Tielmavadet 30 år senare

Jag gick för snart 2 veckor sedan över Tielmavadet cirka 30 år sedan förra gången. Oj så förändrat allting var! Området nedanför Tielmaön där det förut bara var grusbankar var nu förbuskat och med några enstaka träd. Ännu längre ner var området till och med försumpat och den lilla kanal på Låddepaktesidan som var så bekväm att följa var i stort sett borta.
Vattenflödet som tidigare var jämnt fördelat runt Tielmaön går nu huvudsakligen på Sarvessidan.
Jag har skrivit tidigare i några kommentarer att det är lämpligt att vada nedanför Tielmaön. Det är inte lämpligt att försöka där nu ens vid lågvatten. Jag avbröt när jag hade vattnet högt upp på låren med ett kraftigt vattentryck. Uppifrån Tielmaön kunde jag spana in ett vadställe lite uppströms där vattnet bara var drygt knädjupt och med lägre vattenhastighet.
Information om vadställen är tydligen färskvara!
 
Hmm, ser man på

Tackar det var intressant information, ska upp till Sarek i början av September och Tielmavaden kan eventuellt bli aktuellt och även för egen del var det lite över 20 år sen senast, så "dagsfärsk" information är ju alltid bra att ha :)

/ Stefan
 
Så sant att sådan info är en färskvara. Det kan ju tilläggas att för två veckor sen hade det regnat mer eller mindre oavbrutet i tre veckor. Dessutom har sommaren varit varm med hög avsmältning från glaciärerna, så det kan mycket väl vara mycket lägre vattenstånd och mindre sumpmarker nu.
 
Vadade söder om ön.

Jag fann det lättare att vada hundra meter söder om ön en eftermiddag i augusti 2011. Hade först provat att följa grus/stenbanken norr om ön.
 
Telmavadet 1985

. Jag är bekymrad över vadet vid Tielma på grund av allt regnande. Jag hoppas att det upphör snarast! Att invänta regnets upphörande kan ta hur lång tid som helst. Att bara ligga i tältet och vänta gör väl ingen glad precis. Tidsmässigt skulle vi klara att vänta en dag, men det vill vi inte efter så här kort inmarsch. Vi måste vidare och vi beslutar enhälligt att fortsätta fram till vadet och där intar vi lunchen innan vi påbörjar vadet!

Framkomligheten är mycket besvärlig. Så småningom når vi fram till Tielmavadet. Som en blixt från en klarblå himmel, så upphör regnet. Och till och med solen tittar fram. Det går knappast att ta fel på gruppens glädje. Kläderna hängs upp och torkas. Underbart! Vi tillagar lunchen och njuter i bokstavlig mening av detta överaskningsväder. Så kan det vara i fjällen. Inom loppen av en kvart kan det vara strålande solsken och lika snabbt kan det bli hällregn! Under lunchen kan jag inte låta bli att fundera över hur vi ska komma över alla dessa tarmar, som vi kallar, ”små biflöden”. Och nu är det inga små biflöden, utan de är rejält vattenfyllda och det är racefart på vattnet.

Jag förbereder mig för ett svårt vad. Det blir att vada med kängorna på. Jag tar på mig regn-byxorna och surrar rejält åt byxbenen vid skaftet på kängorna. Det kommer att läcka igenom. Men heller blöt i den här välden, än evigt blöt i en annan värld, tänker jag!
Jag vadar ut för en rekognoscering. Jokken är strid och djup på vissa ställen. De såphala ste-narna bidrar till att det är besvärligt att få bra fästen med fötterna. Jag mäter djupet med staven, drygt en halv meter, men säkert djupare längre ut. Jag bedömer övergången ovadbart på grund av den mycket kraftiga strömmen. Så jag backar! Att tillgripa handlingsplanen fick hjärtat att slå dubbelt. Vad gör man? Lägga om rutten är självklart, även om den blir längre!

Jag samlar gruppen och vill att några går ut i fåran längre ned och provvadar utan packning. Två anmäler sig. Dom klara av vadet och vi har fått en värdefull referens. Vi kommer alla över den första tarmen. Men vi har många biflöden som vi ska över! Med rekognoscering inför alla de stora biflödena tog vadningsprocessen ca 2 - 2½ timme i anspråk! Vi når rovdjurstorget 18.00 och med detsamma reser vi tälten för att utnyttja de sista solstrålarna innan solen försvinner bakom de snöklädda fjällmassiven.
 
