Läste det senaste numret av Utemagasinet (10/2012) där det fanns ett rätt omfattande test av löshälsskridskor. I testet stod angående sidojustering av bindningen följande:
"Angående fotens läge i sidled på skridskon, den så kallade lateraljusteringen, diskuteras det en del i skridskokretsar. Teståkarna S.R. och M.A. menar att lateraljustering saknar betydelse för deras åkning. Andra menar i sin tur att det är extremt viktigt."
Jag tyckte det var intressant, eftersom jag vet att Thure och andra här tillhör just de som menar att det är mycket viktigt med möjlighet till sidojustering. Själva hade jag uttalad sidojustering på mina fasthälsskridskor men när jag bytte till löshäl fanns inte sidojusteringsmöjligheter på någon av de modeller som fanns tillgängliga då. Jag har dock inte saknat den inställningsmöjligheten på mina löshälsskridskor, inte ens när jag senare fått tillfälle att pröva modeller som kan sidojusteras. Skären sitter fint ändå.
Jag har full förståelse för att behovet av sidoinställning kan vara individuellt, men jag undrar om någon annan har upplevt den här skillnaden mellan löshälsåkning och fasthälsåkning? Dvs att behovet av sidojustering minskar eller försvinner när man går över från fasthäl till löshäl? Vad kan det bero på? Eller är det bara att jag tvingats vänja mig vid en egentligen suboptimal skridsko (inte för att det finns någon fulländad modell) och vanans makt är stor?
"Angående fotens läge i sidled på skridskon, den så kallade lateraljusteringen, diskuteras det en del i skridskokretsar. Teståkarna S.R. och M.A. menar att lateraljustering saknar betydelse för deras åkning. Andra menar i sin tur att det är extremt viktigt."
Jag tyckte det var intressant, eftersom jag vet att Thure och andra här tillhör just de som menar att det är mycket viktigt med möjlighet till sidojustering. Själva hade jag uttalad sidojustering på mina fasthälsskridskor men när jag bytte till löshäl fanns inte sidojusteringsmöjligheter på någon av de modeller som fanns tillgängliga då. Jag har dock inte saknat den inställningsmöjligheten på mina löshälsskridskor, inte ens när jag senare fått tillfälle att pröva modeller som kan sidojusteras. Skären sitter fint ändå.
Jag har full förståelse för att behovet av sidoinställning kan vara individuellt, men jag undrar om någon annan har upplevt den här skillnaden mellan löshälsåkning och fasthälsåkning? Dvs att behovet av sidojustering minskar eller försvinner när man går över från fasthäl till löshäl? Vad kan det bero på? Eller är det bara att jag tvingats vänja mig vid en egentligen suboptimal skridsko (inte för att det finns någon fulländad modell) och vanans makt är stor?