stavgång?

[camoscio]

Jag har ngt skit i höger fot, plantar fasciit, tror jag, och gör uppehåll i löpningen.
Foten är känslig för både tryck och sträckning. Så ett tag har jag cyklat, vilket snart inte går.

Idag prövade jag på
att gå med stavar, c:a 15 km. Jag har fått för mig att man ska hålla stavarna lågt, alltså
långt från rät vinkel mot marken. så det verkligen blir ett frånskjut. Men jag märker att jag inte kan koncentrera mig längre stunder på att gå fortare än vanligt; att gå raskt känns helt enkelt onaturligt eller rentav stressigt. Det är ju tjusningen med löpning, att det känns naturligt och avspänt, och att det går nästan hela året.
Kanske man skulle satsa på lite kortare sträckor?
Hur gör andra?

 

[iloj]

jag ställer in mina stavar till rät vinkel om jag går på plan mark, aningen högre ifall det är backträning som är fokus. Löpare (och speciellt löpande karlar) kan ha lite svårt i början med stavgång eftersom ni inte är så "lösa" i höften.
Testa att ta riktigt långa steg, det kommer att gå långsamt i början, gå inte så långt (testa 5 km i början, öka en km varje gång så är du snabbt uppe på 15 igen), värm upp i början (speciellt ben och höfter, småjogga lite, svinga benen fram och tillbaka tex).
Ha ordentligt fäste för händerna, när du skjuter ifrån ska du inte ens behöva hålla i stavarna (ev kontakt med tummen) utan händerna kan gott spännas ut och riktas ned/bak.

 

[camoscio]

Lite förbryllad här. Om jag skulle öka med en km varje gång - vilket kräver avsevärd planering! -
tar det tre veckor innan jag är uppe i 15 km. Med tanke på att mina normala distanspass är 9-10 km (utom söndagar, 15 km) verkar jag behöva 15 km för att ens åstadkomma samma energiförbrukning (gång och löpning samma sträcka kräver olika mycket energi), dvs. rätt många pass skulle närmast bli träningsuppehåll.

Vad jag kan tänka mig är att som test gå 5 km och kolla vilken hastighet jag kan nå upp till och försöka förbättra tekniken utifrån det. Jag har en gång gått en sådan sträcka med beslutsamma steg och svängande armar och jag höll ungefär 6,5 km/h - för att gå snabbare hade jag behövt forcera gången. Jag föreställer mig att det skulle behövas kanske 8 km/h för att det ka bli någon effekt att tala om.

Nu tänker jag fortsätta cykla så länge det är rimligt och därpå testa om foten håller för löpning;
förra gången jag hade den här skiten tog det c:a en månad från ett mycket smärtsamt utgångsläge.
Men det är ju tänkbart att åldern spelar spratt, att man blir skörare och läker sämre. Den gången var jag 42, idag är jag 69.

 

[iloj]

Det är helt olika teknik att gå "rätt" med stavar och gå utan stavar. Därför tror jag att du måste ta några kortare pass även om du tycker att det är mesigt. Du kanske inte måste öka exakt en kilometer per gång men jag tror att det är värdefullt att du lär dig tekniken ordentligt innan du går på längre sträckor. Annars kommer du nog aldrig kunna gå stavgång i bra tempo (du märkte ju själv att det känns "forcerat" med högre tempo). Det är mer än att svänga armarna och trampa på. Du måste kunna skjuta ifrån rätt läge, placera staven rätt i förhållande till foten, ta tillräckligt långa steg för att hinna föra staven fram, ha tillräckligt hög frekvens för att komma någon vart osv.

Jag håller ungefär 8 km/h tempo vid stavgång, men efter uppehåll behöver jag ett par pass innan jag går över milen. Under dessa "förberedande" pass brukar jag skita i sträckan och "leka" fram tekniken: backtränar, sätter i stavarna varannan gång, joggar/byter tempo/ändrar steglängd var 10:e steg, "hoppar" med stavarna, går i kuperad miljö osv.

Första gången jag testade tog det 8-10 pass innan jag vågade mig på över milen (i bra tempo). Både "vanlig stavgång" på plan mark och teknikpass. Då (som nu) hade jag inga problem att gå vanligt 7 km/h i timmar utan stavar, men det är som sagt annorlunda teknik.

