Parravirreheden har en egenartad geologi i form av en stor, flack kulle med branta sidor. De 30-40 m tjocka jordlagren genomskärs längs norra och östra sidan av Vitbäcken. Naturreservatet täcks till största del av urskogsartad och i stora delar orörd tallskog. Uppe på den flacka heden är skogen parklikt gles, och ändå finns endast få synbara spår efter avverkning. Beståndsstrukturen är märklig då det över stora arealer i stort sett inte finns annat än två ålderskategorier: grova, ofta spärrgreniga 200-300-åriga tallar samt mycket stora mängder av 1-3 dm höga, senvuxna tallplantor, bitvis mycket talrika. Dödligheten är mycket hög i denna yngre generation. Troligen är snöskytteangrepp och/eller nattfrost under vegetationsperioden en avgörande faktor för plantornas låga överlevnad på den flacka, glesa heden. Den äldre generationen har sannolikt föryngrats efter en skogsbrand för 250-300 år sedan. Därefter har klimat och andra faktorer framgångsrikt hållit den ymniga föryngringen av tallplantor från att växa upp över vristhöjd. I större delen av området finns gott om grov, gammal tall mellan 300 och över 500 år. De gamla tallarna förekommer både som senvuxna individer men också i hög grad av solbelysta, grova, spärrgreniga träd. Här och var påträffas spår av den rödlistade reliktbocken i barken på de gamla, solbelysta tallarnas stammar. Tillgången på död ved i olika former varierar, men överlag finns måttligt med död ved och i stora delar av området är det gott om torrträd, högstubbar och lågor av tall. Skogen i Parravirreheden är genomgående tydligt brandpräglad, överallt påträffas gamla tallöverståndare med brandljud eller kolad tallved. Trots påtagliga brandspår verkar den senaste branden i området inträffat för åtminstone 250-300 år sedan. Träd med brandljud yngre än 250-300 år verkar saknas, åtminstone på västra sidan av Vitbäcken där huvuddelen av området ligger, och endast de allra äldsta tallarna bär spår av forna skogsbränder i stambasen. Spår efter upp till 2 olika bränder har påträffats i tallar som är ca 500 år gamla. Att de glesa, parklika delarna av Parravirreheden till stor del saknar synliga spår av skogsbruk beror troligen på den speciella skogsstrukturen som gjort skogen mindre intressant som timmerskog. De grova tallarna är frodvuxna och grovt spärrgreniga.Talrika gamla rotvältor vittnar om att de stora tallarna löper stor risk att blåsa omkull på den grovkorniga och utsatta heden. I den södra samt nordvästra delen av objektet finns gott om spår efter äldre dimensionsavverkningar och följaktligen saknas de äldsta åldersklasserna ställvis. Trots det finns även där gott om och bitvis rikligt med död ved i form av tallrotvältor och grova, lumpade stamdelar och toppar. I tre områden på olika håll i reservatet genomfördes 2017 storskaliga avverkningar av naturvärdesträd, i huvudsak mycket gamla och grova tallar med åldrar mellan ca 250 och 500 år. Avverkningarna haft betydande negativ påverkan på reservatets naturvärden. Trots det är naturvärdena även här fortfarande höga bland annat eftersom kontinuiteteten i trädskiktet bedöms vara kvar, vilket är viktigt för den specialiserade marksvampfloran som i hög grad är mykorrhiza-bildande. Utmed Vitbäcken växer gammal, urskogsartad barrblandskog och granskog. Här finns fläckvis koncentrationer av rötade granlågor. Även här i den gamla, grandominerade skogen påträffas gamla, brända tallhögstubbar. Den hotade arten ringlav växer en gammelgran nära bäcken, och den likaså hotade liten sotlav påträffas här.Vitbäcken är ett biflöde till nationalälven Piteälven och är ett mycket värdefullt exempel på ett stort naturligt vattensystem. Vitbäcken som helhet är fiskrik och nedströms reservatet förekommer flodpärlmussla. Utter har konstaterats vid bäcken inom reservatet.I Vitbäckens dalgång finns ett slingrande, variationsrikt våtmarksområde som hyser mycket höga naturvärden. Strandskogarna längs Vitbäcken utgör en artrik miljö där flera ovanliga arter växer.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Ia, Strikt naturreservat (Strict Nature Reserve)

338,38

6,21

548,91

555,10