Efter en del diskussioner med bl.a. Johan Porsby och Ulf Helmersson har jag börjat fråga mig allvarligt om isens temperatur/energiinnehåll är viktigt för dess bärighet. Om isen är kall kommer nämligen sprickor att återfrysa snabbt. Detta var tydligt i söndags när vi åkte på lite drygt 5 cm tjock is. En bit av isen som innehöll en sättningsspricka (spricka som uppstår av att man tynger ner isen med sin kroppsvikt). Sprickan var återfrusen, och intressant nog, mycket stark. Man fick ta i mycket hårt för att knacka isstycket, men det knäcktes till slut i sprickan.
Motsatsen har jag upplevt några gånger. Rätt så tunn is med vatten på isen och en lång spricka uppstår (brukar låta ungefär "goink") men återfryser inte. Åker man över sprickan tyngs isen ner mycket tydligt och mycket vatten kommer upp. Isen blir känslig här och ytterligare belastning kan ge nya sprickor och i värsta fall leda till plurrning.
Sålunda verkar det som att en viss is håller för belastning bättre om den är kallare.
Vad har ni för erfarenheter av detta?
Motsatsen har jag upplevt några gånger. Rätt så tunn is med vatten på isen och en lång spricka uppstår (brukar låta ungefär "goink") men återfryser inte. Åker man över sprickan tyngs isen ner mycket tydligt och mycket vatten kommer upp. Isen blir känslig här och ytterligare belastning kan ge nya sprickor och i värsta fall leda till plurrning.
Sålunda verkar det som att en viss is håller för belastning bättre om den är kallare.
Vad har ni för erfarenheter av detta?