Med anledning av ett antal trådar här på Utsidan som rör alpinism, O2, Stil och etik så bumpa jag två av fler relevanta trådar. Det är hundratals inlägg och en rad relevanta argument som ventilerats under åren. Men övervägande delen av argumenten är mer eller mindre irrelevanta.
Mot bakgrund av den senaste tråden så skulle jag vilja klargöra några fakta och peka på en del felaktigheter som är ständigt återkommande.
1. Vad är rimliga krav för att definiera en tur som alpinklättring? För att gör det enkelt skulle vi kunna säga att hit räknas allt svårare än D+. Allt under D+ på snö/ is är nästan alltid möjligt att åka på skidor så knappast klättring. (Jag är medveten om att detta är en strikt personlig tolkning men utvecklingen på is har gjort det nödvändigt att omvärdera vissa klassiska leder och dess gradering)
1A) Expeditionsbestingningar på berg över 8000 meter via normalleden är nästan uteslutande inte att räkna som alpinklättring utan mer av karaktären inknuten snövandring på ofta lavinfarliga sluttningar.
2. Frågan om stil är endast relevant för ett begränsat fåtal individer som klättrar tekniskt sett intressanta turer (svårare än TD/TD+). På berg över 8000 meter är det idag i princip omöjligt att klättra utan att dra nytta av kommersiella expeditioner, där med extrrmt svårt att hävda en bestiging i alpin stil. Dom som är puritaner klättrar därför dessa berg "off" season eller via andra leder. Ska man var hård så kan man gå så långt som att säga att den mest klättrade leden på Shisha South Face inte är en alpinklättring enligt den striktare tolkningen utan mer av en brantare snöklättring.
2A) Det fins tre kategorier av "stilar" inom klättring i avlägsna bergsområden: Alpin stil (ground up), Capsule stil (alpin big wall taktik) och expeditions stil (ett fenomen som var starkt nationalistiskt och som är mer eller mindre ett avslutat kapitel).
För att hävda en bestigning i endera kategori så fins det ett antal gängse accepterade etiska normer eller oskrivna regler som det råder total enighet kring hur de definieras. Det fins med andra ord inget utrymmer för egen tolkning om man vill hävd en bestigning i enlighet med dessa tre kategorier.
3. Kommersiella expeditioner. De kan bäst beskrivas som en stil där alla medel är tillåtna för att nå toppen, Sherpas, O2, fasta rep, etc.. Det är en typ av verksamhet som inte har något med de tre ovan nämnda kategorierna att göra.
3A) Äventyrare som utvecklats via kommersiella expeditioner. Denna grupp söker sig till ett gränsland av det jag beskriver i punkt 3 och det som jag kallar expeditions stil och det jag beskriver i punkten om stil 2A. Det är här det uppstår förvirring enligt mig. Här blandas korten samman och saker "förenklas" (i mina ögon förvrängs).
4. Att hävda en bestigning utan syrgas (O2) har också tydliga gängse accepterade etiska "regler" som alla som har punkt 2A som referens accepterar och har som referensram. Här är det tydligt att man ska klättra från BC utan tillgång till O2 på något sätt under vägen från BC till toppen. Hur svårt detta är illustrares kanske enklast med att nämna Ueli Steck som inte klara det på första försöket utan först på andra försöket på Everest.
5. Så är det kontroverser som skapat så enormt mycket upprörda känslor, en fråga om alpinsm eller klättring? Mitt svar är nej. Det handlar om vitt skilda saker som inte har med varandra att gör. Allt som har med bestigningar av berg som inte är att definiera som alpinklättring borde avhandlas under utsidans rubrik "Expeditioner". Det skulle vara det absolut mest logiska.
6. Det står alla fritt att bestiga berg hur dom vill, man kan definiera egna stilar och variera i kategorierna hur man vill. Men ska man publikt hävda en bestigning i enlighet med en viss allmänt accepterad standard så får man också accepter att det ställs frågor när det är uppenbart att det är frågan om något helt annat än vad som är gängse praxis.
Mot bakgrund av den senaste tråden så skulle jag vilja klargöra några fakta och peka på en del felaktigheter som är ständigt återkommande.
1. Vad är rimliga krav för att definiera en tur som alpinklättring? För att gör det enkelt skulle vi kunna säga att hit räknas allt svårare än D+. Allt under D+ på snö/ is är nästan alltid möjligt att åka på skidor så knappast klättring. (Jag är medveten om att detta är en strikt personlig tolkning men utvecklingen på is har gjort det nödvändigt att omvärdera vissa klassiska leder och dess gradering)
1A) Expeditionsbestingningar på berg över 8000 meter via normalleden är nästan uteslutande inte att räkna som alpinklättring utan mer av karaktären inknuten snövandring på ofta lavinfarliga sluttningar.
2. Frågan om stil är endast relevant för ett begränsat fåtal individer som klättrar tekniskt sett intressanta turer (svårare än TD/TD+). På berg över 8000 meter är det idag i princip omöjligt att klättra utan att dra nytta av kommersiella expeditioner, där med extrrmt svårt att hävda en bestiging i alpin stil. Dom som är puritaner klättrar därför dessa berg "off" season eller via andra leder. Ska man var hård så kan man gå så långt som att säga att den mest klättrade leden på Shisha South Face inte är en alpinklättring enligt den striktare tolkningen utan mer av en brantare snöklättring.
2A) Det fins tre kategorier av "stilar" inom klättring i avlägsna bergsområden: Alpin stil (ground up), Capsule stil (alpin big wall taktik) och expeditions stil (ett fenomen som var starkt nationalistiskt och som är mer eller mindre ett avslutat kapitel).
För att hävda en bestigning i endera kategori så fins det ett antal gängse accepterade etiska normer eller oskrivna regler som det råder total enighet kring hur de definieras. Det fins med andra ord inget utrymmer för egen tolkning om man vill hävd en bestigning i enlighet med dessa tre kategorier.
3. Kommersiella expeditioner. De kan bäst beskrivas som en stil där alla medel är tillåtna för att nå toppen, Sherpas, O2, fasta rep, etc.. Det är en typ av verksamhet som inte har något med de tre ovan nämnda kategorierna att göra.
3A) Äventyrare som utvecklats via kommersiella expeditioner. Denna grupp söker sig till ett gränsland av det jag beskriver i punkt 3 och det som jag kallar expeditions stil och det jag beskriver i punkten om stil 2A. Det är här det uppstår förvirring enligt mig. Här blandas korten samman och saker "förenklas" (i mina ögon förvrängs).
4. Att hävda en bestigning utan syrgas (O2) har också tydliga gängse accepterade etiska "regler" som alla som har punkt 2A som referens accepterar och har som referensram. Här är det tydligt att man ska klättra från BC utan tillgång till O2 på något sätt under vägen från BC till toppen. Hur svårt detta är illustrares kanske enklast med att nämna Ueli Steck som inte klara det på första försöket utan först på andra försöket på Everest.
5. Så är det kontroverser som skapat så enormt mycket upprörda känslor, en fråga om alpinsm eller klättring? Mitt svar är nej. Det handlar om vitt skilda saker som inte har med varandra att gör. Allt som har med bestigningar av berg som inte är att definiera som alpinklättring borde avhandlas under utsidans rubrik "Expeditioner". Det skulle vara det absolut mest logiska.
6. Det står alla fritt att bestiga berg hur dom vill, man kan definiera egna stilar och variera i kategorierna hur man vill. Men ska man publikt hävda en bestigning i enlighet med en viss allmänt accepterad standard så får man också accepter att det ställs frågor när det är uppenbart att det är frågan om något helt annat än vad som är gängse praxis.