Pauranki naturreservat ligger på norra sidan av Torneälven och är en av de mest värdefulla tallnaturskogarna i Kiruna kommun. Västra delen av reservatet ligger på berget Paurankivaaras nordöstra sluttning där landskapet präglas av isälvssediment. I den här delen finns också ett område där hällar går i dagen. Här är marken väldränerad och markvegetationen domineras av lavar och risväxter. Östra delen av reservatet ligger på flackare moränmark där små myrar ligger inflikade i skogen. I den här delen är marken mindre torr och i vissa delar snarare fuktig. Hela området bär spår av isälvars framfart i form av isälvsrännor som sträcker sig från sydväst mot nordost. Berggrunden består i östra delen av området av sur granit, och i västra delen av intermediär metaandesit med stråk av basiska och sura vulkaniska bergarter. Längs reservatets norra gräns samt i östra delen av reservatet rinner två mindre bäckar österut, båda biflöden till den större bäcken Nälkäjoki. Bäckarna ingår i Natura2000-området Torne och Kalix älvsystem. En skogsbilväg löper in norrifrån mot reservatets centrala del.

Skogen i området utgörs huvudsakligen av urskogsartad, brandpräglad tallskog. Skogen är med tanke på sitt nordliga läge i länet förhållandevis produktiv, och tallarnas ålder ligger kring 200-350 år, med ställvis betydande inslag av 400 - 500-åriga tallar. Skogen är brandpåverkad, men det är nu troligen cirka 200 år sedan den senaste branden. Trots det finns rikligt med tallar med dubbla brandljud. Det finns även brandstubbar som vittnar om brandpåverkan. I den gamla skogen finns gott om död ved i olika stadier av nedbrytning, både stående och omkullfallna döda träd.

I södra delen av reservatet finns områden med talldominerad barrblandskog. Skogen här är flerskiktad, och inslaget av 300-400-åriga tallar med dubbla brandljud är mycket stort. Skogen här är bitvis gles efter stormfällning. Träden är liksom i övriga delar av reservatet draperade med rikliga mängder mörk hänglav, och torrfuror liksom liggande döda träd är allmänt förekommande.

I fuktiga svackor finns små partier av granurskog i det annars så talldominerade området. Granarna är oftast så gamla som 250-400 år, och en del har brandljud som visar att även granskogen är påverkad av brand.

Skogen är övervägande urskogsartad och till stora delar opåverkad av skogsbruk. I vissa delar av området finns det dock spår av plockhuggning. Det finns även några mindre hyggen insprängda i området som även de kommer att lämnas till att få utvecklas spontant till naturskog.

Området är synnerligen artrikt ifråga om sällsynta vedsvampar på tallsubstrat. Mest intressanta är de mycket ovanliga arterna kritporing och urskogsticka, men värd att nämna är även urskogsporing. Bland fåglar som påträffats kan nämnas lavskrika och tretåig hackspett, som båda är arter som är typiska för gammal naturskog.

I anslutning till myren Paurankijänkkäs nordvästra del finns en kulturhistorisk lämning i form av en barktäkt. Nära bäcken som rinner längs reservatets norra gräns finns ytterligare en kulturhistorisk lämning; en husgrund efter en timmerkoja.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Ia, Strikt naturreservat (Strict Nature Reserve)

271,25

1,36

491,91

493,32