Södra Storberget
Beskrivning
Storberget ligger i östra kanten av Bodens kommun, ca 30 km NO om Boden, och är ett av flera värdefulla skogsområden och skogsreservat som ligger som ett kluster runt byn Niemisel vid Råneälven. Det mest iögonfallande med Storberget är de stora kontraster mellan de två dominerande skogstyperna som utgörs av mager, stenbunden tallnaturskog och produktiv lövrik granskog i en sluttning med rörligt markvatten.
Tallskogen är olikåldrig med ett ¿yngre¿ trädskikt som är ca 130-150 år och som vuxit upp efter en skogsbrand under andra halvan av 1800-talet. Insprängt i denna ¿post-brandgeneration¿ finns varierande mängder ca 300-åriga (250-400) tallöverståndare med ett eller flera brandljud. Tillgången på värdefulla tallågor (dvs lågor efter mkt gamla träd) är god till riklig och det finns också en hel del högstubbar och torrfuror/torrträd. Marken är mycket karg då den är ursvallad på grund av landhöjningen och i hög grad finns impediment som klapper och blockmark samt hällmarker insprängda i den glesa skogen. Strukturerna, ålderna och de högkvalitativa vedsubstraten ger dock tillsammans en skog som håller höga naturvärden och bitvis är urskogsartad.
På östra sidan av berget byter skogen tvärt karaktär till en högbonitetsskog med upp till 30 meter höga träd. Rörligt markvatten och sannolikt en mer eller mindre rik berggrund/jordmån skapar här helt andra livsbetingelser. Den högresta och välslutna skogen övergår i granskog med ett betydande inslag av stora lövträd, främst asp och björk, men även en och annan sälg som dock har svårt att klara konkurrensen om ljuset i den 25-30 meter höga skogen. Mängden död ved är här förvånansvärt blygsam i förhållande till markens produktivitet och skogens stora biomassa. Historiken är mest troligt densamma som på övriga delar av berget, dvs att det har brunnit för ca 150 år sedan. Och faktiskt kan man, om man är nog uppmärksam, se att det finns spridda gamla granöverståndare med brandljud i den frodiga sluttningen, även den rika förekomsten av gamla lövträd är bevis nog för att konstatera brand. Plockhuggning eller någon slags ¿underröjning¿ för ganska länge sedan kan vara förklaringen till att mängden död ved endast är måttlig och att man saknar den karakterisktiska omfattande självgallring som kännetecknar urskogsartade brännor på rikare marker. Trots en diffus, men ändå uppenbar påverkan från någon slags plockhuggning är biotopen mycket fin redan nu och med tiden kommer mängden död ved att snabbt öka till ansenliga volymer.
Rödlistade arter är inte ordentligt eftersökt men en del fynd har ändå gjort under den korta inventeringen, såsom gulporing (NT), asptagging (VU), koralltaggsvamp (NT), violmussling (NT), nordtagging (NT), dvärgbägarlav (NT), reliktbock (NT) och lunglav (NT). Att kranshakmossa förekommer frekvent i den frodiga östsluttningen ger en hög sannolikhet att även kunna finna norna, och kanskke också skogsfru. Gamla kläckåål av raggbock (VU) hittades i gammal tallåga.
Tallskogen är olikåldrig med ett ¿yngre¿ trädskikt som är ca 130-150 år och som vuxit upp efter en skogsbrand under andra halvan av 1800-talet. Insprängt i denna ¿post-brandgeneration¿ finns varierande mängder ca 300-åriga (250-400) tallöverståndare med ett eller flera brandljud. Tillgången på värdefulla tallågor (dvs lågor efter mkt gamla träd) är god till riklig och det finns också en hel del högstubbar och torrfuror/torrträd. Marken är mycket karg då den är ursvallad på grund av landhöjningen och i hög grad finns impediment som klapper och blockmark samt hällmarker insprängda i den glesa skogen. Strukturerna, ålderna och de högkvalitativa vedsubstraten ger dock tillsammans en skog som håller höga naturvärden och bitvis är urskogsartad.
På östra sidan av berget byter skogen tvärt karaktär till en högbonitetsskog med upp till 30 meter höga träd. Rörligt markvatten och sannolikt en mer eller mindre rik berggrund/jordmån skapar här helt andra livsbetingelser. Den högresta och välslutna skogen övergår i granskog med ett betydande inslag av stora lövträd, främst asp och björk, men även en och annan sälg som dock har svårt att klara konkurrensen om ljuset i den 25-30 meter höga skogen. Mängden död ved är här förvånansvärt blygsam i förhållande till markens produktivitet och skogens stora biomassa. Historiken är mest troligt densamma som på övriga delar av berget, dvs att det har brunnit för ca 150 år sedan. Och faktiskt kan man, om man är nog uppmärksam, se att det finns spridda gamla granöverståndare med brandljud i den frodiga sluttningen, även den rika förekomsten av gamla lövträd är bevis nog för att konstatera brand. Plockhuggning eller någon slags ¿underröjning¿ för ganska länge sedan kan vara förklaringen till att mängden död ved endast är måttlig och att man saknar den karakterisktiska omfattande självgallring som kännetecknar urskogsartade brännor på rikare marker. Trots en diffus, men ändå uppenbar påverkan från någon slags plockhuggning är biotopen mycket fin redan nu och med tiden kommer mängden död ved att snabbt öka till ansenliga volymer.
Rödlistade arter är inte ordentligt eftersökt men en del fynd har ändå gjort under den korta inventeringen, såsom gulporing (NT), asptagging (VU), koralltaggsvamp (NT), violmussling (NT), nordtagging (NT), dvärgbägarlav (NT), reliktbock (NT) och lunglav (NT). Att kranshakmossa förekommer frekvent i den frodiga östsluttningen ger en hög sannolikhet att även kunna finna norna, och kanskke också skogsfru. Gamla kläckåål av raggbock (VU) hittades i gammal tallåga.
Länk
Förvaltare
Länsstyrelsen i Norrbottens län
IUCN-kategorisering
Ia, Strikt naturreservat (Strict Nature Reserve)
Areal skog (ha)
48,20
Areal vatten (ha)
0,00
Areal land (ha)
79,30
Areal totalt (hektar)
79,20
(Logga in för att skriva en kommentar)
