte bara för att fråga om vår färd utan även för att berätta om den fascinerande historien om villan och dess byggare, Karl Fazer. Vi fick också ett sakkunnigt snabbsammandrag av traktens historia. Hade vi sökt efter ett övernattningställe hade vi nog fått ett boende på holmen och även bastun hade värmts åt oss.

Mycket mer kunde berättas om Suolahti-dagen (6 augusti), men låt oss här nämna lokaltågsaktivisterna för Suolahti Keitele-museet. Även andra tågtyper blev grundligt presenterade åt oss och vi fick pröva på en färd med pumpdressin kryddat med anekdoter över detta fordon. . Eftersom det prognosticerades starka vindar till natten, frågade vi av stundens ingivelse om det gick för sig att övernatta i aktiebolaget Keitele-Museets gamla tågvagn. Det gick för sig trots den hektiska dagen med alla evenemang och även nästa dag erhöll vi frukost i museitågets restaurangvagn, då en av aktivisterna i museet kom för att trolla fram en morgonmåltid till oss innan hon gick till sitt riktiga jobb. Vår tågvakt hade övernattat på den smala soffan i restaurangvagnen, och det fanns fortfarande tillräckligt att prata om även på morgonen. Helt fantastiska människor !

Men var kanske inte det bästa mötet för oss alla dvs "Number One"-mötet med värden för Juurikka holmens festsal (8.8.). Vi letade då efter ett ställe var vi kunde övernatta och alla tänkbara lägeröar enligt den preliminära informationen hade redan visat sig vara floppar. Så vi bestämde oss för att kolla in holmen Juurikkasaari, för enligt preliminära infon kunde kajakpaddlare väl kunna vara välkomna dit då festsalen inte är bokat för en privat tillställning eller för något annat evenemang. Eftersom det inte var ett veckoslut då tillställningar vanligen ordnas så blev vår förhoppningsfulla visit till slut en lyckoträff.

Restaurangen på holmen höll just på att stänga när vi letade efter en plats att stiga iland. Då vi småpratade med ett par i en roddbåt kom till platsen festsalens värd och gjorde sina magiska konster. Först fick vi instruktioner att paddla till andra sidan av holmen och lov att sätta upp våra tält där på den platta gräsmattan. Innan vi ens hann ta oss ur kajakerna hade vi redan fått frågan om vi ville äta och om hamburgare och sallad skulle smaka och om det i gruppen eventuellt finns vegetarianer. Efter att ha gett en positiv signal gällande erbjudandet lovade värden öppna grillen. I samma tid som vi hade satt upp våra tält hade värden redan dukat åt oss färdiga hamburgermåltider ute på terrassen. Och även vegetarianer hade beaktats. Vi kunde även köpa mat och bastudryck.

Som en liten sidosyssla till matlagning så värmde värden åt oss en strandbastu var vi sedan vi kunde bada bastu och använda bastukammaren så länge vi bara ville. Vi fick bara instruktioner att släcka lamporna och låsa dörrarna innan värden åkte hem. Bastubad och en simtur kändes verkligen bra en vacker sommarkväll i slutet av en lång dag.

Morgonet därpå hade vi förutom allt annat gott fått ett vänligt erbjudande om biltransport till butiken i Säynätsalo, men vi avböjde och gjorde shoppingresan till butiken till fots. I Juurikkasaari avnjöt vi ännu en utmärkt lunchbuffé före vår färd fortsatte. Ett ställe värd en stor rekommendation !

Vi träffade en oförglömglig samling båtfolk i Selkäsaari gästhamn på ön Lehinen (12 augusti), vart vi anlände i början på kvällen. Där fanns redan ganska stor mängd båtar och båtfolket var i full fart så här en fredagskväll inför veckoslutet. De välkomnade landstigningen av kvinnor. Men jag antar att de blev lite förvånade och besvikna för när vår grupp väl hade stigit ur kajakerna och frigjort sig från paddlingsutrustningen, hörde vi någon ganska hörbart konstaterade "det är en grupp pensionärer". Och han hade rätt. Samma båtfolk som hade ångan uppe och festade höll ivarje fall en del av oss vakna fram till småtimmarna. Själv somnade jag efter "Kalliolle kukkulalle" - körframträdandet.

Även möten med djur kan stundom vara skojiga eller komiska. Vid småbåtshamen Hinttolanhieka på ön Kelvenne (14 augusti) dök en grupp tiggande änder upp då vi åt frukost. En av fåglarna var modigare än de andra och kom på stranden inom beröringsavstånd för att titta och förklara att det skulle vara bra att få en munsbit. Han tog det inte på allvar när vi förklarade att våra luncher inte är särskilt hälsosamma för honom. Fågeln bara stirrade bestämt i ögonen och lyssnade på våra förklaringar med huvudet på sned. Till slut frustade den, vände sig och vickade demonstrativt på bakdelen i protest medan den gick. Budskapet blev tydligt: dumma tanter som inte ger mat.

