Många gånger kan man i frilufts- och äventyrssammanhang se formuleringar likt att man ska "besegra" eller "övervinna" naturen. Just nu finns det en nyhet här på Utsidan som pratar om att man "utmanar" naturen. Missförstå mig inte: jag tycker att projektet som nyheten talar om är jättebra. Jag vänder mig bara mot tanken att vi människor ska utmana, tävla mot och besegra naturen.
Egentligen är det ganska dubbelt. Vi friluftsmänniskor brukar ju engagerat tala om hur vi mår bra och blir stärkta till kropp och själ av att vara i naturen. Det handlar mer om ett samspel än en tävling. Varifrån kommer då denna föreställning om att vi "spelar mot" naturen. Rent idéhistoriskt skulle man kunna hävda att det kommer från Bibeln. Naturen var något som skulle betvingas och tjäna oss människor. Andra förklaringar skulle kunna vara att naturen (läs skogen) var en mörk och mystisk plats som dolde allehanda väsen och hemskheter. Men, i och med, romantikens insteg, så kom vår "nutida" syn på naturen, dvs. att det fanns energi och kraft att hämta där.
Jag tycker att det är sorgligt att vi människor fortfarande bär på föreställningen att vi ska tävla mot naturen. Och än värre är att vi tycks tro att vi dessutom kan besegra den. Speciellt inom alpinismen förekommer det ofta uttalanden om att man "besegrar" berg. Jag har skrivit om detta på min blogg. Förstå vilken hybris det rör sig om. Om nu naturen, t.ex. bergen, hade ett medvetande och visste att vi människor "tävlar" mot den, så skulle hela alpinistkåren förintas inom loppet av en sekund. Tur då att naturen inte bryr sig i våra futtiga utmaningar.
Syftet med detta inlägg är helt enkelt att belysa frågan. Naturen är inget vi tävlar mot, utan snarare samspelar vi med den. Sedan tror jag att många egentligen menar att de utmanar och övervinner sig själva. Precis som i nyheten. Det är något helt annat samt att det görs med naturen i ett positivt sammanhang. Ett synsätt som kanske bättre beskriver friluftsmänniskans relation till naturen.
Mvh /Joel
Egentligen är det ganska dubbelt. Vi friluftsmänniskor brukar ju engagerat tala om hur vi mår bra och blir stärkta till kropp och själ av att vara i naturen. Det handlar mer om ett samspel än en tävling. Varifrån kommer då denna föreställning om att vi "spelar mot" naturen. Rent idéhistoriskt skulle man kunna hävda att det kommer från Bibeln. Naturen var något som skulle betvingas och tjäna oss människor. Andra förklaringar skulle kunna vara att naturen (läs skogen) var en mörk och mystisk plats som dolde allehanda väsen och hemskheter. Men, i och med, romantikens insteg, så kom vår "nutida" syn på naturen, dvs. att det fanns energi och kraft att hämta där.
Jag tycker att det är sorgligt att vi människor fortfarande bär på föreställningen att vi ska tävla mot naturen. Och än värre är att vi tycks tro att vi dessutom kan besegra den. Speciellt inom alpinismen förekommer det ofta uttalanden om att man "besegrar" berg. Jag har skrivit om detta på min blogg. Förstå vilken hybris det rör sig om. Om nu naturen, t.ex. bergen, hade ett medvetande och visste att vi människor "tävlar" mot den, så skulle hela alpinistkåren förintas inom loppet av en sekund. Tur då att naturen inte bryr sig i våra futtiga utmaningar.
Syftet med detta inlägg är helt enkelt att belysa frågan. Naturen är inget vi tävlar mot, utan snarare samspelar vi med den. Sedan tror jag att många egentligen menar att de utmanar och övervinner sig själva. Precis som i nyheten. Det är något helt annat samt att det görs med naturen i ett positivt sammanhang. Ett synsätt som kanske bättre beskriver friluftsmänniskans relation till naturen.
Mvh /Joel
