Hej kära medmänniskor...
Tänkte höra med er, eller rättare sagt jag tar för givet att ni alla är med i någon form av utav rotaryklubb.
Om man pysslar med segling eller båtar i det stora hela så är det givetvis näst intill en oskriven lag som säger att det så skall vara, delaktighet är och har alltid varit gemenskapens och glädjens dans.
Jag brukar ibland skoja med de andra killarna och tjejerna på företaget och lite skämtsamt säga: den som sitter på hög pinne, han är något utav en streber, medans han som sitter på hög häst ser silverskeden som en del utav hans persona.
Den utsökta ordgåtan brukar gå hem framför brasan både vid värmdö och andra delar utav skärgården i vårt vackra land under sommarmånaderna.
Jo, anledningen till att jag tog mig tiden att frångå mitt enormt strikta schema för att skriva en liten anekdot här är att jag skulle vilja höra er syn på vem och vilken typ av folk som ni tycker kan passa in på en segelklubb?
Vart drar man gränsen för vad som är gångligt och vad som inte är gångligt i frågan ekonomi och stil/klass?
Jag kan berätta utifrån mina egna erfarenheter, en liten historia ifrån förra sommaren, ibland kobbar och skär...
Jag och ett par vänner från rotaryklubben var ute och skulle ta en tur med hans nya specialbeställda segelbåt.
Allt var prima, ni vet sådär som bara en dag av hundra kan vara, vinden smeker det bakåtkammade håret, solen ligger i 45 graders vinkel och steker ner mot den grekisk-vita finnishen på båten som tuffar på i tre gånger rekommenderat.
Varje gång som man möter en båt så står kvinnorna och ler ute på däck.
De ler åt min upp-pumpade bringa, ler åt min båt, ler åt vetskapen om att de har mött en medlem ur rotaryklubben med stort R, ler, åt mig, ger mig blickar som säger att kärleken finns, om den så ska beblandas med tyngden av bankboken, och hoppet om en bättre dag.
Jag och min käre vän lägger om riktning mot klubbhuset för att ta oss i land för en bit mat.
Väl där så lägger jag ut fendern, och vad ser jag då?
Jo, en modifierad Fingal som svänger in för att lägga till.
Förstår ni min oro?
Jag, Pjär Froidenstjärna fick beblanda mig med en sådan sak på segelklubben?
Ja, jag fick ringa pappa, så han fick ta hand om det.
Det var helt galet, vad tror folk igentligen, att vilket riff-raff som helst bara kan komma och ta för sig nere vid Rotaryklubben?
Har inte folk i det här landet en aning om vad klass är?
Hur ser ni på det?
Ska lågavlönade människor som dessutom saknar tillgången till ett stort arv senare i livet ens få vistas i skärgården?
Personligen tycker jag att vi ska införa någon typ av gräns för vad för typ av människor som vi tar in i segelsällskapen runt om i sverige.
Vad tycker ni?
[Ändrat av Pjär Froidenstjärna 2007-03-15 kl 16:11]
Tänkte höra med er, eller rättare sagt jag tar för givet att ni alla är med i någon form av utav rotaryklubb.
Om man pysslar med segling eller båtar i det stora hela så är det givetvis näst intill en oskriven lag som säger att det så skall vara, delaktighet är och har alltid varit gemenskapens och glädjens dans.
Jag brukar ibland skoja med de andra killarna och tjejerna på företaget och lite skämtsamt säga: den som sitter på hög pinne, han är något utav en streber, medans han som sitter på hög häst ser silverskeden som en del utav hans persona.
Den utsökta ordgåtan brukar gå hem framför brasan både vid värmdö och andra delar utav skärgården i vårt vackra land under sommarmånaderna.
Jo, anledningen till att jag tog mig tiden att frångå mitt enormt strikta schema för att skriva en liten anekdot här är att jag skulle vilja höra er syn på vem och vilken typ av folk som ni tycker kan passa in på en segelklubb?
Vart drar man gränsen för vad som är gångligt och vad som inte är gångligt i frågan ekonomi och stil/klass?
Jag kan berätta utifrån mina egna erfarenheter, en liten historia ifrån förra sommaren, ibland kobbar och skär...
Jag och ett par vänner från rotaryklubben var ute och skulle ta en tur med hans nya specialbeställda segelbåt.
Allt var prima, ni vet sådär som bara en dag av hundra kan vara, vinden smeker det bakåtkammade håret, solen ligger i 45 graders vinkel och steker ner mot den grekisk-vita finnishen på båten som tuffar på i tre gånger rekommenderat.
Varje gång som man möter en båt så står kvinnorna och ler ute på däck.
De ler åt min upp-pumpade bringa, ler åt min båt, ler åt vetskapen om att de har mött en medlem ur rotaryklubben med stort R, ler, åt mig, ger mig blickar som säger att kärleken finns, om den så ska beblandas med tyngden av bankboken, och hoppet om en bättre dag.
Jag och min käre vän lägger om riktning mot klubbhuset för att ta oss i land för en bit mat.
Väl där så lägger jag ut fendern, och vad ser jag då?
Jo, en modifierad Fingal som svänger in för att lägga till.
Förstår ni min oro?
Jag, Pjär Froidenstjärna fick beblanda mig med en sådan sak på segelklubben?
Ja, jag fick ringa pappa, så han fick ta hand om det.
Det var helt galet, vad tror folk igentligen, att vilket riff-raff som helst bara kan komma och ta för sig nere vid Rotaryklubben?
Har inte folk i det här landet en aning om vad klass är?
Hur ser ni på det?
Ska lågavlönade människor som dessutom saknar tillgången till ett stort arv senare i livet ens få vistas i skärgården?
Personligen tycker jag att vi ska införa någon typ av gräns för vad för typ av människor som vi tar in i segelsällskapen runt om i sverige.
Vad tycker ni?
[Ändrat av Pjär Froidenstjärna 2007-03-15 kl 16:11]
