Sen vintertur i Vindelfjällen

Fotoalbum

Sen Vintertur i påskfjällen

2011-06-13 13:49   jahogs

Under vintern hade vi planerat för en säsongsavslutning av skidåkningen under påsken och efterföljande vecka. Målet var Vindelfjällen. Snöns hastiga försvinnande till följd värmen över hela Sverige från slutet av mars och under början av april skapade vissa frågetecken om det skulle vara genomförbart. Innan vi reste från Sundsvall blev det till att jaga info om snöläget. Via Helene Lundholm och Anders Långström, som vi lärde känna på Grönlandshundträffen i Nederhögen, fick vi kontakt med Sven-Bertil Grundström i Ammarnäs. Några dagar innan påsk fick vi av Sven-Bertil bekräftat att det borde vara körbart från Ammarnäs och upp längs med Vindelälven.
Skärtorsdag:
Vi packade in samojederna Bianca och Lorry samt grönlandshunden Tarqeq i bilen och satte av mot Vindelfjällen, ca 60 mil från Sundsvall. Med ca 9 mil kvar så stannade vi och sov på vandrarhemmet i Sorsele. Det kan rekommenderas, bra pris och fint!
När vi skulle åka från Sorsele så kom vi på, till vår stora besvikelse, att vi inte packat ner någon snöspade! Ojoj... Spade måste man ju ha!
Men det var ju långfredag så lite tufft kändes det eftersom öppettiderna på dessa orter är begränsade dagar som denna. Ingen spade på Konsum... Ingen spade fanns heller på första macken vi besökte... Men!! OKQ8 hade en helt funktionell spade vilket kändes oerhört befriande!
Långfredag:
Vid lunchtid var vi framme på den övre parkeringen i Ammarnäs. Det var varmt i luften och blöt snö på backen. Första etappen gick längs Vindelälven upp mot Rävfallsstugan. Som tur var så var skoterspåret relativt hårt så det höll bra för hundarna , trots värmen. Men på många ställen så var snön borta och ersatt med lervälling, eller ännu värre fjolårets gräs vilket var värre för att det var verkligen tungt för hundarna att dra släden på gammalt strävt gräs! Våra fyrbenta avverkade galant 18 km med tunga nordiska slädar. Bianca jobbade ensam med en Polaris Brun och Tarqeq och Lorry kompade på en Polaris Röd.
Redan nu började vi att fundera på om snön i låglandet skulle finnas kvar om 7-8 dagar.
Påskafton :
Nu bar det iväg mot Dalovardo (det är ett så vackert namn!), en sträcka på 28 km enligt kartan. På morgonen var snön hård och det gick lätt för hundarna och även för oss på skidor. Men redan efter 1 km kom den första översvämmade bäcken. Tarqeq som måste haft en släng av spökålder blev rädd för vattnet! Vad gör man? Det var bara att sela av och leda honom över för att sedan hjälpa samojederna att dra slädarna på den bästa bäckpassagen.
Innan vi kom fram till Vitnjul så var det dåligt med snö bitvis och vi fick dra slädarna på gammalt gräs och i lera! Efter Vitnjul finns det i pricip inga forsar och den snabbaste vägen skulle då varit på älven, som vi dock undvek pga osäkert isläge till följd av det varma vädret. Snödjupet ökade på bra efterhand men terrängen blev tuff, kuperad terräng på skrå bland björkskogen. Flera gånger per kilometer gled slädarna i sidled och fastnade på fjällbjörkarna. Vi pustade, vi stånkade och ibland blev det till att ta av skidorna för att kunna knuffa loss slädarna. Det tog på krafterna och kilometerhastigheten sjönk. Men utsikten var vidunderlig med Frammaks branta sidor till höger och Ammarfjällets imponerade kanter till vänster. Obetalbart!!
Andra orosmoment förutom den försvinnande snön var lämlar (eller var det lymlar?!), vid sidan om spåret som lockade på hundarna. Men det skulle visa sig att det fortfarande var sparsamt med lämlar jämfört med vad som komma skulle.
Hundarna och vi blev trötta av strapatserna och följdaktligen nådde vi inte ända fram till Dalovardo, som vi tänkt oss, på påskaftonen. Vi hittade en fin öppen plats där vi slog upp vår tältkåta. Bredvid fanns en plats där snön smält bort och i torrt enris hittade hundarna snabbt sina favoritplatser där de mådde gott. Vi bestämde oss för att detta var en sån fin plats att sova på så den var värd två nätter!
Påskdagen:
