Markkatieva
Beskrivning
Naturreservatet Markkatieva ligger ca 15 km nordväst om byn Lainio i östra delen av Kiruna kommun. Området gränsar i norr och söder mot naturreservatet Torneträsk-Soppero fjällurskog. Reservatets främsta kännetecken och värden ligger i den stora sandåsen Markkatieva som löper centralt i områdets längdriktning och utgör själva ryggraden i området. Den stora åsen är mer än tre mil lång och ca två tredjedelar av den täcks av gles, lavbeklädd tallskog, varav en hög andel är urskogsartad. Ca 13 km av åsens längd ligger inom Markkatieva naturreservat och där genomskärs den av Lainioälven. Söder om reservatet fortsätter den genom Torneträsk-Soppero fjällurskogs naturreservat och vidare ytterligare flera kilometer mot sydväst. Bredden är mestadels ca 100-300 meter men norr om älven breder åsen ut sig i ett 2-3 kvadratkilometer stort sandområde, Talinperät, och fortsätter sedan norrut utmed Sankijoki ytterligare 3-4 km. På Talinperät är skogen bitvis mycket karg och parklikt gles, och består till stora delar av tallskog av lavtyp. Marken betas intensivt av renar. I östra kanten av Talinperät, nära skogsbilvägens ände, finns flera öppna sandfält av vilka åtminstone ett är en aktiv, vandrande sanddyn. Undantaget kusternas sanddyner och Tavvaätnos dalgång, är inlandsdynen i Markkatieva sannolikt ett unikt fenomen i vårt land, och som troligen upprätthålls av återkommande rentramp.
Ett annat särskilt intressant inslag med höga naturvärden i reservatet är det ca 400 ha stora brandfältet på det flacka berget Matalavaara i den nordvästra delen av reservatet. 2006 genomförde Lainio bysamfällighet en hyggesbränning strax väster om Matalavaara vilken på grund av starka vindar spred sig utom kontroll och gjorde hela Matalavaara med dess gamla granskog, samt angränsande myrar, till det artrika brandfält som finns idag. Flera sällsynta arter av främst skalbaggar har påträffats i området, bl. a. spetshörnad och slät barkskinnbagge, rödlistekategori VU respektive EN, och nyfynd har gjorts av platt punktbagge (VU) som antogs vara utdöd i Sverige.
Naturreservatet rymmer en stor variation av naturtyper, samtliga med höga naturvärden. Av reservatets drygt 4000 ha består ca hälften av skog och hälften av våtmarker och vatten. Skogarna omfattar allt från gammal, urskogsartad granskog till gles tallskog på sandhed. Den största delen av skogen utgörs av gammal och till stora delar urskogsartad tallskog med en genomgående hög ålder och en dominerande åldersklass kring 300 år. Även 400-500-åriga gammeltallar finns glest spridda i skogen eller koncentrerade till små områden med mycket gammal skog. I den magra, kulliga tallheden finns inte mindre än 12 små tjärnar och flera små myrar insprängda vilket gör landskapet omväxlande och naturskönt. Terrängen är i övrigt till stora delar flack med vidsträckta myrmarker som omger både åsen, sjön Temminkijärvi och berget Matalavaara. Våtmarkerna är opåverkade och har till stora delar fått högsta naturvärdesklass i länsstyrelsens våtmarksinventering. Våtmarken Karjalavuoma i söder omfattas delvis av naturreservatet och ingår i myrskyddsplanen för Sverige. Lainioälven med biflöden samt sjöarna i reservatet hyser höga naturvärden genom att de ingår i Torne och Kalix älvsystem, ett av Västeuropas största oreglerade vattensystem och ett mycket värdefullt exempel på ett stort naturligt vattensystem. Där finns också ursprungliga, naturligt reproducerande bestånd av östersjölax och havsvandrande öring.
Gamla yxhuggna stubbar från epoken med dimensionsavverkningar förekommer över hela området, men något systematiskt skogsbruk har troligen inte bedrivits i området sedan början av 1900-talet. Längre tillbaka har plockhuggning av timmerträd och torrakor till virke och ved lett till att mängden död ved och riktigt gamla träd är mindre än i motsvarande orörd urskog. Naturvärdena har dock bevarats genom att skogen aldrig kalhuggits och att alla strukturer som kännetecknar urskog finns i skogen, ofta i betydande mängder.
Ett annat särskilt intressant inslag med höga naturvärden i reservatet är det ca 400 ha stora brandfältet på det flacka berget Matalavaara i den nordvästra delen av reservatet. 2006 genomförde Lainio bysamfällighet en hyggesbränning strax väster om Matalavaara vilken på grund av starka vindar spred sig utom kontroll och gjorde hela Matalavaara med dess gamla granskog, samt angränsande myrar, till det artrika brandfält som finns idag. Flera sällsynta arter av främst skalbaggar har påträffats i området, bl. a. spetshörnad och slät barkskinnbagge, rödlistekategori VU respektive EN, och nyfynd har gjorts av platt punktbagge (VU) som antogs vara utdöd i Sverige.
Naturreservatet rymmer en stor variation av naturtyper, samtliga med höga naturvärden. Av reservatets drygt 4000 ha består ca hälften av skog och hälften av våtmarker och vatten. Skogarna omfattar allt från gammal, urskogsartad granskog till gles tallskog på sandhed. Den största delen av skogen utgörs av gammal och till stora delar urskogsartad tallskog med en genomgående hög ålder och en dominerande åldersklass kring 300 år. Även 400-500-åriga gammeltallar finns glest spridda i skogen eller koncentrerade till små områden med mycket gammal skog. I den magra, kulliga tallheden finns inte mindre än 12 små tjärnar och flera små myrar insprängda vilket gör landskapet omväxlande och naturskönt. Terrängen är i övrigt till stora delar flack med vidsträckta myrmarker som omger både åsen, sjön Temminkijärvi och berget Matalavaara. Våtmarkerna är opåverkade och har till stora delar fått högsta naturvärdesklass i länsstyrelsens våtmarksinventering. Våtmarken Karjalavuoma i söder omfattas delvis av naturreservatet och ingår i myrskyddsplanen för Sverige. Lainioälven med biflöden samt sjöarna i reservatet hyser höga naturvärden genom att de ingår i Torne och Kalix älvsystem, ett av Västeuropas största oreglerade vattensystem och ett mycket värdefullt exempel på ett stort naturligt vattensystem. Där finns också ursprungliga, naturligt reproducerande bestånd av östersjölax och havsvandrande öring.
Gamla yxhuggna stubbar från epoken med dimensionsavverkningar förekommer över hela området, men något systematiskt skogsbruk har troligen inte bedrivits i området sedan början av 1900-talet. Längre tillbaka har plockhuggning av timmerträd och torrakor till virke och ved lett till att mängden död ved och riktigt gamla träd är mindre än i motsvarande orörd urskog. Naturvärdena har dock bevarats genom att skogen aldrig kalhuggits och att alla strukturer som kännetecknar urskog finns i skogen, ofta i betydande mängder.
Länk
Förvaltare
Länsstyrelsen i Norrbottens län
IUCN-kategorisering
Ib, Vildmarksområde (Wilderness Area)
Areal skog (ha)
1 800,44
Areal vatten (ha)
424,33
Areal land (ha)
3 816,36
Areal totalt (hektar)
4 240,57
(Logga in för att skriva en kommentar)