Hej,
Jag har tills nyligen varit en varm förespråkare av stavar under vandringar. Jag tyckte att man fick extra tryck i uppförsbackarna och kunde parrera bättre i nedförsluten.
Men så på senare år har jag omvärderat detta i takt med att jag börjat vandra mer utomlands där terrängen ofta är svårare än i Sverige. Idag tycker jag att stavar endast passar om marken är någorlunda flat (dvs om man inte regelbundet behöver lyfta fötterna över stora hinder) och då endast på de partier som är platta eller med motlut där det hjälper att få extra tryck framåt/uppåt. Alltmed att terrängen blir mer stenig, rotig och tät eller allmänt "klättrig" så går det saktare för att jag måste koordinera/leta var jag ska sätta ner stavarna och inte bara fötterna. Jag har väl inte en cirkusartists koordinationsförmåga men föredrar också att använda händerna för grepp i svår terräng. Dessutom förlorar jag flytet i nedförsbackarna om jag ideligen ska bromsa mig med stavarna. Tydligast blir det i "stor" blockterräng där jag upptäckt att fart är det bästa sättet att ta sig fram på. Snarare än att försöka stanna på varje enskilt block och finna balansen m.h.a. stavarna så tar jag hellre långa steg i farten tills jag når ett block som är lätt att balansera på. Efter att de senaste månaderna kunnat observera flera stilar ser jag detta som en av skilnaderna mellan nybörjare och mer erfarna vandrare/klättrare - säkerheten i steget och farten.
För att generalisera: Den ovane vill oftast känna trygghet och balans i varje steg varpå han/hon går saktare för mer kontroll alternativt använder stavar. Medan den säkrare litar till sitt steg och farten och söker trygghet och balans enbart där den säkert kan fås. Liksom det är svårt att balansera på en cykel i låg fart så är det det även i vandring. Balansen och därmed äkerheten kommer från farten och inte från att man har stenkoll på varje steg - detta tror jag kan vara svårt att inse om man känner sig osäker.
Vid snö- och vattenövergångar finner jag stavar användbara i brist på annan utrustning. Jag ska även medge att jag gjort ett antal praktvurpor trots min, på pappret, obestridliga teknik.
Vore kul att få höra andras åsikter och erfarenheter om detta
/Daniel
Jag har tills nyligen varit en varm förespråkare av stavar under vandringar. Jag tyckte att man fick extra tryck i uppförsbackarna och kunde parrera bättre i nedförsluten.
Men så på senare år har jag omvärderat detta i takt med att jag börjat vandra mer utomlands där terrängen ofta är svårare än i Sverige. Idag tycker jag att stavar endast passar om marken är någorlunda flat (dvs om man inte regelbundet behöver lyfta fötterna över stora hinder) och då endast på de partier som är platta eller med motlut där det hjälper att få extra tryck framåt/uppåt. Alltmed att terrängen blir mer stenig, rotig och tät eller allmänt "klättrig" så går det saktare för att jag måste koordinera/leta var jag ska sätta ner stavarna och inte bara fötterna. Jag har väl inte en cirkusartists koordinationsförmåga men föredrar också att använda händerna för grepp i svår terräng. Dessutom förlorar jag flytet i nedförsbackarna om jag ideligen ska bromsa mig med stavarna. Tydligast blir det i "stor" blockterräng där jag upptäckt att fart är det bästa sättet att ta sig fram på. Snarare än att försöka stanna på varje enskilt block och finna balansen m.h.a. stavarna så tar jag hellre långa steg i farten tills jag når ett block som är lätt att balansera på. Efter att de senaste månaderna kunnat observera flera stilar ser jag detta som en av skilnaderna mellan nybörjare och mer erfarna vandrare/klättrare - säkerheten i steget och farten.
För att generalisera: Den ovane vill oftast känna trygghet och balans i varje steg varpå han/hon går saktare för mer kontroll alternativt använder stavar. Medan den säkrare litar till sitt steg och farten och söker trygghet och balans enbart där den säkert kan fås. Liksom det är svårt att balansera på en cykel i låg fart så är det det även i vandring. Balansen och därmed äkerheten kommer från farten och inte från att man har stenkoll på varje steg - detta tror jag kan vara svårt att inse om man känner sig osäker.
Vid snö- och vattenövergångar finner jag stavar användbara i brist på annan utrustning. Jag ska även medge att jag gjort ett antal praktvurpor trots min, på pappret, obestridliga teknik.
Vore kul att få höra andras åsikter och erfarenheter om detta
/Daniel
Men där har man en annan teknik med stavar, man går snabbt med stavarna i luften framåt/sidan för att snabbt hitta ett stöd om man mister sin utmärkta balans.
