Här ligger gränsfjällen Härjehogna, Vithogna, Rödfjället och Drevfjället. Av dessa är Härjehågna högst med sina 1185 meter över havet. Dessa lågfjäll har mjukt rundade former och är oftast lätta att bestiga. Mot kalfjället vidtar en zon av fjällbjörkskog. Delar av området är mycket rikt på myrar, där många spännande våtmarksfåglar gärna håller till.

Reservatets myrar tillhör Dalarnas mest fågelrika. Storkölens våtmarker är särskilt värdefulla. De ingår i ett nätverk av världens viktigaste våtmarker. Bland myrarnas bevingade invånare finns småspov, gluttsnäppa, brushane, gulärla och ljungpipare. Ljungpiparen är nog den som är lättast att känna igen. Den springer längs marken, visslar ett entonigt, lite vemodigt läte, flyger upp och sätter sig ett stycke bort. Allt för att skydda boet, där det finns ägg eller redan kläckta fågelungar.
Nedanför fjällen utbreder sig en högslätt där landskapet utgörs av en mosaik av skog och myr. Här finns länets störst sammanhängande urskogsområde. Stora delar är helt opåverkade av skogsbruk. Området kännetecknas av glesa tallskogar med stort inslag av gamla grova träd. Tallar äldre än 500 år har påträffats och i vissa partier finns rikligt med torrakor. Hela området visar spår efter äldre skogsbränder.

Kalfjällen här består av torr, ofta lavrik rished, av den typ som är speciell för Dalafjällen - ljungen ersätts av kråkris, blåbär och dvärgbjörk. Härjehågna är ett ovanligt artrikt fjäll eftersom här finns kalk. I ängsgranskogen växer stormhatten manshög. En annan för området märklig växt är ranunkeln hårmöja, som växer i vissa myrgölar. Uppe i fjällkanten kan man stöta på ormbunkarna krusbräken och taggbräken. Den sällsynta varglaven förekommer här och var på torrakor ¿ döda, stående träd - ute på myrarna. I området finns flera av de stora rovdjuren, inklusive utter.

Länsstyrelsen i Dalarnas län

Ib, Vildmarksområde (Wilderness Area)

7 072,33

1 444,27

31 786,04

33 230,68