Kopia på artikel från SSSKs klubbtidning om mitt pikbyggande:
Bättre bärighetsbedömning
Långfärdsskridskoåkning är till stor del hur man använder det man har mer än vilken utrustningsdetalj eller modell som gäller.
Att åka med och bakom erfarna och kluriga åkare ger impulser till förbättringar av åkteknik, isbedömning, klädsel, gruppåkning, hela spektrat av det Arne Olan kallar "icemanship".
Min förhoppning är att isbedömningskonsten fortsätter att utvecklas och spridas. Skaffa en guru eller flera och lär från dem. Inte nödvändigt att börja med att utveckla egna pikar.
Under mina 5 påbörjade decennier som långfärdsskridskoåkare har jag haft förmånen att åka bakom och studera först min far Ulf och under flera decennier och därefter bland många andra den i år åttioårige "isprofessorn" Lasse Almkvist.
Ulf Silvander fungerade som yngre förebild för mig och fick mig att börja leda i Klubben. Att se Uffe hantera lurig is är imponerande. Uffes och Ingemar Aourells egenproducerade issonder har i mina händer varit lite för lätta och spetsiga att testa mosiga iskvalitéer med.
Därför satte jag på en extra rörbit en bit från spetsen (se Isbiten nr 2 1992 sid 15)
Jag vill snabbare och säkrare kunna göra bärighetsbedömningar i farten under mina turer.
Alla knep är användbara. Förstahandsinfo från åkare dagen innan via telefonsamtal och färdrapporter är en bra grund till vilken uppmärksamhetsnivå som man kan börja med och var man skall vara mer vaksam. Ögonen ger massor av fortlöpande information. Bland annat försöker jag tänka på och bedöma ytstruktur, skridskospår, isläggningsgenerationer, råkar, vindbrunnar, strömställen.
Isens resonansljud kan ofta vara lättare att uppfatta från en annan åkare som är ett tjugotal meter vid sidan om eller framför. En tunnare is sviktar och det kan man ibland känna i knäna och kroppen som första tecknet på sämre bärighet.
Isens egenskaper kan provoceras genom att åkaren gungar till. Detta ger vågbildning i isen och i vattnet och är en bra metod att se släppråkar eller höra tunnare resonansljud några tiotal meter längre bort.
Hängmattebildning kan lättare ses från bakomvarande åkare. Många gånger så är det lämpligt att ha ett par 10-tal meters lucka mellan ledaren och åkare nummer 2 för att få bättre isbedömning och hinna stanna gruppen för att undvika massplurr.
Ledaren har vanligen bättre vaksamhet än de flesta av gruppdeltagarna och detta kan vara en förklaring till att plurr är vanliga i privatgrupper. Kan vara klokt att ha en bärighetsansvarig i privatgrupper som har uppdraget att vara extra receptiv.
En ispik skall vara ändamålsenlig och utan att trötta hand och arm fungera för isbedömning hela dagar och säsong efter säsong.
Balansen mellan pikhuvud, handtag och skaft, styvheten i skaftet och att hjälpstaven hjälper till att ge paketet tyngd bidrar till funktionen. Pikhuvudet skall vara koniskt så att det inte kilas fast i isen vilket skulle kunna böja eller knäcka skaftet om åkaren fortsätter framåt eller faller. Sådana påfrestningar kan uppkomma även för hjälpstaven vid t ex överis. Handtaget/handtagen får gärna ha en horisontell platta nedåt så att man inte behöver hålla handen så hårt knuten vid pikning och stakning.
Pikning i farten
Vikten i pik, hjälpstav och arm samverkar, och ännu mindre påkännande för arm och hand blir det om man utnyttjar åkningens framåtrörelseenergi, genom att pika snett framför sig med överarmen mot sidan i en tacklingsliknande rörelse. Detta fungerar bäst med böjda knän och ett pikhandtag som sitter på typ "slalomstavshöjd".
Tekniken att pika i farten har jag plockat upp från "isprofessorn" Lasse Almkvist och hans fälpik.
Den gamla falupiken har ett koniskt pikhuvud väl lämpat för pikning i farten, men avsaknaden av handtag som stöttar mellanhanden tröttar pikhanden. Senaste 10-årsperioden har jag byggt egna pikar med ett pikhuvud byggt i fyrkantsaluminiumstång med en cylindrisk del inlimmad i pikskaftet av runt aluminiumrör. Nedre delen av pikhuvudet koniskt spetsfilat och med spetsen av hårdmetall. Pikhuvudet slits inte av flitig användning. Pikröret utsätts för påfrestningar. Kommersiella ispiksrörsskaft har klenare dimensioner och håller inte lika länge vid flitig användning som mina senare pikar, med dimensionerna ytterdiameter 20 mm och godstjocklek 1,5 mm.
På min egenkonstruerade pik har jag två handtag där det undre ger bra balans på paketet pik med istoppad hjälpstav vid pikning medan det högre handtaget ger samma längd som hjälpstaven vid stakning. I övre ändan på hjälpstaven en skruv med kvarttumsgänga så att hjälpstaven kan användas som kamerastativ med eller utan en liten kulled mellan stavhandtag och kamera.
Piken har en flytkropp av rörisolering som också fungerar bra för att minska avkylningen från röret under skridskoåkning med piken i viloläge på armen. På flytkroppens övre del sitter ett kompasshus ditplacerat inuti en avskuren och krymt (värmepistol) 50 cl petflaska. Hela piken fungerar som kurslinjal. Kompassen har tålt pikning och transporter under 5 säsonger.
Min pik är ett pågående utvecklingsprojekt.
Troligen kan pikhuvudets storlek minskas något till ett kvadratiskt tvärsnitt på ca 17 mm och ännu bättre röregenskaper skulle kunna fås med ett koniskt pikskaftrör. Redan på sextiotalet fixade Arne Olan ett pikrör i kolfiber!
Längden på pikröret är lite tycke och smak. Längre hjälpstav och pikrör är bättre om man vill ha effektiv framdrivning via stakning medan kortare stavar ger förutsättningar för en bättre åkposition med böjda knän vilket också ger bättre beredskap för att parera vrakis och liknande besvärligheter. Även vid åkning på finis med piken i viloläge och vid fotografering och transport är kortare pikar hanterligare. Ett stumt rör ger bättre känsla för isens bärighet vid pikning. Lite svaj i rören kan å andra sidan minska lite av påfrestningen på armarna vid flitig pikning eller stakning. Personligen prioriterar jag isbedömningen och föredrar därför ett stummare skaft.
