lars.heijkenskjold@telia.com (Lars H)
Gäst
Det är nu dags att ändra det klassiska pik och stavhållarsättet till ett mer säkert sådant. Det klassiska sättet att hålla pik med eventuellt tillhörande stav är att pik med eventuell stav hålls med spetsen snett framåt nedåt och låtande pik-stav gå under höger armhåla, över höger underarm med högerhanden vilandes på vänster underarm och vänster hand håller ned pik-stav.Alternativt även på motsvarande sätt med pik-stav under vänster armhåla.
Syftet med denna hållning är främst att klara ett fall i en vak bättre. De flesta långfärdskridskoåkare åker med denna åkstil och det händer att ledare i SSSK gnäller på dem som ej åker så med hänvisning till säkerheten.
Men även om säkerheten förbättras i fall i en vak, så försämras den i största allmänhet. Det är mycket vanligt att vi i Stockholmstrakten med ständigt skiftande kyla och mildväder plötsligt kommer ut i partier med bristande överis. Stabiliteten på knagglig is är också sämre liksom beredskapen är sämre mot att åka ned i breda eller uppslagna sprickor och luftis då ett tunnt snötäcke ligger på isen.
Dags att ändra beteende:
Håll stav i vänster hand och ispik o höger hand. Under färd hålls de snett bakåt med brant vinkel mot isen och med armarna lätt höjda framåt. Detta ger en suverän parering mot plötsligt uppdykande dålig is samt skräp som ligger på isen (fastfrusna stenar odyl.)
Undvik dock att använda dem som hjälpmedel för att hålla farten om ni åker i täta klungor, eftersom stakning innebär en fara för de som befinner sig bakom att få en stav eller pikspets på sig.
I glesare klungor så kan dock stakning bidra med + 10 % i framdrift, men för de som har dålig balans eller svaga vrister är dock stakning även ett bra hjälpmedel för balanspareringar i sidled. Undvik dock att sätta i staven framåt, eftersom olyckor inträffat där man i hög fart satt i staven framåt och åkt på stavskaftet med bröstet före, vilket kan ge allvarliga inre skador.
Syftet med denna hållning är främst att klara ett fall i en vak bättre. De flesta långfärdskridskoåkare åker med denna åkstil och det händer att ledare i SSSK gnäller på dem som ej åker så med hänvisning till säkerheten.
Men även om säkerheten förbättras i fall i en vak, så försämras den i största allmänhet. Det är mycket vanligt att vi i Stockholmstrakten med ständigt skiftande kyla och mildväder plötsligt kommer ut i partier med bristande överis. Stabiliteten på knagglig is är också sämre liksom beredskapen är sämre mot att åka ned i breda eller uppslagna sprickor och luftis då ett tunnt snötäcke ligger på isen.
Dags att ändra beteende:
Håll stav i vänster hand och ispik o höger hand. Under färd hålls de snett bakåt med brant vinkel mot isen och med armarna lätt höjda framåt. Detta ger en suverän parering mot plötsligt uppdykande dålig is samt skräp som ligger på isen (fastfrusna stenar odyl.)
Undvik dock att använda dem som hjälpmedel för att hålla farten om ni åker i täta klungor, eftersom stakning innebär en fara för de som befinner sig bakom att få en stav eller pikspets på sig.
I glesare klungor så kan dock stakning bidra med + 10 % i framdrift, men för de som har dålig balans eller svaga vrister är dock stakning även ett bra hjälpmedel för balanspareringar i sidled. Undvik dock att sätta i staven framåt, eftersom olyckor inträffat där man i hög fart satt i staven framåt och åkt på stavskaftet med bröstet före, vilket kan ge allvarliga inre skador.
