Hej allihop. Jag ville bara vädra en fråga som någon kanske kan känna igen sig i: varför har vänner och bekanta så svårt att köpa att man inte går igång på charterresor? Jag själv är helt ointresserad av sol- och badresor och föredrar att spendera semestern på något mer aktivt och naturnära sätt; av någon anledning verkar dock detta vara en hållning som omgivningen inte kan acceptera utan måste ständigt argumentera för charterresornas förträfflighet. Om man lyckas få fram att det är urtrist att sola och bada brukar alltid någon flagga upp att ju finns "intressanta sevärdheter" på platsen. Jaha, så jag ska resa i tio timmar och svettas ihjäl i värmen för att få gå runt bland tyskar i flip-flops och glo på nån gammal stenhög? (ensam, eftersom vännerna sannolikt föredrar att ligga kvar på stranden!)
Kom igen!
Jag har förvisso varit på en del sydländska semesterorter när jag var mindre, mitt intryck är att det väl är trevligt men knappast något som jag skulle spendera semestertid eller pengar på. Tyvärr måste folk jag känner tjata sig blå om att jag inte har fattat storheten och vilsamheten med semesterorter. Ursäkta, men exakt vad är det jag missar? Är det förresten normalt att känna detta abnorma vilobehov trots att man är under 30 och utan barn? Hur gör folk för att slita ut sig så kapitalt? Och varför skulle det vara mer "vilsamt" att ligga rastlös på stranden, än att få knata runt med ryggsäck på en fjällsida?
Naturligtvis är man dömd att förlora varje diskussion: eftersom jag inte vill följa med på någon solresa kan jag enligt vännernas logik inte döma ut något jag inte provat (att min fantasi skulle räcka till för att föreställa mig en obehagligt varm strand och ett dåligt hotell är förstås otänkbart). Om jag trots allt övertalades att följa med skulle jag väl satsa på att göra det bästa av det (ingen orkar ju vara surkart i en vecka), vilket då skulle tas som intäkt för att jag haft fel hela tiden. Aaargh!
Vad vill jag då ha sagt med det här? Tja, utöver den klassiska Bullen-frågan ("är jag onormal?"), egentligen inte så mycket. Det skulle bara vara trevligt att höra om fler på forumet upplevt samma sak, och kanske t.o.m kan ge en uppmuntrande ryggdunk. För nog måste det väl finnas fler än jag som ser ett värde i att ägna sin snålt tilltagna semester åt mer uppenbara nöjen såsom vandring, skärmflygkurser, paddling eller långflygningar i små och obekväma sportflygplan?
Kom igen!
Jag har förvisso varit på en del sydländska semesterorter när jag var mindre, mitt intryck är att det väl är trevligt men knappast något som jag skulle spendera semestertid eller pengar på. Tyvärr måste folk jag känner tjata sig blå om att jag inte har fattat storheten och vilsamheten med semesterorter. Ursäkta, men exakt vad är det jag missar? Är det förresten normalt att känna detta abnorma vilobehov trots att man är under 30 och utan barn? Hur gör folk för att slita ut sig så kapitalt? Och varför skulle det vara mer "vilsamt" att ligga rastlös på stranden, än att få knata runt med ryggsäck på en fjällsida?
Naturligtvis är man dömd att förlora varje diskussion: eftersom jag inte vill följa med på någon solresa kan jag enligt vännernas logik inte döma ut något jag inte provat (att min fantasi skulle räcka till för att föreställa mig en obehagligt varm strand och ett dåligt hotell är förstås otänkbart). Om jag trots allt övertalades att följa med skulle jag väl satsa på att göra det bästa av det (ingen orkar ju vara surkart i en vecka), vilket då skulle tas som intäkt för att jag haft fel hela tiden. Aaargh!
Vad vill jag då ha sagt med det här? Tja, utöver den klassiska Bullen-frågan ("är jag onormal?"), egentligen inte så mycket. Det skulle bara vara trevligt att höra om fler på forumet upplevt samma sak, och kanske t.o.m kan ge en uppmuntrande ryggdunk. För nog måste det väl finnas fler än jag som ser ett värde i att ägna sin snålt tilltagna semester åt mer uppenbara nöjen såsom vandring, skärmflygkurser, paddling eller långflygningar i små och obekväma sportflygplan?
