Matala Kuusivaara
Beskrivning
Naturreservatet Matala Kuusivaara är ett stort skogsområde som domineras av mycket gamla barrskogsmiljöer och brandsuccessioner i olika faser. Naturreservatet är beläget ovan högsta kustlinjen i ett kuperat område norr om byn Parakka i Kiruna kommun, och är det västligaste av tre naturreservat nära Parakka. Reservatet utgörs huvudsakligen av bergen Matala Kuusivaara i norr och Kivivaara samt Halmheenperänvaara i söder. I reservatets norra kant ligger sjön Penikkajärvi. Sjön är en del av Torne och Kalix älvsystem - ett av Västeuropas största oreglerade vattensystem och ett mycket värdefullt exempel på ett stort naturligt vattensystem.
Hela området präglas av den omfattande skogsbrand som verkar ha dragit över tusentals hektar i trakten av byn Parakka omkring 1870. Skogarna i reservatet utgörs av en mosaik av olika skogstyper och successioner som är ett resultat av variationer i brandens intensitet. Här finns alltifrån urskogsartade lövbrännor och produktiva brandpräglade barrblandskogar till gammal granskog i sent successionsstadium. Påverkansgraden är generellt mycket låg och området har mycket höga naturvärden.
I Matala Kuusivaaras nordsluttning förekommer urskogsartade, mycket gamla granskogar där branden varit lågintensiv. Här finns rikligt av öppna brandljud i gammelgranarna och stora mängder grova, rötade lågor i olika nedbrytningsstadier. Det finns på sina håll rikligt med gamla sälgar.
I bergets utströmningsområden, dråg och andra områden med rörligt markvatten är fältskiktet ofta örtrikt, med arter som skogsnäva och tolta. I dessa miljöer är skogen produktiv. Här har branden ofta varit mindre intensiv och istället efterlämnat stora mängder av grova gammelgranar med brandljud.
I vissa delar av reservatet har branden varit mer intensiv och resulterat i björkdominerade lövbrännor med stort inslag av sälg och asp. Spridda grova tallöverståndare förekommer också. I dessa miljöer saknas ofta spår av skogsbruk helt.
Produktiviteten minskar drastiskt högre upp i bergens sluttningar och skogen övergår i magra löv- och blandbrännor. Påverkansgraden är generellt mycket låg. På Kivivaara finns dock spår efter gammal plockhuggning just i övergången mellan barr- och björkskog. Längre upp i sluttningen av Kivivaara övergår skogen i en gammal, lågproduktiv höjdlägesgranskog med låg påverkansgrad. Högst upp på toppen av berget finns bara en gles fjällbjörkskog.
I reservatets nordligaste del breder en vacker skog-myrmosaik ut sig, med omväxlade natursköna myrar, små sjöar och urskogsbevuxna myrholmar. På myrholmarna växer gran- och barrblandskogar med genomgående hög ålder och låg påverkansgrad. På vissa holmar finns spår efter lätt plockhuggning, men skogen är ofta urskogartad. Till skillnad från övriga delar av reservatet verkar många holmar i myrmosaiken i stort sett klarat sig undan branden som drog genom trakten omkring 1870. Mellan myrmosaiken och berget finns en gammal, tydligt brandpräglad granskog. Speciellt i anslutning till dråg är fältskiktet örtrikt och delar av området utgörs av frodig sumpskog. Skogen är mycket gammal och det finns rikligt med brandljudsgranar och även rikligt med grova rötade granlågor. Myrmosaiken är en del av ett större myrkomplex, Honkavuoma, som har bedömts hysa mycket höga naturvärden.
I stora delar av reservatet förekommer rikligt med hackspår av tretåig hackspett och man möter ofta Norrbottens landskapsfågel lavskrikan. Många typiska naturskogsarter förekommer spridda på många platser i området. Arter knutna till granlågor förekommer främst i områden där branden varit mindre intensiv och kontinuiteten av gammelgran och rötade granlågor är obruten. Bland arter som förekommer rikligt i dessa miljöer märks bland annat ullticka, rosenticka, rynkskinn, lappticka, ostticka och blodticka. Bland andra intressanta fynd märks bland annat kilporing (Skeletocutis kuhneri) och Antrodiella pallasii. På gammelgranarna hittar man ofta arter som gammelgranskål, garnlav samt knottrig och mörk blåslav.
