Lundåkrabukten
Beskrivning
Lundåkrabuktens naturreservat omfattas av följande utpekanden/bestämmelser:
Natura 2000 SPA (habitatdirektivet) sedan år 2005
Natura 2000 SCI (fågeldirektivet) sedan år 2004
Ramsarområde sedan år 2001
Riksintresse för naturvården (M51)
Riksintresse för yrkesfisket (M:Y6)
Delvis av nationell bevarandeplan för odlingslandskapet (M6101)
Delvis utpekat i tätortsnära natur (strandstråk söder om Järavallen)
Omfattas av M-läns marina naturvårdsprogram (fastställt 1996)
Marina fornminnen (BDY005961)
Strandskydd
Berggrunden i denna del av Skåne består av dankalksten. Reservatets landdel är i huvudsak uppbyggd av svallsedi¬ment av sand och grovmo. På dessa avlag¬ringar vilar ett tunt lager torv, utom på den smala remsan av sandstrand. Topografin är flack, och på strandängarna i norr finns några större vattenfyllda sänkor och rännor. Längs Kustvägen ansluter ett strandhak från Littorinatiden (8000-3000 år före vår tidräkning). I Lundåkrabukten ansluter grunda vattenområden med sand- och grovmobottnar, och framför allt i söder breder sandrevlar ut sig. Vid lågvatten kan stora partier av bottnen ligga blottad. Saxån, Välåran samt en liten å längs sydgränsen till Järavallens naturreservat mynnar i bukten.
Strandängarna är präglade av havets inverkan och av sin långa historia som betesmark, och är till övervägande delen fria från buskar och träd. I välhävdade partier finns olika lågvuxna vegetationstyper, varav de mest intressanta är salttåliga, fuktälskande samhällen av salttåg-rödsvingel- och revigt saltgräs-typ. Några andra typiska arter här är saltmålla, smultronklöver, trift, gulkämpar, den rödlistade smala käringtanden samt de starkt hotade gräsen ängskorn och ormax. I tidvis saltvattenfyllda sänkor uppträder ett samhälle med gles vegetation av bl.a. saltört, glasört och havssälting. Dessa vegetationstyper har störst utbredning i de norra delarna av området. Inslag finns också av torräng med arter som fårsvingel, fältmalört, backlök och den fridlysta backsippan, framför allt i söder.
Bottnarna i Lundåkrabukten är till stor del vegetationsfria, men på ett djup mellan 1 och 6 meter finns bestånd av ålgräs. Dessa s.k. ålgräsängar tjänar som substrat, föda och skydd åt en mängd organismer. Bottenfaunan av ryggradslösa djur är relativt artfattig men mycket individrik. De grunda vattenområdena är följaktligen viktiga för fortplantning, uppväxt och födosök hos många fiskarter t.ex. sill, torsk, ål, havsöring och plattfisk.
Fågel¬livet är rikt året om, och de grunda vattenområdena och revlarna med sin rika tillgång på smådjur utnyttjas intensivt för födosök. I häckfågelfaunan ingår flera arter, varav några rödlistade och Natura 2000-arter, som är typiska för öppna kustlandskap, t.ex. skedand, skärfläcka, fisktärna, silvertärna, småtärna och gulärla. Sydlig kärrsnäppa och storspov har tidigare häckat, och kentsk tärna rastar ibland i södra delen av området och har häckat tillfälligt. Under sträcktid och vinter uppehåller sig i området mängder av fågel av åtskilliga arter, t.ex. svanar, gäss, änder, sothöns och vadare.
Flera strandängsfåglar har minskat eller försvunnit helt som häckfåglar sedan 1950-talet, sannolikt mest p.g.a. försvagad eller upphörd hävd då dessa fåglar är beroende av en låg vegetation och skyr områden med buskar, träd och vass. Några arter har dock gynnats av vassarnas utbredning, bl.a. brun kärrhök och skäggmes vilka har börjat häcka i vassområdena söder om Saxåns mynning. Andra orsaker till vissa fågelarters minskning är störning från aktiviteter så som bl.a. promenader och ridning på strandrevlarna, bad, fågeljakt och olika vattensporter.
För rastande och övervintrande sjöfågel är det det näst viktigaste området i svenska Öresundsdelen och av nationell betydelse.
Området är ett frekventerat utflyktsmål och nyttjas för flera olika fritidsaktiviteter så som promenader, naturstudier, bad, hästridning, fältskytte och kitesurfing. Sportfiske och fågeljakt bedrivs vissa tider på året i området kring Saxåns mynning.
