Finns det ett samband mellan hur mycket man är ute i naturen och hur mycket prylar man har? Självklart borde det finnas det på så sätt att den som är ute ofta också har mycket och fina prylar. Men tänk om det istället är så att den som är ute ofta har färre och mindre avancerade prylar än den som inte har möjlighet att komma ut så ofta?
Jag undrar om det inte säljs mer avancerade prylar och kläder i storstäderna än i mindre mer naturnära städer och samhällen. När jag träffar någon i fjällen (och det gäller även de som träffar mig) som har senaste jackan och ryggsäcken pratar de oftast stockholmska eller göteborgska, snarare än norrländska. Träffar man däremot någon som tillbringar väldigt mycket tid ute har de ofta väldigt spartansk och helt hopplöst föråldrad utrustning. Gammal sliten fjällrävenjacka från sextiotalet, en helt fel ryggsäck och fula stövlar från en bensinmack. Kanske till och med bomullsunderkläder. Som inte ens är köpta i en friluftsbutik! Går man in i friluftsbutiken i Jokkmokk som ju servar befolkningen som bor närmast Sarek, är den långt efter vilken butik som helst i Götebrog eller Stockholm. Det finns bara få prylar, de är uråldiga och personalen har ingen aning om det senaste inom frilufts-high-tech. Märkena som finns är präktiga svenska och inga av de avancerade (dyrare) som vi medvetna bara måste ha. (Ok, viss överdrift, men ni håller säkert ändå med om tendensen.)
Kan det vara så att vi som bor i storstaden och därmed har sämre tillgång till naturen skulle vilja vara ute oftare än vi kan. För att få utlopp för denna frustration söker vi oss till sådant som påminner oss om att vara ute; prylar och friluftsbutikerna. Att köpa prylar blir för oss ett sätt att kanalisera vår frustration över att inte få vara ute så ofta som vi skulle vilja.
Kalle
Jag undrar om det inte säljs mer avancerade prylar och kläder i storstäderna än i mindre mer naturnära städer och samhällen. När jag träffar någon i fjällen (och det gäller även de som träffar mig) som har senaste jackan och ryggsäcken pratar de oftast stockholmska eller göteborgska, snarare än norrländska. Träffar man däremot någon som tillbringar väldigt mycket tid ute har de ofta väldigt spartansk och helt hopplöst föråldrad utrustning. Gammal sliten fjällrävenjacka från sextiotalet, en helt fel ryggsäck och fula stövlar från en bensinmack. Kanske till och med bomullsunderkläder. Som inte ens är köpta i en friluftsbutik! Går man in i friluftsbutiken i Jokkmokk som ju servar befolkningen som bor närmast Sarek, är den långt efter vilken butik som helst i Götebrog eller Stockholm. Det finns bara få prylar, de är uråldiga och personalen har ingen aning om det senaste inom frilufts-high-tech. Märkena som finns är präktiga svenska och inga av de avancerade (dyrare) som vi medvetna bara måste ha. (Ok, viss överdrift, men ni håller säkert ändå med om tendensen.)
Kan det vara så att vi som bor i storstaden och därmed har sämre tillgång till naturen skulle vilja vara ute oftare än vi kan. För att få utlopp för denna frustration söker vi oss till sådant som påminner oss om att vara ute; prylar och friluftsbutikerna. Att köpa prylar blir för oss ett sätt att kanalisera vår frustration över att inte få vara ute så ofta som vi skulle vilja.
Kalle