Grönsö
Beskrivning
Natura 2000-området Grönsö ligger i Mälaren ca 2,5 mil sydost om Enköping. Området utgör huvuddelen av Grönsöfjärdens skärgård mellan Arnöfjärden i nordväst och Prästfjärden i sydost. I området ingår öarna Lexingekråkan, Lilla och Stora Lexingen, Våmben, Stjärnan, Oxstensögonen, Oxsten, Granskär, Lindskär, Ytterskär, Skomakaren, Sörskogsskäret, Killingen, Kalven, Gubbgryndan och Kråkan. Sammanlagt finns 27 mindre öar, holmar och skär. Störst är Stora Lexingen och Killingen, vilka tillsammans utgör knappt halva landarealen. Strax öster om Grönsö ligger Natura 2000-området Röllingen.
Öarna är bergbundna och klippiga, och kalt berg uppgår till ca 1/5 av arealen. Berggrunden består av gnejs och glaciärskulpturen är välutbildad med räfflor, riss och skärformiga brott. Topografin är varierande och många av öarna har höga branter ner mot sjön. Högsta punkten, på Killingen, ligger 25 m över Mälarens yta. I övrigt täcks öarna huvudsakligen av ett tunt moräntäcke.
Trakten har varit bebodd länge, vilket rester av en fornborg på Oxsten vittnar om. Fornborgen antas ha uppförts omkring 500 e.Kr., och sedan dess har såvitt känt ingen bebyggelse försiggått i området. Öarna ingår sedan 1600-talet i Grönsöö säteris ägor och användes förr som sommarbete för säteriets djur. Detta pågick fram till slutet av 1800-talet, och några av öarna har tydlig betesprägel (öppna, gräsbevuxna ytor, hävdgynnade växtarter). På 1600-talet var öarna skogrika, men skogsbruket (huvudsakligen i form av veduttag) var så hårt att man under senare delen av 1700-talet såg sig tvungen att anlägga nya skogsbestånd. Skogen i området torde till största delen härröra från denna tid, och sedan dess har endast ett försiktigt skogsutnyttjande bedrivits. Ett större hygge, upptaget för ett par decennier sedan, finns dock på norra delen av Stora Lexingen. Idag är området, med sina många badklippor, främst ett mycket populärt utflyktsmål sommartid.
Skogen på öarna är alltså till största delen gammal, äldre än 100 år. Ofta finns ett övre trädskikt av gamla, grova tallöverståndare, med yngre skikt av gran och/eller löv. Stränderna är antingen branta och klippiga med eller utan glest trädskikt av tall, eller flackare med smala ridåer av klibbal, björk och pil. Eftersom skogsbruket under senare sekler mestadels varit skonsamt finns det gott om gamla och grova träd och död ved i området. Detta är värdefullt för en lång rad arter av framför allt svampar, lavar, mossor och insekter, arter som är beroende av gamla eller döda träd som växt- eller boplats och missgynnas av modernt skogsbruk. I detta avseende är området dock otillräckligt inventerat.
För övrigt är fågellivet också mycket rikt, framför allt vad gäller sjöfågel, och delar av Natura 2000-området är fågelskyddsområde. Exempel på häckfåglar, förutom de vanligaste insjöarterna, är gråhäger, strandskata, drillsnäppa, skrattmås, gråtrut och havstrut. Den rika tillgången på gamla och döda träd skapar också goda miljöer för hackspettar, och bl.a. kan den ovanliga mindre hackspetten (Dendrocopos minor; rödlistad i kategorin NT - missgynnad) påträffas. Tidigare har pilgrimsfalk (Falco peregrinus; rödlistad som VU - sårbar) funnits i området.
Öarna är bergbundna och klippiga, och kalt berg uppgår till ca 1/5 av arealen. Berggrunden består av gnejs och glaciärskulpturen är välutbildad med räfflor, riss och skärformiga brott. Topografin är varierande och många av öarna har höga branter ner mot sjön. Högsta punkten, på Killingen, ligger 25 m över Mälarens yta. I övrigt täcks öarna huvudsakligen av ett tunt moräntäcke.
Trakten har varit bebodd länge, vilket rester av en fornborg på Oxsten vittnar om. Fornborgen antas ha uppförts omkring 500 e.Kr., och sedan dess har såvitt känt ingen bebyggelse försiggått i området. Öarna ingår sedan 1600-talet i Grönsöö säteris ägor och användes förr som sommarbete för säteriets djur. Detta pågick fram till slutet av 1800-talet, och några av öarna har tydlig betesprägel (öppna, gräsbevuxna ytor, hävdgynnade växtarter). På 1600-talet var öarna skogrika, men skogsbruket (huvudsakligen i form av veduttag) var så hårt att man under senare delen av 1700-talet såg sig tvungen att anlägga nya skogsbestånd. Skogen i området torde till största delen härröra från denna tid, och sedan dess har endast ett försiktigt skogsutnyttjande bedrivits. Ett större hygge, upptaget för ett par decennier sedan, finns dock på norra delen av Stora Lexingen. Idag är området, med sina många badklippor, främst ett mycket populärt utflyktsmål sommartid.
Skogen på öarna är alltså till största delen gammal, äldre än 100 år. Ofta finns ett övre trädskikt av gamla, grova tallöverståndare, med yngre skikt av gran och/eller löv. Stränderna är antingen branta och klippiga med eller utan glest trädskikt av tall, eller flackare med smala ridåer av klibbal, björk och pil. Eftersom skogsbruket under senare sekler mestadels varit skonsamt finns det gott om gamla och grova träd och död ved i området. Detta är värdefullt för en lång rad arter av framför allt svampar, lavar, mossor och insekter, arter som är beroende av gamla eller döda träd som växt- eller boplats och missgynnas av modernt skogsbruk. I detta avseende är området dock otillräckligt inventerat.
För övrigt är fågellivet också mycket rikt, framför allt vad gäller sjöfågel, och delar av Natura 2000-området är fågelskyddsområde. Exempel på häckfåglar, förutom de vanligaste insjöarterna, är gråhäger, strandskata, drillsnäppa, skrattmås, gråtrut och havstrut. Den rika tillgången på gamla och döda träd skapar också goda miljöer för hackspettar, och bl.a. kan den ovanliga mindre hackspetten (Dendrocopos minor; rödlistad i kategorin NT - missgynnad) påträffas. Tidigare har pilgrimsfalk (Falco peregrinus; rödlistad som VU - sårbar) funnits i området.
Länk
Förvaltare
Länsstyrelsen i Uppsala län
IUCN-kategorisering
Ia, Strikt naturreservat (Strict Nature Reserve)
Areal skog (ha)
46,21
Areal vatten (ha)
905,08
Areal land (ha)
66,38
Areal totalt (hektar)
971,66
(Logga in för att skriva en kommentar)