Natura 2000 SPA (habitatdirektivet) sedan år 2005
Natura 2000 SCI (fågeldirektivet) sedan år 2004
Ramsarområde sedan år 2001
Riksintresse för naturvården (M51)
Riksintresse för yrkesfisket (M:Y6)
Delvis av nationell bevarandeplan för odlingslandskapet (M6101)
Delvis utpekat i tätortsnära natur (strandstråk söder om Järavallen)
Omfattas av M-läns marina naturvårdsprogram (fastställt 1996)
Marina fornminnen (BDY005961)
Strandskydd
Berggrunden i denna del av Skåne består av dankalksten. Reservatets landdel är i huvudsak uppbyggd av svallsedi¬ment av sand och grovmo. På dessa avlag¬ringar vilar ett tunt lager torv, utom på den smala remsan av sandstrand. Topografin är flack, och på strandängarna i norr finns några större vattenfyllda sänkor och rännor. Längs Kustvägen ansluter ett strandhak från Littorinatiden (8000-3000 år före vår tidräkning). I Lundåkrabukten ansluter grunda vattenområden med sand- och grovmobottnar, och framför allt i söder breder sandrevlar ut sig. Vid lågvatten kan stora partier av bottnen ligga blottad. Saxån, Välåran samt en liten å längs sydgränsen till Järavallens naturreservat mynnar i bukten.
Strandängarna är präglade av havets inverkan och av sin långa historia som betesmark, och är till övervägande delen fria från buskar och träd. I välhävdade partier finns olika lågvuxna vegetationstyper, varav de mest intressanta är salttåliga, fuktälskande samhällen av salttåg-rödsvingel- och revigt saltgräs-typ. Några andra typiska arter här är saltmålla, smultronklöver, trift, gulkämpar, den rödlistade smala käringtanden samt de starkt hotade gräsen ängskorn och ormax. I tidvis saltvattenfyllda sänkor uppträder ett samhälle med gles vegetation av bl.a. saltört, glasört och havssälting. Dessa vegetationstyper har störst utbredning i de norra delarna av området. Inslag finns också av torräng med arter som fårsvingel, fältmalört, backlök och den fridlysta backsippan, framför allt i söder.
Bottnarna i Lundåkrabukten är till stor del vegetationsfria, men på ett djup mellan 1 och 6 meter finns bestånd av ålgräs. Dessa s.k. ålgräsängar tjänar som substrat, föda och skydd åt en mängd organismer. Bottenfaunan av ryggradslösa djur är relativt artfattig men mycket individrik. De grunda vattenområdena är följaktligen viktiga för fortplantning, uppväxt och födosök hos många fiskarter t.ex. sill, torsk, ål, havsöring och plattfisk.
Fågel¬livet är rikt året om, och de grunda vattenområdena och revlarna med sin rika tillgång på smådjur utnyttjas intensivt för födosök. I häckfågelfaunan ingår flera arter, varav några rödlistade och Natura 2000-arter, som är typiska för öppna kustlandskap, t.ex. skedand, skärfläcka, fisktärna, silvertärna, småtärna och gulärla. Sydlig kärrsnäppa och storspov har tidigare häckat, och kentsk tärna rastar ibland i södra delen av området och har häckat tillfälligt. Under sträcktid och vinter uppehåller sig i området mängder av fågel av åtskilliga arter, t.ex. svanar, gäss, änder, sothöns och vadare.
Flera strandängsfåglar har minskat eller försvunnit helt som häckfåglar sedan 1950-talet, sannolikt mest p.g.a. försvagad eller upphörd hävd då dessa fåglar är beroende av en låg vegetation och skyr områden med buskar, träd och vass. Några arter har dock gynnats av vassarnas utbredning, bl.a. brun kärrhök och skäggmes vilka har börjat häcka i vassområdena söder om Saxåns mynning. Andra orsaker till vissa fågelarters minskning är störning från aktiviteter så som bl.a. promenader och ridning på strandrevlarna, bad, fågeljakt och olika vattensporter.
För rastande och övervintrande sjöfågel är det det näst viktigaste området i svenska Öresundsdelen och av nationell betydelse.
Området är ett frekventerat utflyktsmål och nyttjas för flera olika fritidsaktiviteter så som promenader, naturstudier, bad, hästridning, fältskytte och kitesurfing. Sportfiske och fågeljakt bedrivs vissa tider på året i området kring Saxåns mynning.
Länk
Förvaltare
Länsstyrelsen i Skåne län
IUCN-kategorisering
IV, Habitat/Artskyddsområde (Habitat/Species Management Area)
Areal skog (ha)
5,98
Areal vatten (ha)
3 512,87
Areal land (ha)
177,00
Areal totalt (hektar)
3 689,94
(Logga in för att skriva en kommentar)
