Varför olika graderingssystem?

[zardoz]

Varför olika graderingssystem?
Finns det någon annan förklaring till varför det finns olika graderingssystem världen över bortsett från att "varje land har utvecklat sitt system och vill hålla fast vid det", precis som de flesta andra mått (feet, meter osv...) Lämpar sig olika graderingssytem bättre för olika former av klättring (bortsätt från AID och bouldering som är en klass för sig)? Skulle vi kanske bojkotta den scandinaviska graderingen och benämna lederna efter den amerikanska skalan eller någon annan? Är någon bättre än dem andra?

Vilka graderingar använder du när du berättar vad du klättrar för nivå?

 

[Petri Niemelä]

en graderingsskala är en subjektiv bedömning på ledens svårighet, i världen förekommer det en rad olika skalor. Den skalan som kanske avviker från de mest använda (amerikanska/franska) är den brittiska E-graderingen som är en helhetsvärdering, inte bara på den tekniska svårigheten utan även en riskvärdering. En slags sammanslagning med aid-graderingens sätt att beskriva risken:
"A4: Mycket svår aid. Väldigt många kroppsviktssäkringar i rad (15-40). "Fantasi" och kreativitet krävs för att hitta lägen och för att få säkringarna att hålla. Kan ta en halv dag och fall resulterar ofta i skada, men sällan död. Är väldigt skrämmande"

"Det Brittiska graderingssystemet är oerhört komplicerat och snudd på ologiskt. Graden är uppdelad i två delar. Den första (E-siffran) är den viktigaste eftersom den anger den generella svårigheten av att bestiga leden, inklusive av att det till viss del beror på hur välsäkrad respektive hur pumpande den är.
Den andra delen som kallas den tekniska graden definierar hur svårt ledens svåraste move/sekvens är. Graderingssystemet går till E10 7B vilket ungefär kan jämföras med 8c om leden hade varit bultad.
Man kan till viss del förstå hur farlig en led är genom att relatera de två graderna med varandra. Om leden har en hög E-grad och en relativt sätt låg "teknisk grad", dvs att den inte innehåller något speciellt hårt move. Kan man utgå ifrån att den har fått sina höga E-grad, till viss del, pga att den är farlig. Dvs, eftersom den är farlig anses den vara svår att betiga."(www.8a.nu, 02-11-08)

varför ska vi börja använda oss av den amerikanska graderingsskalan när vi har en egen? Om vi ständigt fokuserar på att jämföra oss själva med andra (i det här fallet internationellt) ökar vi på graderingshetsen och går bort ifrån själva klättringens kärna. Ett graderingssystem är endast ett hjälpmedel i att hitta leder som passar ens färdigheter, inte ett syfte i sig själv, tycker jag i alla fall.

 

[embl]

Jag tycker att många av skalorna har ett existensberättigande. Förr var den svenska skalan en kruxgradering, det vill säga att den bara graderade det svåraste partiet. Den franska skalan angav en helhetsgrad, det vill säga hur känns leden som helhet att klättra. Det brittiska systemet är inte ologiskt, utan fullt logiskt.

Själv klättrar jag betydligt hårdare välsäkrat än osäkrat. Om det är en 5- med dåliga säkringar är det för mig jämförbart med en välsäkrad 6+, i alla fall om jag ska våga göra den onsight. Om det hade varit i E-grader hade väl båda lederna motsvarat HVS eller möjligen E1 tror jag. Vilket är det sättet jag tänker på när det gäller grader.

Det amerikanska bouldersystemet tycker jag är trevligt, man börjar på V1 och fortsätter med V2 osv tills man kommer till det svåraste, medan det franska fountainsystemet är så stort att det har en plats.

YDS är bra då det tar in "bergsgraden" i graden (femman är bergsgrad typ) vilket gör att det är samma skala ifrån class 1, class 2 som i class 5. Även om class 3 och 4 är väldigt diffusa om man läser på lite.

 

[achtminus]

Grader är alltid lokala. Även om alla graderar med franska grader runt Medelhavet så betyder graderna olika faktiska svårigheter på olika ställen.

 

[seon]

Grader är alltid lokala. Även om alla graderar med franska grader runt Medelhavet så betyder graderna olika faktiska svårigheter på olika ställen.

