Spåmansloken
Beskrivning
Naturreservatet Spåmansloken är beläget i Östersunds kommun, cirka 14 kilometer sydost om Lit och 22 kilometer nordost om Östersunds centrum. Terrängen i området är flack och höjden sträcker sig från 265 till 285 meter över havet. Berggrunden består i huvudsak av gnejsgranit och metagråvacka. Jordarterna utgörs av moig morän och torv.
Naturreservatet är omkring 72,5 hektar stort och består av en blandning av myr och skog. Marken i naturreservatet varierar från frisk till blöt. I den nordligaste delen finns tre lokar, småsjöar, varav två omges av fast mark och en gränsar till sumpskog. Lokarna är periodvis fyllda med vatten och periodvis torrlagda. Den nordligaste loken, Spåmansloken, har gett naturreservatet dess namn. Även längre söderut, strax söder om fångstgropsystemet, finns en lok som gränsar till sumpskog. Totalt utgörs omkring en tredjedel av naturreservatet av våtmark. På trädbevuxna delar av våtmarkerna förekommer tall-, gran- eller lövsumpskog. Den största delen av våtmarken ligger i södra halvan av naturreservatet, där den framförallt består av öppen våtmark som delvis är blöta rikkärr.
Längst i norr, i området runt lokarna, utgörs skogen av örtrik och lövträdsrik kalkbarrskog. Skogsbeståndet mellan norra lokarna och loken lägre söderut har prägel av gammal lövbränna och utgörs till hälften av gran och till häften av ungefär lika delar tall (Pinus sylvestris) och lövträd som asp, sälg och björk. Medelåldern på skogen är runt 170 år med en hel del grova gamla lövträd och tallar samt någon enstaka grov gran. En hel del träd och torrträd, främst aspar, har bohål.
Skogen söder om lövbrännan övergår till talldominerad skog på småblockig mark och med en del inslag av gammal sälg. Skogsbeståndet i nordvästra delen av naturreservatet domineras av tall men med en hel del inslag av gran samt enstaka aspar, sälgar och björkar. Medelåldern på skogen i den delen av naturreservatet är runt 200 år men en del tallöverståndare är 260 år och äldre. Tillgången till död ved varierar, men är bitvis riklig, främst i den nordöstra delen av naturreservatet där det finns rikligt med både stående och liggande död ved i olika åldrar och olika dimensioner. Spridda brandspår i form av kolade högstubbar, stubbar och lågor samt träd med brandljud förekommer inom hela naturreservatet. Brandljuden förekommer både på levande träd, främst på tall men även på sälg och björk, och stående döda träd. Den östra delen av området är ostädad efter senaste branden som troligen var någon gång på 1870-1880-talet. I västra delen av naturreservatet har dock en del branddödade träd plockhuggits och området har förmodligen även gallrats vilket gör att det är sparsamt med död ved, men en del gamla tallågor förekommer.
Fältvegetationen består främst av blåbärsris och smalbladiga gräs, delvis med inslag av lågört. I sumpskogen förekommer mest starr och fräken. Bitvis, i torrare talldominerade delar dominerar lingonris och renlavar. Exempel på naturvårdsarter som påträffats i området är svamparna rynkskinn tallticka och kolflarnlav. Lunglav förekommer rikligt på gamla lövträd. Även den akut hotade och brandgynnande svamparten kritporing har observerats samt den kalkberoende ormbunken finbräken och en del kalgynnade och kalkberoende orkidéarter. Vid inventering av skalbaggar har den brandgynnade arten tallfjällknäppare påträffats.
En fornlämning i form av ett mindre fångstgropsystem finns i östra delen av naturreservatet och en gammal byggnadsrest, troligen en lada, finns i den nordligaste sumpskogen. Både våtmark och skog har tidigare nyttjats för utmarksbete och våtmarken har även nyttjats för myrslåtter. Inom området går en gammal kyrkstig. Sentida påverkan i området består av körspår och en mindre avverkning av sumpskog. I den östra delen av området har vissa naturvårdande åtgärder, som till exempel friställande av asp och tall, genom ringbarkning av gran, utförts. Mellan sydöstra hörnet och nordvästra gränsen av naturreservatet finns en kraftledning.