 

[camoscio]

Till all lycka är min fot numera kurant. Mot slutet av oktober kunde jag lägga in tre löp-pass iveckan, på söndagar cyklade jag, c:a 4 mil. Sista gången jag cyklade blev den 27 oktober, så nu kör jag för fullt fyra gånger i veckan. Idag blev det backe.

Jag provade två gånger att stavgå 15 km, och fick hela tiden påminna mig om att hålla tempo - att försöka gå fort känns tyvärr bara onaturligt och stressigt. Ändå tror jag att jag gick raskare än de flesta gubbar och kärringar jag mötte - en del släpar ju bara stavarna efter sig.

Löpning har ju också den stora fördelen att att man svettas ordentligt och kan klä sig lätt och att det känns skönt även en eller ett par timmar efteråt. Måtte kroppen hålla för det ännu ett par år.
Finns det ett liv efter 70?

 

[veni]

Ha ha, du verkar vara rätt fit för dina 70år. Själv är jag 57år och känner av mina knä, hälar och framfoten. Trots att jag har gått nu i ett år i fotriktiga skor med inlägg så har min plantar facit inte läkt ut, har till och med fått det på andra foten också. Vid längre vandring tejpar jag mina fötter och det hjälper. Visserligen har det blivit bättre efter en stötvågsbehandling men läkt är jag inte. Jag får nog stå ut med det resten av livet känns så. Snygga skor kan jag också glömma.
Framfoten brinner när jag går längre sträckor. Enligt Ortopeden beror det på för att jag inte har någon trampdyna kvar (förflyttat sig fram på grund av åldern) så det är nerverna som gör sig påminda för de har inget skydd längre.
Löpning har jag fått sluta med för ett antal år sedan då jag fick ont här och där. Jag märker nu med varje år jag blir äldre att vandring med packning blir jobbigare och jobbigare vid längre etapper. Jag försöker att hitta leder där jag inte behöver släppa med tält för att hålla nere vikten. Jag frågar mig också om det finns ett liv efter 60. Det finns mycket kvar att utforska i världen men känner att jag inte kommer att hinna med allt jag vill så som kroppen & fötterna är. Var glad att du är så fit som kan göra allt det där du har nämnt.
Mvh Veni

 

[camoscio]

Ha ha, du verkar vara rätt fit för dina 70år. Själv är jag 57år och känner av mina knä, hälar och framfoten. Trots att jag har gått nu i ett år i fotriktiga skor med inlägg så har min plantar facit inte läkt ut, har till och med fått det på andra foten också. Vid längre vandring tejpar jag mina fötter och det hjälper. Visserligen har det blivit bättre efter en stötvågsbehandling men läkt är jag inte. Jag får nog stå ut med det resten av livet känns så. Snygga skor kan jag också glömma.
Framfoten brinner när jag går längre sträckor. Enligt Ortopeden beror det på för att jag inte har någon trampdyna kvar (förflyttat sig fram på grund av åldern) så det är nerverna som gör sig påminda för de har inget skydd längre.
Löpning har jag fått sluta med för ett antal år sedan då jag fick ont här och där. Jag märker nu med varje år jag blir äldre att vandring med packning blir jobbigare och jobbigare vid längre etapper. Jag försöker att hitta leder där jag inte behöver släppa med tält för att hålla nere vikten. Jag frågar mig också om det finns ett liv efter 60. Det finns mycket kvar att utforska i världen men känner att jag inte kommer att hinna med allt jag vill så som kroppen & fötterna är. Var glad att du är så fit som kan göra allt det där du har nämnt.
Mvh Veni

Jag är förstås inte 70 än, det är drygt ett halvår dit. Jag ser framför mig hur mina muskler förtvinar och skelettet faller i smulor just den dagen. Seriöst, så i min ålder är det faktiskt lite av kamp att motverka åldrandet. T ex löpningen, fyra mil i veckan i olika former, ger mig en kondition som en obetydligt tränad 20-åring (men jag håller vikten). Lyckligtvis tycker jag om att springa. men, ja, lite privilegierad är jag nog - jag har haft en del skavanker och varit med om en del olyckor, men i regel kommit igen.