Hela området präglas av den omfattande skogsbrand som verkar ha dragit över tusentals hektar i trakten av byn Parakka omkring 1870. Skogarna i reservatet utgörs av en mosaik av olika skogstyper och successioner som är ett resultat av variationer i brandens intensitet. Här finns alltifrån urskogsartade lövbrännor och produktiva brandpräglade barrblandskogar till gammal granskog i sent successionsstadium. Påverkansgraden är generellt mycket låg och området har mycket höga naturvärden.
I Matala Kuusivaaras nordsluttning förekommer urskogsartade, mycket gamla granskogar där branden varit lågintensiv. Här finns rikligt av öppna brandljud i gammelgranarna och stora mängder grova, rötade lågor i olika nedbrytningsstadier. Det finns på sina håll rikligt med gamla sälgar.
I bergets utströmningsområden, dråg och andra områden med rörligt markvatten är fältskiktet ofta örtrikt, med arter som skogsnäva och tolta. I dessa miljöer är skogen produktiv. Här har branden ofta varit mindre intensiv och istället efterlämnat stora mängder av grova gammelgranar med brandljud.
I vissa delar av reservatet har branden varit mer intensiv och resulterat i björkdominerade lövbrännor med stort inslag av sälg och asp. Spridda grova tallöverståndare förekommer också. I dessa miljöer saknas ofta spår av skogsbruk helt.
Produktiviteten minskar drastiskt högre upp i bergens sluttningar och skogen övergår i magra löv- och blandbrännor. Påverkansgraden är generellt mycket låg. På Kivivaara finns dock spår efter gammal plockhuggning just i övergången mellan barr- och björkskog. Längre upp i sluttningen av Kivivaara övergår skogen i en gammal, lågproduktiv höjdlägesgranskog med låg påverkansgrad. Högst upp på toppen av berget finns bara en gles fjällbjörkskog.
I reservatets nordligaste del breder en vacker skog-myrmosaik ut sig, med omväxlade natursköna myrar, små sjöar och urskogsbevuxna myrholmar. På myrholmarna växer gran- och barrblandskogar med genomgående hög ålder och låg påverkansgrad. På vissa holmar finns spår efter lätt plockhuggning, men skogen är ofta urskogartad. Till skillnad från övriga delar av reservatet verkar många holmar i myrmosaiken i stort sett klarat sig undan branden som drog genom trakten omkring 1870. Mellan myrmosaiken och berget finns en gammal, tydligt brandpräglad granskog. Speciellt i anslutning till dråg är fältskiktet örtrikt och delar av området utgörs av frodig sumpskog. Skogen är mycket gammal och det finns rikligt med brandljudsgranar och även rikligt med grova rötade granlågor. Myrmosaiken är en del av ett större myrkomplex, Honkavuoma, som har bedömts hysa mycket höga naturvärden.
I stora delar av reservatet förekommer rikligt med hackspår av tretåig hackspett och man möter ofta Norrbottens landskapsfågel lavskrikan. Många typiska naturskogsarter förekommer spridda på många platser i området. Arter knutna till granlågor förekommer främst i områden där branden varit mindre intensiv och kontinuiteten av gammelgran och rötade granlågor är obruten. Bland arter som förekommer rikligt i dessa miljöer märks bland annat ullticka, rosenticka, rynkskinn, lappticka, ostticka och blodticka. Bland andra intressanta fynd märks bland annat kilporing (Skeletocutis kuhneri) och Antrodiella pallasii. På gammelgranarna hittar man ofta arter som gammelgranskål, garnlav samt knottrig och mörk blåslav.
Länk
Förvaltare
Länsstyrelsen i Norrbottens län
IUCN-kategorisering
Ia, Strikt naturreservat (Strict Nature Reserve)
Areal skog (ha)
376,06
Areal vatten (ha)
34,77
Areal land (ha)
850,54
Areal totalt (hektar)
885,29
(Logga in för att skriva en kommentar)