Naturreservatet är omkring 72,5 hektar stort och består av en blandning av myr och skog. Marken i naturreservatet varierar från frisk till blöt. I den nordligaste delen finns tre lokar, småsjöar, varav två omges av fast mark och en gränsar till sumpskog. Lokarna är periodvis fyllda med vatten och periodvis torrlagda. Den nordligaste loken, Spåmansloken, har gett naturreservatet dess namn. Även längre söderut, strax söder om fångstgropsystemet, finns en lok som gränsar till sumpskog. Totalt utgörs omkring en tredjedel av naturreservatet av våtmark. På trädbevuxna delar av våtmarkerna förekommer tall-, gran- eller lövsumpskog. Den största delen av våtmarken ligger i södra halvan av naturreservatet, där den framförallt består av öppen våtmark som delvis är blöta rikkärr.
Längst i norr, i området runt lokarna, utgörs skogen av örtrik och lövträdsrik kalkbarrskog. Skogsbeståndet mellan norra lokarna och loken lägre söderut har prägel av gammal lövbränna och utgörs till hälften av gran och till häften av ungefär lika delar tall (Pinus sylvestris) och lövträd som asp, sälg och björk. Medelåldern på skogen är runt 170 år med en hel del grova gamla lövträd och tallar samt någon enstaka grov gran. En hel del träd och torrträd, främst aspar, har bohål.
Skogen söder om lövbrännan övergår till talldominerad skog på småblockig mark och med en del inslag av gammal sälg. Skogsbeståndet i nordvästra delen av naturreservatet domineras av tall men med en hel del inslag av gran samt enstaka aspar, sälgar och björkar. Medelåldern på skogen i den delen av naturreservatet är runt 200 år men en del tallöverståndare är 260 år och äldre. Tillgången till död ved varierar, men är bitvis riklig, främst i den nordöstra delen av naturreservatet där det finns rikligt med både stående och liggande död ved i olika åldrar och olika dimensioner. Spridda brandspår i form av kolade högstubbar, stubbar och lågor samt träd med brandljud förekommer inom hela naturreservatet. Brandljuden förekommer både på levande träd, främst på tall men även på sälg och björk, och stående döda träd. Den östra delen av området är ostädad efter senaste branden som troligen var någon gång på 1870-1880-talet. I västra delen av naturreservatet har dock en del branddödade träd plockhuggits och området har förmodligen även gallrats vilket gör att det är sparsamt med död ved, men en del gamla tallågor förekommer.
Fältvegetationen består främst av blåbärsris och smalbladiga gräs, delvis med inslag av lågört. I sumpskogen förekommer mest starr och fräken. Bitvis, i torrare talldominerade delar dominerar lingonris och renlavar. Exempel på naturvårdsarter som påträffats i området är svamparna rynkskinn tallticka och kolflarnlav. Lunglav förekommer rikligt på gamla lövträd. Även den akut hotade och brandgynnande svamparten kritporing har observerats samt den kalkberoende ormbunken finbräken och en del kalgynnade och kalkberoende orkidéarter. Vid inventering av skalbaggar har den brandgynnade arten tallfjällknäppare påträffats.
En fornlämning i form av ett mindre fångstgropsystem finns i östra delen av naturreservatet och en gammal byggnadsrest, troligen en lada, finns i den nordligaste sumpskogen. Både våtmark och skog har tidigare nyttjats för utmarksbete och våtmarken har även nyttjats för myrslåtter. Inom området går en gammal kyrkstig. Sentida påverkan i området består av körspår och en mindre avverkning av sumpskog. I den östra delen av området har vissa naturvårdande åtgärder, som till exempel friställande av asp och tall, genom ringbarkning av gran, utförts. Mellan sydöstra hörnet och nordvästra gränsen av naturreservatet finns en kraftledning.
Länk
Förvaltare
Länsstyrelsen i Jämtlands län
IUCN-kategorisering
Ia, Strikt naturreservat (Strict Nature Reserve)
Areal skog (ha)
43,46
Areal vatten (ha)
0,00
Areal land (ha)
72,52
Areal totalt (hektar)
72,55
(Logga in för att skriva en kommentar)
