Huvuddelen av naturreservatet intas av en mestadels ganska ung - medelålders lövskog, som i de norra och östra delarna domineras av asp och björk, medan ek utgör huvudträdslaget i söder. Lövskogen är uppkommen genom spontan föryngring inom ett område som bär spår av tidigare stenbrytning i form av spillstenshögar och schakt. Terrängen är därför delvis svårframkomlig. Området mellan skogen och havet utgörs av en öppen, blockig strandremsa av varierande bredd och som delvis består av havsstrandäng. Lindö udde är en av de bästa skådarplatserna för den som vill studera fågelsträck vid blekingekusten, i framförallt vårtsräcket av ejder. Området har lång kontinuitet som betesmark. Kartor från 1820-talet visar att området då var nästan helt öppet med berghällar som dominerande inslag i landskapet. Under 1800-talet började stenbrytningen på Lindö och verksamheten upphörde inte förrän på 1930-talet. Spåren av stenhuggeriverksamheten finns på många ställen, här finns bland annat skravelstenshögar, berg sargat av täkter, utfyllnader och vägar som användes för utforsling av sten.

Länsstyrelsen i Blekinge län

IV, Habitat/Artskyddsområde (Habitat/Species Management Area)

8,44

48,17

21,29

69,41