Långfjället
Beskrivning
Långfjällets naturreservat med Grövelsjöns fjällstation och Södra Kungsleden är ett välbesökt fjäll. Tillsammans med intilliggande skyddade områden - Rogen i Jämtland och Femundmarka i Norge - bildas Gränslandet, ett stort område med höga natur- och friluftslivsvärden. Vid sjön Hävlingen finns flera uthyrningsstugor nära till Töfsingdalens nationalpark.
Dessa fjäll ligger samlade i tre bergsryggar, skilda åt av Grövlans, Storåns-Hävlingens samt Hågans dalgångar. De består av flacka lågfjäll, skogsklädda dalgångar och ett stort myrområde längst i öster. De flesta fjällen har en höjd runt tusen meter, medan Storvätteshågna, Svealands högsta punkt, når 1204 meter över havet.
På kalfjället finns artfattiga risheder. Längs vattendragen är det rikare, med blommor och frodigt gräs. Fjällbjörkskog finns i norr längs Hävlingen-Våndsjön. På vissa ställen, till exempel norr om Töfsingdalens nationalpark finns även en frodig och mer artrik ängsbjörkskog. Intressant är tallbjörkskogen i de västra delarna, till exempel på Dyllen. Här består trädgränsen omväxlande av tall och björk. Nedanför fjällen dominerar tallskogen, medan granskogar främst förekommer i mindre områden längs vattendrag och i dalgångar.
Nära skogsgränsen är inslaget av urskogar och naturskogar stort och tallar som är äldre än 500 år finns på flera ställen. Stora områden med urskogsartad skog finns på flera platser inom hela reservatet.
Om man studerar floran, är området artfattigt. Men undantag finns i Stora Olåns dalgång samt i mindre områden i Töfsingdalen och på Hällsjövålens sluttningar. Vissa nordliga fjällväxter har sina enda dalaförekomster inom Långfjället. Några sällsynta lavarter har hittats här, varav varglaven är en vanlig och uppseendeväckande art på gamla talltorrakor. Urskogskrävande vedsvampflora finns framför allt i Töfsingdalen.
De alpina myrarna inom området, har högt värde för fågellivet. Det viktigaste fågelområdet är Juttulslätten där ett antal sällsynta nordliga fågelarter har påträffats. I det torra öppna landskapet är ljungpipare, ängspiplärka och stenskvätta vanliga besökare. Gluttsnäppan ser du mest på myrar i skogsområdena, lavskrikan är vanliga i barrskogarna och rödstjärten hittar du i tallskogen. Älg, hare, ekorre, mård, mink, vessla och rödräv kan man också stöta på. Fisktillgången i sjöar och vattendrag är god.
Berggrunden består av bergarter från den skandinaviska fjällkedjan. Dessa bergarter är oftast mycket näringsfattiga, men undantag finns. Av stort geomorfologiskt intresse är de så kallade rogenmoränerna i Storåns dalgång samt längs sjöarna norrut till Våndsjön.
Klassiska är de issjöstrandlinjerna längs Grövelsjön, som omnämndes redan av Linné. På fjällen påträffas olika typer av formationer bildade av inlandsisen. På Juttulslätten, som är en platå på ca 750 meter över havet, finns en så kallad isdelarzon. Här var isen som tjockast och låg mest stilla. Därför har olika landformer från tidigare istider "övervintrat" och kunnat bevaras under istäcket.
Dessa fjäll ligger samlade i tre bergsryggar, skilda åt av Grövlans, Storåns-Hävlingens samt Hågans dalgångar. De består av flacka lågfjäll, skogsklädda dalgångar och ett stort myrområde längst i öster. De flesta fjällen har en höjd runt tusen meter, medan Storvätteshågna, Svealands högsta punkt, når 1204 meter över havet.
På kalfjället finns artfattiga risheder. Längs vattendragen är det rikare, med blommor och frodigt gräs. Fjällbjörkskog finns i norr längs Hävlingen-Våndsjön. På vissa ställen, till exempel norr om Töfsingdalens nationalpark finns även en frodig och mer artrik ängsbjörkskog. Intressant är tallbjörkskogen i de västra delarna, till exempel på Dyllen. Här består trädgränsen omväxlande av tall och björk. Nedanför fjällen dominerar tallskogen, medan granskogar främst förekommer i mindre områden längs vattendrag och i dalgångar.
Nära skogsgränsen är inslaget av urskogar och naturskogar stort och tallar som är äldre än 500 år finns på flera ställen. Stora områden med urskogsartad skog finns på flera platser inom hela reservatet.
Om man studerar floran, är området artfattigt. Men undantag finns i Stora Olåns dalgång samt i mindre områden i Töfsingdalen och på Hällsjövålens sluttningar. Vissa nordliga fjällväxter har sina enda dalaförekomster inom Långfjället. Några sällsynta lavarter har hittats här, varav varglaven är en vanlig och uppseendeväckande art på gamla talltorrakor. Urskogskrävande vedsvampflora finns framför allt i Töfsingdalen.
De alpina myrarna inom området, har högt värde för fågellivet. Det viktigaste fågelområdet är Juttulslätten där ett antal sällsynta nordliga fågelarter har påträffats. I det torra öppna landskapet är ljungpipare, ängspiplärka och stenskvätta vanliga besökare. Gluttsnäppan ser du mest på myrar i skogsområdena, lavskrikan är vanliga i barrskogarna och rödstjärten hittar du i tallskogen. Älg, hare, ekorre, mård, mink, vessla och rödräv kan man också stöta på. Fisktillgången i sjöar och vattendrag är god.
Berggrunden består av bergarter från den skandinaviska fjällkedjan. Dessa bergarter är oftast mycket näringsfattiga, men undantag finns. Av stort geomorfologiskt intresse är de så kallade rogenmoränerna i Storåns dalgång samt längs sjöarna norrut till Våndsjön.
Klassiska är de issjöstrandlinjerna längs Grövelsjön, som omnämndes redan av Linné. På fjällen påträffas olika typer av formationer bildade av inlandsisen. På Juttulslätten, som är en platå på ca 750 meter över havet, finns en så kallad isdelarzon. Här var isen som tjockast och låg mest stilla. Därför har olika landformer från tidigare istider "övervintrat" och kunnat bevaras under istäcket.
Länk
Förvaltare
Länsstyrelsen i Dalarnas län
IUCN-kategorisering
Ib, Vildmarksområde (Wilderness Area)
Areal skog (ha)
12 213,59
Areal vatten (ha)
2 624,82
Areal land (ha)
65 121,41
Areal totalt (hektar)
67 745,96
(Logga in för att skriva en kommentar)
