Miesvaara ligger ca 7,5 km norr om byn Vettasjärvi i Gällivare och Kiruna kommuner, på södra sidan om Kalixälven. Det skogsklädda berget når ca 530 meter över havet och från toppen har man en milsvid utsikt över det omgivande landskapet, däribland sjön Vettasjärvi i sydväst. Ett större våtmarksområde breder ut sig i nordost och ingår till viss del i reservatet. Reservatet utgörs till största delen av urskogsartad lövblandad barrskog med flera små, natursköna tjärnar. Generellt utgörs den västra och norra delen av mer talldominerad skog medan gran blir vanligare österut. I söder ingår några mindre områden som är kraftigt påverkade av skogsbruk.
Högst uppe på berget utgörs skogen av en mager och gles höjdlägesbränna med kortvuxna, ofta vidkroniga tallar och ett stort inslag av björk. På den delvis branta västsluttningen utgörs skogen till största del av talldominerad barrblandskog med gran och björkinslag. Marken är ofta blockig och områden med kalspolade hällmarker förekommer. Skogen är mestadels urskogsartad med få spår av äldre skogsbruk. Detta gäller i synnerhet de mer grandominerade delarna av sluttningen där det ofta finns rikligt med död ved i olika dimensioner och nedbrytningsstadier. Fläckvis är skogen tydligt brandpräglad med rikt inslag av sälg och andra lövträd. Nedanför sluttningen i norra delen av reservatet finns ett område med natursköna hällmarker. Där växer en urskogsartad och mycket gammal hällmarkskog av främst tall med en del gamla smala granar. Det är här man kan hitta reservatets kanske äldsta tallöverståndare med en uppskattad ålder på minst 500 år. Brandljud hittas på enstaka tallar. Död ved förekommer allmänt men framförallt i den övre delen av sluttningen. Bergets östra sluttning utgörs av grandominerad barrblandskog med inslag av björk och i den nedre delen även asp. Stora delar av sluttningen är småkuperad, med omväxlande torrare åsar samt svackor och ravinliknande bildningar med bäckar och rörligt markvatten. Vegetationen består främst av blåbärsris och inslag av lågört. Skogen är urskogsartad med mycket få spår av tidigare skogsbruk även om viss plockhuggning förekommit efter brand. Invallade brandljud förekommer allmänt i både tall och gran. Det finns rikligt med död ved i olika nedbrytningsstadier och många ovanliga arter förekommer på lågor och gammelgranar i området. Bland dessa märks till exempel knottrig blåslav, gammelgransskål, ostticka, rosenticka, rynkskinn och kötticka. I svackor och raviner ökar produktiviteten markant och skogen blir högvuxen och fältskiktet örtrikt. Luftfuktigheten är hög och i dessa miljöer trivs även arter som till exempel brunpudrad nållav och rödbrun blekspik.
Norr om skogsbilvägen sluttar skogen ner mot våtmarken Pauluvuoma som har höga naturvärden enligt länsstyrelsens våtmarksinventering. Genom våtmarken rinner bäckar som ingår i Natura 2000, Torne och Kalix älvsystem. Området är mer produktivt med högvuxen och grov granskog med inslag av björk och sälg. Skogen är urskogsartad med fläckvis riklig tillgång på död ved. Blåbärsriset blandas med produktivare lågörtspartier och man finner även flera kallkällor. Terrängen är lite småkuperad med ett flertal större och mindre bäckdråg, sumpskogsområden och kärr. Närmast den nordöstra gränsen övergår skogen i ett mycket blött, örtrikt grankärr med höga naturvärden som binder ihop Miesvaara med pågående reservatsobjektet Vinkkakoski. Speciellt i fuktiga och blöta partier är fältskiktet också mycket örtrikt och frodigt. Fläckvis förekommer rikligt med gran- och björk lågor med arter som t ex ostticka, rosenticka och ullticka.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Ia, Strikt naturreservat (Strict Nature Reserve)

217,06

2,14

409,28

411,48