Abiskojaure till Kårsavagge, dagstur
Gick från abiskojaure till kårsavaggestugan och tillbaka. Det var vid midsommartid och det var en hel del snö kvar på höjderna. Eftersom jag var osäker på snöläget och vattenståndet i vadet nedanför kårsavaggestugan så gick jag runt njunjesgeachi på vägen dit. När jag väl kom fram till kårsavagge bedömde jag dock att jag kunde ta den "vanliga vägen" tillbaka, dvs över njunesgeachi.
Jag började med att gå på "andra" sidan abiskojaure, dvs på västra sidan av sjön. Där fanns en mycket gammal stig som gick att följa ett bra tag innan jag tappade bort den. Den var igenväxt och flera gånger fick jag klättra över eller under nedfallna träd. Efter ett tag tappade jag bort stigen och började gå på "frihand" genom skogen. Det var jobbigt, eftersom skogen skymde sikten och jag fick svårt att välja bästa väg. Jag siktade mot bron över jokken i kårsavagges öppning. Så här på efterhand så ser jag att jag borde nog följt sjön tills den tar slut innan man viker av och börjar snedda uppåt mot bron.
Vägen tillbaka var också jobbig, eftersom snön var djup och inte bar, men jag tyckte ändå att över fjället var bättre än genom skogen, för sikten var fri.
Jag sjönk i snön, alltid till vaderna, ibland till knäna och då och då föll jag igenom med snö ända upp till låren. Jag tog sikte på barfläckar och tog uppstigningen i etapper.
För nedfärden på andra sidan hade jag tagit med en stjärtlapp att åka ner på, men snön var för lös på sydsidan och det gick inte att åka.
Jag började med att gå på "andra" sidan abiskojaure, dvs på västra sidan av sjön. Där fanns en mycket gammal stig som gick att följa ett bra tag innan jag tappade bort den. Den var igenväxt och flera gånger fick jag klättra över eller under nedfallna träd. Efter ett tag tappade jag bort stigen och började gå på "frihand" genom skogen. Det var jobbigt, eftersom skogen skymde sikten och jag fick svårt att välja bästa väg. Jag siktade mot bron över jokken i kårsavagges öppning. Så här på efterhand så ser jag att jag borde nog följt sjön tills den tar slut innan man viker av och börjar snedda uppåt mot bron.
Vägen tillbaka var också jobbig, eftersom snön var djup och inte bar, men jag tyckte ändå att över fjället var bättre än genom skogen, för sikten var fri.
Jag sjönk i snön, alltid till vaderna, ibland till knäna och då och då föll jag igenom med snö ända upp till låren. Jag tog sikte på barfläckar och tog uppstigningen i etapper.
För nedfärden på andra sidan hade jag tagit med en stjärtlapp att åka ner på, men snön var för lös på sydsidan och det gick inte att åka.
Längd: 2.0 mil
