Harsu ligger 11 km norr om Pajala. I den västra delen av området finns två berg, Käryvaara och Harsu som sträcker sig drygt 260 meter över havet. I de centrala delarna flackar området ut och övergår österut gradvis i en skogs- och myrmosaik genomkorsad av två bäckdråg.
En mindre del av objektets totala mängd våtmarker har berörts av Länsstyrelsens våtmarksinventering. Objektets västra del berör en liten del av Vännijänkkä som i inventering tillförts den högsta naturvärdesklassen och som dessutom ingår i myrskyddsplanen. Längst i öster ingår en liten del av Muotkavuoma, även den av högsta naturvärdesklass enligt våtmarksinventeringen. I söder finner man den mindre våtmarken Olkivuoma, som klassats med vissa kända naturvärden och vars norra del ingår i objektet.

Skogen i den västra delen, på bergen Käryvaara och Harsu karatäriseras av lövrika och förhållandevis produktiva tall-barrblandskogar som brunnit för närmare 200 år sedan. Lövet utgörs av både solitär vårtbjörk, glasbjörk, asp och sälg. Trädskiktet är flerskiktat och olikåldrigt och flera av lövträden såsom sälg och framförallt asp uppnår inte sällan grova dimensioner.

Skogens struktur är mestadels gruppställd, med bitvis mycket tätstammiga partier och grova dimensioner där diameterspridningen ofta är stor. Död ved förekommer allmänt i form av lövträdslågor, vindfällen av tall och gran samt en del talltorrakor. I fuktdrågen är skogen äldre och där finns ofta koncentrationer av rötade granlågor.

I norra delen återfinns flertalet källor med ytligt markvatten vilket lokalt ger något rikare växtlighet. Denna del av Harsu har en naturlig brandpräglad struktur och är av låg påverkansgrad.

Från områdets centrala delar och ner mot sydost rinner två bäckar genom en skogs-myr mosaik. Bäckarna kantas av frodiga gransumpskogar med översilningsmark. I dessa blöta och järnockrarika partier finns rikligt med älgört och tuvor med högväxt bredbladigt gräs. Svarta vinbär förekommer allmänt. Det finns gott om gamla granar med åldrar upp mot 300 år. Tillgången på död ved, främst från gran är god. På många av dessa finner man rikligt med fruktkroppar av violmussling.

Den östra delen är ur biotopsynpunkt mångskiftande. Huvuddelen består av gran- och lövsumpskogar men insprängt i myrlandskapet finns även en tallsumpskog samt en brandpräglad tallskog på lågproduktiv mark. I tallbiotoperna finner man, trots viss påverkan, död ved i form av torrfuror och tallågor. I gran- och lövsumpskogen kan man ofta se en stor åldersspridning av björk och förekomsten av gammal björk är bitvis hög. Här finns en god tillgång på död ved, främst som lågor av gran och björk i olika nedbrytningsstadier. Ett flertal sällsynta och rödlistade vedsvampar noterades, bla. harticka, rosenticka, kötticka och ostticka.

I östra delen av området finns även ett sammanhängande område på knappt 10 hektar som utgörs av en yngre lövbränna som uppkommit efter en brand, sannolikt från det stora brandåret 1933. Föryngringen utgörs till 100% av björk med några få insprängda gammelgranar med brandljud. I angränsning till detta bestånd finns en gles gammelgranskog med riklig tillgång på lågor. Här noterades både färska och äldre spår av Större granbock (Monochamus urussovii) på ett tiotal lågor. Andra intressanta arter som noterades här är rynkskinn, liten sotlav och gräddticka.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Ia, Strikt naturreservat (Strict Nature Reserve)

333,42

3,06

619,69

622,82