Naturreservatet Enstakaberget ligger ca 2,5 km söder om naturreservatet Storforsen i Piteälven. Området utgörs av Enstakabergets delvis branta nordvästsluttning och sträcker sig ned från sjön Västertjärnen mellan de två mindre höjderna Västra- och Östra Tallberget. Naturreservatet bildar en mosaik av varierade skogstyper med höga naturvärden. Här finns asp- och björkrika lövbrännor, grandominerande bestånd med rötade lågor samt talldominerad blandskog. Bortsett från det låglänta partiet i norr ligger naturreservatet ovan Högsta kustlinjen och har aldrig varit utsatt för havets vågerosion. Området har ett jordtäcke av morän som i de övre delarna på berget är tunt varför den underliggande berggrundens former präglar moränens. Markvegetationen består i huvudsak av frodig lingon- och blåbärsristyp med inslag av lågörtstyp.

Största delen av naturreservatet utgörs av en lövbränna med mycket asp, björk och sälg som vuxit upp efter en skogsbrand som löpte genom området för upp emot 200 år sedan. Brännan är i ett ganska sent successionstadie och har därför på vissa håll börjat övergå till att ha karaktären av lövrik barrnaturskog. Längre ned i sluttningen byter skogen struktur till naturligt föryngrad och stamtät tallskog som uppkommit efter skogsbranden, s.k. stavatallskog.

Spår efter skogsbranden finns huvudsakligen i form av brandljud i de rikligt förekommande tallöverståndarna, men även som kolad ved på högstubbar och på liggande döda träd. Brandljud finns även i de äldsta granarna och björkarna. Hela fyra brandljud i en och samma tall vittnar om att skogen har brunnit upprepade gånger under tidens lopp.

Trots den relativt höga åldern är mängden död ved mestadels sparsam, dock börjar det på vissa håll falla ut död ved i större utsträckning. Den döda veden utgörs främst av rötade granlågor och högstubbar men det finns även en del stående döda träd, s.k. torrakor, och död ved av lövträd. I stavaskogen består den döda veden främst av självgallrade stammar av tall i olika dimensioner.

Närmast Märratjärnbäcken är skogen ca 120 år gammal och domineras av tät talldominerad barrskog. Här förekommer ett mindre inslag av lövträd, främst björk, och död ved utgörs sparsamt av självgallrade klena tallar och enstaka torrfuror. Jämfört med naturreservatet i övrigt är överståndarna färre men alltjämt finns spår efter skogsbrand i form av brandljud och kolad ved på gamla stubbar. Detta bestånd klassas som utvecklingsmark med stor potential att utveckla höga naturvärden.

Det mindre området norr om bäcken består till stor del av en högproduktiv granbränna med stort inslag av löv, främst björk men även sälg och asp. Stora delar av området är av högörtstyp och marken är täckt av frodig vegetation med arter som majbräken, ormbär, skogsnäva och röd trolldruva. Det finns gott om gamla sälgar klädda med lunglav och ett frodigt dråg med så kallad högbonitetsgranskog och rikligt med både stående och liggande död ved, samt ett ännu större inslag av lövträd. Högbonitetsskog med höga naturvärden är en prioriterad skogstyp för formellt områdesskydd.

Flera anmärkningsvärda arter knutna till gammal skog har påträffats i naturreservatet, bl. a. knottrig blåslav på både tall och gran, lunglav och bårdlav på sälg, gammelgransskål på gamla granar, rosenticka på rötade granlågor samt flera andra vedsvampar.

Vissa spår efter äldre mänsklig påverkan, såsom plockhuggning och dimensionsavverkning, finns utspritt i form av mosstäckta stubbar och stubbar avverkade med yxa. Något högre påverkansgrad råder i utvecklingsmarken. Trots denna påverkan har skogarna i området bibehållit en tydlig naturskogskaraktär och hyser alltjämt höga naturvärden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Ia, Strikt naturreservat (Strict Nature Reserve)

81,62

1,04

86,84

87,90