Strålande sol gör allting så lätt och det är en fröjd att slå sig ner för frukost på ett renskinn. Ripor och åter ripor stod för musiken och allt fler lämlar underhöll med sitt skuttande över snötäcket! Å vilket skafferi tänkte nog hundarna! Men vänta bara, fler lämlar skulle komma!
Eftersom vi skulle stanna en natt till så packade vi lätta slädar mot Dalavardo och nya äventyr. Efterhand så breddade sig nu Vindelälvsdalen och mer myrmark uppenbarade sig. Ovanför den sista höjden innan Dalovardo så fick vi se en kungsörn på jakt, det var en vacker syn. Framme vid Dalovardo, som är en övernattningsstuga med anor från forböndernas Norgefärder, fikade vi i stekande solsken och man kunde bara njuta! Trots massor av snö så kom redan nu en rödhake och sädesärla på besök. Säkert ditlockade av värmen men vi undrade hur de hittade tillräckligt med flugor och larver. Sedan åkte vi vidare på de öppna markerna mot Vindelkroken vilket var ett område som gjort för hundkörning! Öppna vyer och böljande kullar, ett mycket inspirerande område som såg ut att sträcka sig låååångt norrut. På eftermiddagen blev det som de andra dagarna mjukt i snön och snart började hundarna gå igenom. Återigen kom funderingarna hur vi skulle ta oss tillbaks till bilen.
När vi återigen passerade Dalovardo så fanns tre andra personer där, det var en Dominique och hans två vänner med ca 16 hundar! De bjöd oss på påskdagsfika; kaffe & vildsvinskorv i stugan! Det var gott och vi fick chansen att diskutera snöläget. Dominique visste att vägen längs Tärnasjön var oframkomlig pga översvämmade vattendrag. Tillsammans kom vi fram till att det kloka valet var turen tillbaks över Björkfjället. Då kan man färdas på 700-800 meters höjd med god snömängd och sedan tappar man snabbt höjd ner mot Ammarnäs.
Annandag påsk:
Mot Björkfjället! Efter att ha rivit vårt läger så bar det av mot Dalovardo och leden mot Björkfället. De 200 höjdmetrarna som skulle tas avverkade hundarna finfint! Kvällen som kom förde dock med sig sämre väder och det regnade och blåste kraftigt på turens första natt på kalfjället.
Tisdag:
Vädret var stabilare med växlande molnighet. Morgonföret var något lösare än tidgare pga regnet och blåsten, men än så länge tillräckligt hårt för hundarna. Dagen erbjöd en fjällmeny bestående av lämmel och till efterrätt ännu flera lämlar! Inte för oss dock, men man undrar hur många en hund kan äta? Det här var riktigt fjantigt, det var lämlar överallt. Som ett exempel: när Jan-Olof bromsade in hundarna för en lämmel som stod i givakt i spåret skulle få en chans att hinna undan, så gick lämmeln till attack mot Tarqeq. Gissa hur det slutade? Grölandshund versus lämmel! 1-0 Tarqeq, utan möjlighet till revansch!
Pga snöläget bestämde vi oss nu för att korta av turen två dagar. Av samma orsak så gick hundarna igenom tidigt på dagen och vi fick slå läger relativt tidigt.
Onsdag:
Upp tidigt i hopp om att snön skulle ha fryst till hjälpligt. Detta blev nu sista dagen och den innehöll en färd ner mot Ammarnäs. Åter igen en lämmeldag (undrar just om hundarna egentligen behövde någon annan mat?). Denna dag såg vi de första renspåren uppe på fjället. Det var i ett område där stora delar var snöfria. Rendoften hjälpte till att motivera hundarna till stordåd! Sista kilometrarna blev ett ”helvete” men naturligtvis är allting relativt. Det var alltså så varmt så att snön inte fanns kvar, däremot så var leden en stor bäck! Tillsammans med hundarna, som verkligen slet, så drog vi och puttade på slädarna genom bäckar, genom snår, genom lera, ...ja genom allt! Med vatten upp till knäna ibland så blev vi ganska blöta. Tur att det var sista biten ner till bilen. I början av en tur skulle man ju aldrig kunnat vada med skidpjäxorna på. När vi kom åter till bilen så stod den på en lerig parkering och vägen vi hade åkt ut på var bar och lerig! Tur att vi valt en annan väg hem! Efter en lyckad tur med diverse omplaneringar av vägval så åkte vi glada mot ytterligare en natt i de sköna sängarna på Sorsele vandrarhem.
Även om det inte riktigt blev den vårvintertur vi planerat för så har den gjort ett rejält avtryck i våra minnen och vi är flera härliga erfarenheter och vyer rikare!