Om man har behandlats utan respekt, då man kanske inte uppfyller alla krav som ställt som man finner orimliga då det innebär att man måste gå mot sin egen personlighet, ska man ändra på sig själv och sin livsföring och därmed tillmötesgå dessa krav för att man vet att folk blir "sura" annars?
Eller ska jag se till att inte umgås mer med dem, låta bekantskapen "rinna ut i sanden" ?
Vad anser ni vara minimikrav från mamma, pappa, bröder, systrar och inte minst vuxna barn beträffande respekten för er?, skulle vara jätteintressant om jag fick många svar på den frågan.
Jag kan defeniera vad JAG anser respekt är för nåt.
Älskad som jag är, acceptans, ta till sig ett nej, inget negativt prat bakom ryggen, lyssna på vad jag säger o försöka sätta sig in i mitt resonemang på ett seriöst sätt i lugn o ro, Inte utnyttja mig eller mina tjänster för egen vinnings skull, det finns säkert mer, men det var vad jag kom på nu.
Nu menar jag krav som ingen annan person ställt, eller ens nämnt i min närhet, Då jag förstår av erfarenhet att vissa personer inte går samtalsvägen att förstå att de är omöjliga i sina krav, det går inte att umgås med dem utan att må dåligt, men människor som inte har insyn vad som är problemet tycker att man visst bör umgås till vilket pris som helst, de tycker det t.o.m. är konstigt att man inte kan umgås.
En del säger : hos oss kan alla komma när de vill, det är öppet jämt o kaffepannan står på alltid", jag fattar inte att de orkar med det, har de inget eget liv att sköta om ?
Jag har jobbat förr många år med andra människor med olika problem, men då har jag åtminstone fått viss ersättning.
Jag är jättegammal, 51 år, så jag umgås bara med människor som inte ger mig ångest eller andra problem som de borde klara själva, jag är ju ingen jourhavande medmänniska dygnet runt, vill inte vara det heller, det är jag bara för mina få på ena handen till antalet vänner.
Annat var det för flera år sedan, då drog jag till mig problem-människor som en syltburk drar till sig getingar...,
men det gillade jag, jag behövdes....kanske en förklaring....
Jag är färdig med det livet nu, och jag vill ägna mig mera åt mig själv, min fru och mina intressen, men det kanske är fult att jag tycker illa om folk som bara står utanför dörren närsomhelst och vill umgås till sent på natten?, jag har bestämt att de måste bestämma dag o tid om de får komma, och helst ser jag att de går efter ett par tre timmar, mer än så står jag inte ut. OBS, mina bästa vänner kan komma närsomhelst, det brukar finnas anledning då, men det har hänt så sällan, så det funkar.
Även när jag är borta hos vissa så kan jag känna bara efter en kort stund inombords, när får man åka hem?. å andra sidan får de sällan besök av mig...det blir mest pliktskyldigast, det är väl nåt skit som mina föräldrar tutade i mig i min uppfostran...
Jag är som jag är, även mitt levnadssätt, mitt boende, vill inte ändra på mig mer, anpassa mig efter andras "önskningar" som passar dem bättre att berätta i deras umgänge som de anser vara på ett högre plan, mer "finare liv"
Jag har aldrig varit en självhävdande person, (uppfostran spökar?) låter nog mest andra babbla på, lyssnar hellre, men kan flika in om det verkar krocka med min världs-verklighetsbild, den klarar jag att försvara, vet jag inte en sak så säger jag det, jag har massor kvar att lära, jag får snarare fler frågor o funderingar ju äldre jag blir...
Mitt självförtroende är det inget fel på, jag vet precis vad jag vill för det mesta...det är inte därför jag frågar allt det här, utan jag är intresserad av hur ni som jag, friluftsintresserade hanterar edra medmänniskor på er lediga tid,
På jobbet utspelas ju ett annat socialt liv som inte brukar vara detsamma som på ledig tid, det kan kanske bli ett inlägg en annan gång.
.
Eller ska jag se till att inte umgås mer med dem, låta bekantskapen "rinna ut i sanden" ?
Vad anser ni vara minimikrav från mamma, pappa, bröder, systrar och inte minst vuxna barn beträffande respekten för er?, skulle vara jätteintressant om jag fick många svar på den frågan.
Jag kan defeniera vad JAG anser respekt är för nåt.
Älskad som jag är, acceptans, ta till sig ett nej, inget negativt prat bakom ryggen, lyssna på vad jag säger o försöka sätta sig in i mitt resonemang på ett seriöst sätt i lugn o ro, Inte utnyttja mig eller mina tjänster för egen vinnings skull, det finns säkert mer, men det var vad jag kom på nu.
Nu menar jag krav som ingen annan person ställt, eller ens nämnt i min närhet, Då jag förstår av erfarenhet att vissa personer inte går samtalsvägen att förstå att de är omöjliga i sina krav, det går inte att umgås med dem utan att må dåligt, men människor som inte har insyn vad som är problemet tycker att man visst bör umgås till vilket pris som helst, de tycker det t.o.m. är konstigt att man inte kan umgås.
En del säger : hos oss kan alla komma när de vill, det är öppet jämt o kaffepannan står på alltid", jag fattar inte att de orkar med det, har de inget eget liv att sköta om ?
Jag har jobbat förr många år med andra människor med olika problem, men då har jag åtminstone fått viss ersättning.
Jag är jättegammal, 51 år, så jag umgås bara med människor som inte ger mig ångest eller andra problem som de borde klara själva, jag är ju ingen jourhavande medmänniska dygnet runt, vill inte vara det heller, det är jag bara för mina få på ena handen till antalet vänner.
Annat var det för flera år sedan, då drog jag till mig problem-människor som en syltburk drar till sig getingar...,
men det gillade jag, jag behövdes....kanske en förklaring....
Jag är färdig med det livet nu, och jag vill ägna mig mera åt mig själv, min fru och mina intressen, men det kanske är fult att jag tycker illa om folk som bara står utanför dörren närsomhelst och vill umgås till sent på natten?, jag har bestämt att de måste bestämma dag o tid om de får komma, och helst ser jag att de går efter ett par tre timmar, mer än så står jag inte ut. OBS, mina bästa vänner kan komma närsomhelst, det brukar finnas anledning då, men det har hänt så sällan, så det funkar.
Även när jag är borta hos vissa så kan jag känna bara efter en kort stund inombords, när får man åka hem?. å andra sidan får de sällan besök av mig...det blir mest pliktskyldigast, det är väl nåt skit som mina föräldrar tutade i mig i min uppfostran...
Jag är som jag är, även mitt levnadssätt, mitt boende, vill inte ändra på mig mer, anpassa mig efter andras "önskningar" som passar dem bättre att berätta i deras umgänge som de anser vara på ett högre plan, mer "finare liv"
Jag har aldrig varit en självhävdande person, (uppfostran spökar?) låter nog mest andra babbla på, lyssnar hellre, men kan flika in om det verkar krocka med min världs-verklighetsbild, den klarar jag att försvara, vet jag inte en sak så säger jag det, jag har massor kvar att lära, jag får snarare fler frågor o funderingar ju äldre jag blir...
Mitt självförtroende är det inget fel på, jag vet precis vad jag vill för det mesta...det är inte därför jag frågar allt det här, utan jag är intresserad av hur ni som jag, friluftsintresserade hanterar edra medmänniskor på er lediga tid,
På jobbet utspelas ju ett annat socialt liv som inte brukar vara detsamma som på ledig tid, det kan kanske bli ett inlägg en annan gång.
.
