Naturreservatet Rissavaara ligger i västra kanten av Pajala kommun, ca 25 km väster om Tärendö. Mitt i reservatet reser sig de två bergstopparna Rissavaara och Rissahuornanen. Berget Rissavaara är Pajala kommuns näst högsta berg, 526 m ö h, och erbjuder en milsvid utsikt. Berggrunden i reservatet är näringsfattig och utgörs mestadels av granit men bitvis förekommer även större partier med sedimentära bergarter.
På berget Rissavaara växer gammal, urskogsartad granskog som till större delen är orörd. Klimatet på berget är extremt kärvt och skogen utgörs av karg granurskog av höjdlägestyp, som längst upp övergår i fjällbarrskog. De risiga granarna är tämligen lågvuxna och ofta torra i toppen. Mängden stående döda granar är ovanligt stor och tillgången på grova granlågor är riklig. Skogen verkar ha brunnit för åtminstone 200-250 år sedan och det finns grova sälgar och knotiga gamla glasbjörkar spridda i den gamla granskogen. Den äldsta generationen granar, som är runt 300 år, har troligen överlevt branden eller står i fläckar som inte tog eld under den senaste branden i området. Vegetationstypen är övervägande av frisk blåbärstyp. På östsidan av berget är vegetationen längs bäckar och i dråg bitvis frodig och örtrik. Värt att notera är att här kan man finna ovanligt rika förekomster av de rödlistade arterna ostticka och rynkskinn. Påverkan från skogsbruk är överlag låg inom området. På västra sidan berget saknas i stort sett spår efter avverkning medan den nedre delen av östra sidan är svagt påverkad av plockhuggning.
I norra delen av reservatet, mellan myren Nenäjänkkä och Vihvilövuoma finns en bördig, sluttande granurskog. Skogen genomsilas av vatten från myren Nenäjänkkä som sedan rinner ner till den större myren Vihvilövuoma. Tillgången på grov död ved är här mycket stor och en lång rad rödlistade arter förekommer, exempelvis urskogsarterna rosenticka, harticka och lappticka. I norra delen finns också relativt stora områden med blöta och svårframkomliga sumpskogar. Fältskiktet är örtrikt och skogen utgörs av gamla granar och lövträd. Här hittar man intressant epifytflora med bl. a rika lokaler av den sällsynta grenlaven. Ibland bryts sumpskogarna av med mer fast mark, där har skogen bitvis hög produktivitet. I varierande grad är området plockhugget, förmodligen är det fråga om vedtäkt kring beredskapsåren i början av 1900-talet.
På berget Rissahuornanen bär skogen tydliga spår efter en hård brand, bland annat är marken mycket hård med tunt förnaskikt. Skogen här består av grandominerad höjdlägesskog som har rikligt med gamla granar. Många bestånd är väldigt lövrika med stort inslag av sälg. Fläckvis är det rikligt med död ved och här finns ett stort antal rödlistade arter såsom ullticka, gammelgranskål, lunglav och dofticka. Efter branden har ett större uttag av brandskadad skog gjorts i delar av området, sannolikt handlar det även här om vedtäkt i anslutning till beredskapsåren.
Centralt i reservatet finns en nyare avverkning och längs den västra reservatsgränsen finns ett mindre hygge där det står contortatall, dessa är klassade som arronderingsmarker. Längs den södra reservatsgränsen ingår även två områden som påverkats av äldre avverkningar och nu består av restskogar av gammal gran och björk. I övrigt har majoriteten av reservatet en mycket låg påverkansgrad med få avverkningsspår.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Ia, Strikt naturreservat (Strict Nature Reserve)

474,93

0,00

1 257,77

1 257,79