Topografi: Från höjderna söder om Kvarntjärnana till dalgången till Lejberget är området kuperat och höglänt med flera bergstoppar. Stora Kullerberget når högst med sina 552 m. I en klyftdal som delar toppen i två halvor, ligger ett litet kärr som utgör ena änden av myren i klyftan. I nordväst breder Kullermossen ut sig på en högplatå mellan fyra bergshöjder. Rätt stora hällmarker och flera tjärnar ingår med Mellanfallstjärnen på 478-metersnivån som den största. Den höga nederbördsmängden betyder mycket för vegetationen och artsammansättningen.

Vegetation: Det är stor skillnad mellan bergstopparnas låga, magra vegetation och sluttningarnas och dalbottnarnas bördiga, rika vegetation. På de större hällmarkerna, som är främst belägna på topparna, är det gles bevuxet med träd I skydd av branter och hyllor uppträder gran och björk. I ravinerna, den största Helvetshålet, ar granskogen rik av en typ som är typiskt ormbunksrik. Här och där står det gamla rönnar. I södra änden av klyftan på Stora Kullerbergets topp står en riktigt gammal granskog, liksom i östbranten. Nästan detsamma är det vid en mindre klyfta på Lilla Kullerberget och kring Bolagsbergets höjder. Runt Kullermossen finns här och där mindre sumpgranskogar. Nordsluttningen har även den en ormbunksrik, fuktig granskog. Granar i åldern 350 år är konstaterade.
Området är kuperat och höglänt med flera bergtoppar. Stora Kullerberget når högst med sina 552 m. I en klyftdal 100 m väster om toppen ligger ett litet kärr. I nordväst breder Kullermossen ut sig på en högplatå mellan fyra bergshöjder. Rätt stora hällmarker och flera tjärnar ingår med Mellanfallstjärnen på 478-metersnivån som den största.

Fauna: De stora rovdjuren som björn, varg och lo bör kunna finnas regelbundet i området, spår av dem är observerade. Höjdlägesgranskogen har karaktären av fjällnära skog, vilket gör att man kan förvänta att finna nordliga fågelarter. I skogen har det funnits regelbundet lavskrika. På myrarna har dalripa setts. En mer regelbunden häckare är ljungpipare, grönbena, gluttsnäppa.

Flora: Det västliga läget och hög humiditet gynnar flera arter som saknas längre österut i kommunen. Den sällsamma ormbunken kambräken förekommer i närheten av Stora Kullerberget. Här och där kan man träffa på en marklevande mossa - vågig sidenmossa. Den växer på marken i högvuxen granskog. Flera intressanta växtplatser för sällsynta lavar finns kring de högsta höjderna, -framförarallt på klippor och block i ravinsluttningarna. Rika förekomster av norsk näverlav och brokig tagellav är funna. Lunglav och skrovellav påträffas på rönnarna. På vissa håll är garnlaven tämligen rik på de äldre granarna.

Friluftsliv: Stora Kullerberget har lång tradition som utflyktsmål, både sommar som vinter. En längre tid hölls gökotta på bergets topp. Det förfallna brandtornet har ersatts med en liten raststuga, som mest utnyttjas av skoteråkare. Området har varit tämligen lätt att nå vintertid genom en skogsbilväg.

Kultur-naturhistoria: Från början av seklet utnyttjades bergets högsta topp som utkik efter skogsbränder och småningom byggdes ett brandtorn. Kolhuggning påverkade även dessa skogar, framför allt i sluttningarna hittar man än idag välbevarade kolningsplatser av båda typerna. Man kan anta att stora delar av den 100-120 åriga skogen är sådd. Naturliga skogsbränder, skogsbete, betesbränning, myrslåtter, myrdikning, myråkrar m m kan man hitta spår efter inom området.

Området ligger i en grandominerad barrblandskogstrakt där sammanhängande områden med vuxen-gammal skog täcker största delen av trakten. Två stora värdekärnor, Lejbergen och Kullerbergen finns inom trakten. Tillsammans omfattar de 29 % av traktens areal.

Länsstyrelsen i Dalarnas län

Ib, Vildmarksområde (Wilderness Area)

483,50

23,04

604,16

627,28