us@silverlink.nu (Ulf Silfverling)
Gäst
Jag monterade - dagen före Vikingarännet - på mina skridskor ett par enkla rottefellakopior ("Snabber") från några gamla laggar jag hade och prövade igår på Drevviken. 13 km avverkades med lös häl, sedan 5 km med fast. Att åka med fixerad häl kändes efter upplevelsen med den lösa som att åka med dykarskor! Helt klart ger lös häl en naturligare rörelse, särskilt för vristerna. Fixerad häl ger inte större möjlighet att parera enligt dessa mina första erfarenheter. Man arbetar ju mera med fotled och tår med lös häl och har så större möjlighet att kompensera för stopp genom förskjutning av tyngdpunkten.
"Free-heel" ställer större krav på placering av bindningen i sidled. Om man får rätt lateralförskjutning och riktar skenan rätt i förhållande till foten har man allt att vinna på att ersätta den sedvanliga enkla tåtapparna med en skid- bindning:
1. Tåpartiet fixeras bättre i höjd- och sidled
2. Möjlighet ges till mjukare åkning med sträckta vrister.
3. Vid besvärligare underlag kan alltid hälen fixeras med en rem.
4. Inga specialskor behövs. Skridsko- och telemarkskängor passar perfekt.
Så - varför utrustas inte standardskridskorna med en "rottefella"-bygel?
us
"Free-heel" ställer större krav på placering av bindningen i sidled. Om man får rätt lateralförskjutning och riktar skenan rätt i förhållande till foten har man allt att vinna på att ersätta den sedvanliga enkla tåtapparna med en skid- bindning:
1. Tåpartiet fixeras bättre i höjd- och sidled
2. Möjlighet ges till mjukare åkning med sträckta vrister.
3. Vid besvärligare underlag kan alltid hälen fixeras med en rem.
4. Inga specialskor behövs. Skridsko- och telemarkskängor passar perfekt.
Så - varför utrustas inte standardskridskorna med en "rottefella"-bygel?
us
