Det finns oändligt med avvägningsproblem kring detta och kring det mesta annat här i livet.
Historien errinrar mig om en episod för ett par år sedan då min fru och jag hade startat litet sent från Storulvån på väg mot Sylarna. (påsk, alltså skidor). Vi mötte en oväntat hård motvind varför det hela blev både ansträngande och gick litet långsamt. Bortsett från vinden så var vädret bra och vi välutrustade så den enda oron gällde ifall vi skulle hinna fram innan matbutiken på Sylstationen stängde.
När vi kom till det sista vindskyddet innan den sista branta stigningen upp mot Sylstationen så stod det två skotrar där. Vi tänkte väl inget mer på det annat än den sedvanliga irritationen över skoteråkandet i fjällen. Då körde den ena skotern fram till oss, föraren presenterade sig som Fjällräddningen och undrade ifall vi ville ha skjuts upp till Sylstationen. "An offer you ca´nt resist".
Vi hoppade in i släpkärran och skumpade upp till stationen och hann handla käk till middagen. Erbjudandet om ersättning avvisades vänligt men bestämt. Jag hade aldrig själv kommit på tanken att be om att bli uppskjutsad, vi hade klarat oss ändå, till priset av en liten påver kvällskaffning, men som sagt, att tacka nej hade också bara kän
nts "macho". Dock anser jag inte att vi blev "räddade" av fjällräddningen.