Jämför Kalymnos med spanska Lleida t.ex.

Gradering är ingen vetenskap, inte ens en konst utan på sin höjd "erfarenhetsbaserat tyckande".
Alla större klätterregioner (Alperna, USA, UK, Australien) har sina egna mer eller mindre krångliga system där en komplex verklighet skall sammanfattas i kodifierad form. Jag tror det är viktigt att inte söka en exakthet som inte finns utan vara beredd att leva med flera system där inget ger en fullständig information om vad som väntar klättraren. Inom sportklättringen så är ju det "franska" systemet dominerande, men det missar helt en faktor som jag tycker är väsentligt för mitt val av led, nämligen avståndet till första borrbulten.

 

[achtminus]

Jag vill än en gång slå ett slag för pinnklippet. En lång pinne med vilken man klipper den högsta bult man når ökar säkerheten för sportklättring betydligt. Efter upprepade experiment kan jag meddela att det tar jätteont att ramla i backen, vare sig man landar på fötter eller rumpa.

 

[Adam K]

Det är förvisso sant att det gör jätteont att ramla i backen från en bit upp, men för att inte låta tråden vandra iväg utan hålla sig till graderingar.
Så är väl höjden till första bult ungefär det enda man kan vara säker på att se utan en förare.

 

[embl]

[...] nämligen avståndet till första borrbulten.

Vilken passning

[...] men för att inte låta tråden vandra iväg utan hålla sig till graderingar.[...]

Jag såg det redan igår

 

[johnliungman]

Vissa graderingssystem är ju specifika för vissa sorters klättring, på så vis att det inkluderar grejer som farlighet, tidsåtgång, osv. Det gäller ju kanske framför allt större berg, alpint och storvägg.

Men det är anmärkningsvärt att den resande, internetande och globaliserade klätterkulturen inte lyckats anamma ett gemensamt system åtminstone för sport. Att det skall behöva finnas en fransk, en engelsk, en amerikansk och en UIAA /svensk skala är rätt så onödigt idag.

I övrigt tycker jag att guideboksförfattare och förstabestigare skulle kunna anstränga sig mer att använda långa fina ord för att poetisk beskriva leder, hellre än att allt skall kodifieras i siffror. Då slipper man hetsen, men får användbar och vacker information som förgyller soffklättringen och minnena. Arapiles-guiden från Australien är ett prima exempel på humor, historia och underhållning i en förare (och ett trevligt gradsystem.)

 

[Simon Talltorp]

Jag kan tycka att det finns olika poänger med olika graderingssystem och att alla egentligen fyller sin funktion i sitt sammanhang.
Tex. så tycker jag att den svenska skalan är ganska tandlös då den inte väger in någonting av säkringsmässighet. Det finns förvisso A-E skalan (A är lätt och välsäkrat, E är markfallspotential) men den används mycket sparsamt i Sverige enligt min mening. Då jag gör nyturer vill jag gärna ge en fingervisning om hur farlig en led är utan att skriva ut det i fritext. Där tycker jag att den brittiska skalan är bra även om den är något krånglig att lära sig...

Jag vill helst inte att man skriver alltför målande texter i förare då det i flera fall blåser OS för oss som bryr oss om sånt. ibland läser man (i extrema fall) tom var kruxet är och hur det ska lösas, skrämmande... Jag gillar när man skriver en beskrivning av ledens stil och eventuella särskilda säkringar som behövs (tex stora kammar eller hexor) men inte för detaljerat.

 

[johnliungman]

Klart man inte ska skriva ut exakt beta. Men att i allmänna ordalag beskriva en leds karaktär, svårighet och farlighet utan att avslöja kruxet är inte så svårt att göra. Och det är betydligt mer inspirerande läsning!

 

[Simon Talltorp]

ja det var ju givetvis ett extremfall men jag har sett det på några olika ställen...

Den andra extremen där det står tex.

Inget namn, 6+ 15m FA: okänd

så blir man ju inte särskilt peppad att klättra leden. Det kan räcka med att det står "handjamspricka som slutar med sva upp till tallen." för att det ska gå från en led som jag inte tänker klättra till något som jag kommer klättra. Mer beskrivande än så tycker jag inte att det ska vara... Stjärnmarkeringar är ju givetvis ett stort plus!