Inge ger en målande beskrivning över den villrådighet man känner vid Tielmavadet. Jag har kommit över 1 gång på eftermiddagen men då var det gynnsamma förhållanden. Normalt väntar man till tidig morgon och går över innan frukost. Då har vattnet normalt sjunkit några centimeter och vattenhastigheten minskat.
Enda gången jag får upp frugan ur tältet före 05.00 är när vi ska över detta vad :)
 
Tielmavadet 1977

Sommaren 1977 gjorde jag min första Sarekvandring. Jag gjorde den tillsammans med min dåvarande flickvän - nuvarande hustru. Den enda informationen jag hade om Sarek var den lilla boken som Svante Lundgren skrivit.
Jag har berättat om denna vandring i denna artikel.

Vi passerade då Tielmavadet:


"Nästa dag visste jag att vi skulle vi bli tvungna att vada Rapaälven...
Visste??? Tvungna??? Om jag tar sista frågan först:

Tvungna? Jag hade planerat vandringen till max 13 dagar med matmängd därefter. Av dessa hade redan nio dagar gått. Vi var tvungna att ta oss till Saltoluokta eftersom bilen väntade vid Kebnats brygga och semesterdagarna var ju slut.

Visste? Rapaälven skulle inte bli något problem. Jag hade ju läst Svante Lundgrens bok Vandra i Sarek och han hade haft rätt i allt - än så länge. På sidorna 80-81 finns två meningar som var orsaken till att vi var på väg just till mötet Sarvesvagge-Rapadalen. Mening 1: "Telmasidan mot nedre Sarvesvagge är nämligen nästan oframkomlig på grund av överhängande vide av enastående format och täthet." Detta ville jag uppleva. Flickvännen visste förstås inget på förhand. Mening 2: "Lapparna har däremot ofta ärende över till Telma, ty där är fint renbete och därför har de numera två lättmetallbåtar liggande vid älven under Telma."


Det var faktiskt olidligt varmt denna dag. Solen gassade från en nära nog klarblå himmel och Sarvesvagge motsvarade mer än väl sitt rykte som ”nära nog oframkomlig”. Det tog 5 timmar att ta sig de 9 kilometrarna fram till Rapaälven och Telmavadet.

Det var ingen konst att se den sandkulle man skulle gå över, men eftersom vattnet såg lite besvärligare ut på andra sidan kullen beslöt vi att leta upp båtarna.

Lundgren skrev "numera" - och det var år 1963. Numera - 1977 - fanns inte en skymt av några båtar. Flickvännen förstod inte riktigt varför jag blev så irriterad över sakernas tillstånd. Nu kände jag mig nödd att berätta: VI MÅSTE ÖVER!

Vadet är mycket långt. Fram till den stora sandholmen var det inga problem. Ett flertal mindre armar av älven passerades i rask takt. Väl framme på den stora holmen kunde vi tydligt se resten av vadet.
Älven gör en lite krök där det såg enklast ut - en ytterkurva - vilket gjorde att man kunde anta att det var djupast längst bort, samt att strömmen också skulle vara starkast där. Så särdeles stark såg den dock inte ut att vara.

Till en början var det även på denna sida ett par mindre älvarmar att ta sig över, men så var vi då framme vid sista - och svåraste - delen. Jag minns inte helt säkert hur brett det var - kanske tio meter - men det syntes tydligt att det blev djupare längre bort, närmare stranden.

Vi klev i. Bottnen kändes trygg - packad sand med bra fotfäste. Efter halva sträckan stod vi i lårdjupt vatten och det blev allt djupare. Vi vände tillbaka, tog av oss byxorna och klev i igen.

Vattnet steg till knäna, till låren, till midjan... Vi hissade upp ryggsäckarna så högt vi vågade och tog ytterligare ett par, små, försiktiga steg ut... Vi hade nu den motsatta stranden på kanske två meters avstånd. Det fanns gott om uthängande fjällbjörkar och en hel del vide däremellan. Jag tror faktiskt inte att vi pratade med varandra - jag minns i varje fall inget av det - men vi var båda medvetna om vad vi måste göra... Ett litet steg till sedan "hoppade" vi, kastade oss, simmade(?)... och fick tag på något och drog oss upp. Dyngsura, men med det mesta av ryggsäcksinnehållet torrt släpade vi oss upp på säker mark."


HåkanF
 

Liknande trådar


Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg