Hej
Har just läst den trevliga artikeln om nybörjare på tur. Vad kul att ni hade roligt!
Jag har själv varit med och ridit islandshäst vid några tillfällen, men då har grupperna varit blandade. Tyvärr har även arrangemangen varit blandade... Så här är två exempel på hur det bör och inte bör gå till.
Först en kort bakgrund: Själv började jag rida när jag var sex år, har haft ett flertal egna hästar, tävlat i ganska höga klasser, ritit på hästshow osv, så jag tror att jag vet rätt bra vad jag pratar om. Jag tycker att all ridning är kul och har därför vid några tillfällen varit med när mitt "ohästiga" umgänge velat ut och prova. För mig var ju det där med islandshästar också nytt, så det var kul att prova.
På det första stället var det verkligen fint ordnat. Vi fick tala om hur mycket/lite vi hade ridit och blev tilldelade hästar därefter. Efter en stunds skrittande fick alla stanna. Ledaren gick igenom hur vars och ens häst bäst gick i tölt och sedan red hon fram en bit på vägen. En efter en fick vi så rida över till henne så att hon kunde ge kompletterande instruktioner ifall man missade på något och fick "grisepass" (= obekvämt) eller trav istället. En ledare stannade kvar vid gruppen som väntade, så att inte någon elev skulle bli lämnad ensam sist där borta. Efter detta var det inget problem, alla töltade i en glad rad och kunde dela upplevelsen oavsett ridvana. När det blev dags för galopp delade gruppen upp sig så att de som inte ville skrittade en genväg med den ena ledaren, medan de andra gruppen galopperade runt ett skogsparti. Och sen återförenades vi allihop. Det blev en härlig tur för alla.
På det andra stället var det tyvärr inte alls lika organiserat. Visserligen fick de ovana rida på "Snäller", men det var bara en ledare och han tittade knappast bakåt. Efter ett tag var gruppen ganska utspridd över vägen och någon som överskattat sin egen ridförmåga åkte av. Som tur är leder de flesta avramlingar inte till skador, så hon blev bara lite omtumlad. Men jag kände att som den som förmodligen hade mest erfarenhet i vår grupp borde jag rida sist efter detta, om inte annat för att någon skulle kunna ropa stopp, eller rida fram och kalla på hjälp. Och det förtog ju lite av min egen upplevelse att behöva agera ledare, i synnerhet som jag red en fin töltare som jag gärna hade velat njuta mer av. Jag hade ju betalat för det här och ville bara rida och koppla av.
Så därför tror jag att det är viktigt att man kollar upp vilket ställe man ska till. Ta gärna referenser innan, så att ni får en lika mysig tur som vi hade första gången, eller som de hade som skrev artikeln här på Utsidan.
Hälsningar
/Anna
PS Man ska falla av 100 gånger innan man är en skicklig ryttare, det sa min första ridlärare, och det stämmer nog rätt bra. Tårtan förekommer i alla ridkretsar och gud nåde den som inte har med sig tårta efter att ha åkt av! Enda undantaget är om man faller i vattengraven vid hoppning, då ska man bjuda på whiskey
Har just läst den trevliga artikeln om nybörjare på tur. Vad kul att ni hade roligt!
Jag har själv varit med och ridit islandshäst vid några tillfällen, men då har grupperna varit blandade. Tyvärr har även arrangemangen varit blandade... Så här är två exempel på hur det bör och inte bör gå till.
Först en kort bakgrund: Själv började jag rida när jag var sex år, har haft ett flertal egna hästar, tävlat i ganska höga klasser, ritit på hästshow osv, så jag tror att jag vet rätt bra vad jag pratar om. Jag tycker att all ridning är kul och har därför vid några tillfällen varit med när mitt "ohästiga" umgänge velat ut och prova. För mig var ju det där med islandshästar också nytt, så det var kul att prova.
På det första stället var det verkligen fint ordnat. Vi fick tala om hur mycket/lite vi hade ridit och blev tilldelade hästar därefter. Efter en stunds skrittande fick alla stanna. Ledaren gick igenom hur vars och ens häst bäst gick i tölt och sedan red hon fram en bit på vägen. En efter en fick vi så rida över till henne så att hon kunde ge kompletterande instruktioner ifall man missade på något och fick "grisepass" (= obekvämt) eller trav istället. En ledare stannade kvar vid gruppen som väntade, så att inte någon elev skulle bli lämnad ensam sist där borta. Efter detta var det inget problem, alla töltade i en glad rad och kunde dela upplevelsen oavsett ridvana. När det blev dags för galopp delade gruppen upp sig så att de som inte ville skrittade en genväg med den ena ledaren, medan de andra gruppen galopperade runt ett skogsparti. Och sen återförenades vi allihop. Det blev en härlig tur för alla.
På det andra stället var det tyvärr inte alls lika organiserat. Visserligen fick de ovana rida på "Snäller", men det var bara en ledare och han tittade knappast bakåt. Efter ett tag var gruppen ganska utspridd över vägen och någon som överskattat sin egen ridförmåga åkte av. Som tur är leder de flesta avramlingar inte till skador, så hon blev bara lite omtumlad. Men jag kände att som den som förmodligen hade mest erfarenhet i vår grupp borde jag rida sist efter detta, om inte annat för att någon skulle kunna ropa stopp, eller rida fram och kalla på hjälp. Och det förtog ju lite av min egen upplevelse att behöva agera ledare, i synnerhet som jag red en fin töltare som jag gärna hade velat njuta mer av. Jag hade ju betalat för det här och ville bara rida och koppla av.
Så därför tror jag att det är viktigt att man kollar upp vilket ställe man ska till. Ta gärna referenser innan, så att ni får en lika mysig tur som vi hade första gången, eller som de hade som skrev artikeln här på Utsidan.
Hälsningar
/Anna
PS Man ska falla av 100 gånger innan man är en skicklig ryttare, det sa min första ridlärare, och det stämmer nog rätt bra. Tårtan förekommer i alla ridkretsar och gud nåde den som inte har med sig tårta efter att ha åkt av! Enda undantaget är om man faller i vattengraven vid hoppning, då ska man bjuda på whiskey