Åska och vindstopp

Åskfronterna gick runt oss, särskilt under de första dagarna av förden. Vi hade dock tur med oss, för åskvädret som hade närmat sig oss under hela början av dagen kom över oss först medan vi åt lunch på landbacken vid Kerkonkoski, och orsakade även skador i närheten. En annan gång då vi hade änglavakt hände när vi precis hade stigit i land för en paus på Kettuhiekka vid Laulumäki. Ett häftigt oväder startade. Förutom den hård vinden kom det ännu häftigare vindbyar, men själva åskvädret kom inte över oss. I tre timmar väntade vi på att de största vindbyarna skulle avta och att tallarna skulle upphöra med sin bombning av kottar. I Vuorissalos utflyktshamn (en bra plats att siga i land för kajakister ca 50 m söder om båtbryggan) tillbringade vi en hel pausdag på grund av den hårda vinden. Det råkade vara ett bra ställe för en pausdag (11 augusti): grillplats, bastu, toaletter och därtill ett och annat att vandra och att titta på. På öns sydvästra hörn finns t.ex. ett gammalt nedlagt lägercentrum vars byggnader tyvärr håller på att förfalla.

Några iaktagelser campingplatser

Vi startade från Pielavesi i början på kvällen, så det första stället att övernatta var den skyddade stranden med ett vindskydd och bivack intill Säviä kanal. Det var en utmärkt torkplats för blöta kläder och lämplig plats för ett campingkök. Det fanns få tältplatser, men det räckte för oss.

Det kanske hade funnits fler platser om man hade klippt det knähöga blöta gräset. Dock fanns inte lie eller en "slåttermaskin" tillgängligt.

Om vi i början hade gjort en längre dagsetapp hade flera fina lägerplatser varit möjliga. Hirviniemis norra och södra utflyktshamnar med sina sandstränder, grilltak, toaletter och med en vidsträckt sjöutsikt hade varit superba alternativ. Även i Muuraisniesmi hade det funnits gott om tältplatser, men utan "service". En del av stranden har verkligen sjunkande botten dvs är kvicksand, så man man skall vara lite försiktig när man tar i land.

På holmen Noitanen i Pohjois-Konnevesi finns en öde stuga i gott skick, som är guld värd i kallt och blåsigt väder, för ön är smal och och utsatt för vind.

Holmen Tyvelänsaari i Laukas lämpar sig inte för övernattning, åtminstone inte då ön hade härjats av skogsmaskiner och marken såg vild ut och stranden hade förstörts vid nedläggningen av stockar. En deprimerande syn.

Friluftshamnarna efter Vaajakoski i Pohjois-Päijänne kan inte rekommenderas, även om Kalasaaris bastu är en attraktiv. Där borde kajakerna, åtminstone ifrån vattnet sett, ha lyftats upp mitt på bryggan. Vi ansåg Vähä-Urtti mest vara ett dåligt skämt.

Päijänne har fantastiska utflyktsöar/hamnar. Några av dem är värda att unvika på sommarhelgerna om du inte gillar ständigt högljudat bökande & festande sent in på kvällen. En av dessa är de lokala båtmänniskornas håll igång ställe holmen Selkäsaari med sin bastu som hör till Lehtisaari öarna. I närheten ligger den fina lagunen med sin sandstrand vid holmen Tupasaari, om du godkänner en plats utan bekvämligheter.

Spridda kommentarer

Utöver två kanaler utan hinder har rutten åtta kanaler med slussar. Vi gav efter vår färd feedback till det finska Trafikledsverket om signalrepen till slussarna gällande både materialet, längden och på vissa ställen även gällande placeringen. Speciellt de för båtförare anpassade plastrepen som vajar i vinden är svåra att nå för en kort kajakpaddlare. Däremot var kedjorna mycket lättare, även om de i allmänhet var för korta.

Det är värt att ta reda på i förväg om det skulle finnas byevenemang eller andra roliga "happenings" längs med sträckan. Suolahti-dagen var fantastisk.

Ursprungligen planerade vi att besöka butiken i Äänekoski, men det hoppades vi över, eftersom vi enligt den info vi fått från icke-paddlare skulle ha fått paddla motströms mot Häränvirta när vi kom tillbaka från butiken. Vi testade inte om det hade varit lätt att paddla trots allt, eftersom Suolahti lockade oss ändå.

En bra slutpunkt för resan

Allt har sin tid. Så även denna färd till Lahtis till kajakklubben Vesisamoilijas brygga i Kahvisaari. Där väntade, förutom tre bilar och deras chaufförer, en tårta med basilika-citronfyllning och en riktig mousserande drink, inte att förglömma förarnas egen drink. Inte ett dåligt avslut på en långtur.

1) Damgruppen Ådorna: en grupp vänner bestående av sex havspaddlare som i flera år har varit på långfärder tillsammans. Den här gången med på färden var Irja, Marja-Liisa, Kepa, Arja och Tuija som är författaren till berättelsen