Fåniga expeditioner - nej tack.
I mitt tycke har ordet expedition urholkats allvarligt. Det som gjort att det numer är närapå utrotningshotat i sin genuina betydelse är den aura av nästan på grund av tvång erövrade väderbitna uteerfarenhet ordet ger. Har man varit med på en expedition har man liksom på något sätt offrat sin egennytta och välbefinnande i mänsklighetens tjänst. Den overdersägliga erfarenhet och rutin man därigenom erhållit är nära nog det finaste man kan ha i friluftskretsar, främst emedan den erhållits enbart som en konsekvens av offret för det allmännas bästa. Vi vanliga hobbyfriluftsmänniskor har ju bara fått vår erfarenhet genom projekt vi själva valt att genomföra för vårt höga nöjes skull. Blev det för kallt eller för blött kunde vi ju bara skippat hela grejen och knallat hem till en kopp varm choklad och smörgåsar igen.
Det intressanta i ämnet kan kanske sammanfattas i frågan vad som är meningen med att genomföra en expedition? Frågan innebär även att utreda vad som menas med en expedition. Själv kan jag bara se två anledningar, eller förklaringar av ordet: 1) att upptäcka något meningsfullt nytt, som till exempel polarfararna och forna tiders upptäcksresande gjorde, eller 2) att för sin egen tillfredställelse försöka göra något svårt.
Den första sortens expeditioner finns det inte så stora möjligheter kvar att genomföra eftersom jordklotet i stort sett är utforskat. Denna typ av expeditioner är knappast heller intressanta för den katergori människor som genomför den sorts expeditioner vi nu talar om. En expedition med huvudsakligt syfte att klarlägga vetenskapliga fakta skulle vara felaktigt organiserad om den inte i alla detaljer ansträngde sig för att minimera svårigheter och söka enklaste rationella lösningen på olika problem. Då faller alla försök att cykla upp för 7000 meter höga berg, bestiga berg när man är blind, besiga berg utan syrgas etc. Sådana tilltag kan inte motiveras ur någon rationell synvinkel om syftet är att göra meningsfulla vetenskapliga upptäckter. (Nej, jag tycker inte det är meningsfull vetenskap att veta om blinda kan bestiga Mount Everest eller om det går att cykla på 7000 meters höjd.)
Om man däremot genomför en expedition i syfte att för sig själv, eller för all del andra, visa att man klarat av något svårt finns det outsinliga möjligheter att hitta på lämpliga bedrifter att utföra. De allra flesta av dessa är rimliga, säkerligen bra för självförtroende och annat positivt och dessutom ganska vardagliga. Jag tyckte det var en prestation av mig att åka vasaloppet och skulle väl mycket väl kunna kalla det en expedition. Nu är det dock så att ordet expedition torde vara reserverat för det som ingen gjort tidigare. Den betydelsen har följt med ordet från dess ursprungliga betydelse enligt ovan. Då faller min vasaloppsexpedition.
Tyvärr har det dock på grund av detta utvecklats en trend bland "äventyrare" och andra expeditionsmänniskor att överträffa varandra med olika expeditionsbedrifter. Dessa måste alltid öveträffa tidigare prestationer på något sätt, och fungerar det inte med att gå längre eller högre för att jordklotet inte räcker till kompenserar man detta genom att belägga expeditionen med någon sorts handikapp. Autentiskt, som att vara blind, eller konstruerat, som att släpa på en cykel när den inte behövs. Detta har gjort att vi fått ta del av den ena fånigare expeditionsidén efter den andra. En ingrediens i dessa expeditioner är ofta att de ges en kvasivetenskaplig prägel i syfte att de skall kunna räknas in bland den första kategorin expeditioner. Dessa anses sannolikt som mer genuina och har därmed på något sätt en högre status. Riktiga vetenskapliga expeditioner är dock för ohippa eller ospektakulära för att intressera vår tids "expeditionsmänniskor".
Jag har ingen önskan att förbjuda människor att genomföra i mitt tycke fåniga expeditioner, men jag förbehåller mig rätten att tycka de är fåniga. Jag kan imponeras av en del av dessa som utför expeditionerna, säkerligen var det inte lätt att bestiga höga berg för en blind som Eric, men i många fall kan jag inte avhålla mig från att anta att effektsökeri varit en avgörande drivkraft bakom en del av de mer fåniga expeditionerna. Var skall det sluta? Är alla tilltag beundransvärda bara för att den som genomfört det tyckte om det och dessutom var först med att göra det?
Kalle, som planerar att gå baklänges in i Önos rödbetslager och äta sig ut. Utan syrgas.
)
