Pik

[AJN]

Vilken dubbelpik rekommenderar forumet?

 

[thure.bjorck@sssk.se (Thure Björck)]

Kort styv pik lämpad för pikning i farten.

Detta är ett populärt debattämne. Ännu finns inte pikarnas Rollsroyce. pikens uppgift är i första hand att tillåta användaren att pika en hel dag utan att förtröttas. Piken skall hjälpa till att bedömma bärigheten av isen mellan 4 och 8 cm tjocklek. Det är viktigt att man märker redan en försämring mellan 8 och 7 cm så att man kan överväga om man skall välja annan väg redan innan man kommer ut på tveksamt bärig is.


Själv föredrar jag hittills en modifierad Almgrens teleskop-dubbelpik (varianten med koniska aluminiumrör med maxdiameter är ca 2,5 cm där hjälpstaven stoppas innuti huvudpiken). Dessa pikars skaft är suveränt styva jämfört med de flesta andra kommersiella pikar vilket gör att man trots att totalvikten är låg i mitt tycke får bra känsla för isens bärighet så länge isen är hård.
Modifieringen är att jag med araldit armerad med ståltråd satt fast en rörbit med 2 cm diameter ca 4 cm ovan spetsen för att få större motstånd vid pikning på mjuka isar t ex salt och våris.
En nackdel Med Almgrens "teleskoppik" är högt pris och utveckling av galvaniskt element mellan hårdmetallspets och aluminium vilkte fräter på aluminiumgodset vid spetsinfätningen varför denna behöver bytas med ett par års mellanrum.


I vinter skall jag testa ett hembygge från Lasse Almkvist tfn 08 560 304 12 med ett tredelat system (huvudpik med löstagbart pikhuvud samt extrastav). Lasse tillverkar en mindre serie nu i vinter för försäljning.
Huvudpiken har ett rakt aluminiumrör med ytterdiameter 20 mm godstjocklek 1,5 mm. Löstagbart pikhuvud för optimal isavkänning. Pikhuvudet är konikst med en stigning på ca 1/3 för att spetsen inte skall fastna i isen när man pikar i farten med åtföljande risk för att skaftet böjs.
När dubbelpiken används för långvarig stakning på tjocka isar så tas det ca 2 hekto tunga järnpikhuvudet av och en lätt spets blottas. Jag återkommer med mina intryck om ett par månader hit till forum långfärdsskridsko.


Jag föredrar en kort pik som har längd strax över alpinstav för utförsåkning för att få en låg åkstil vilket är säkrare. Kortare pik är också hanterligare när man åker med den under armen.
Jag anser att man som ledare bör åka med endast pik i ena handen i görligaste mån men låta gruppdeltagarna använda en pik/stav i vardera handen. På så sätt så frestas inte ledaren att fortsätta turen när man kommer ut i ett före med t ex bristande överis där nöjet av framfarten helt övergår i surt forcerande av hindren. Riskerna för skador vid fall borde också minska av den anledningen.
Längre pikar stavar blir naturligtvis effektivare om man med dessa vill staka sig fram till en hög hastighet men jag anser att detta inte är önskvärt vid gruppåkning på naturis. Däremot kan det vara intressant för de som tränar för Vasaloppet och liknande skidprestationer.


Thure Björck.

 

[Mao]

Untitled

Jag kan inte annat än att hålla med Thure.


Piken skall vara lätt och hanterlig.
Använder själv "Pikmarns" dubbelpik. Den har en lätt vikt och är, framför allt, lätt att sätta ihop och ta isär.
Att den är enkel att ta isär är bra då man kommer in på områden med tex. snö på isen och man snabbt vill ha stöd för sin åkning.


Dubbelpiken är också att föredra då det är blåsit.
på väg ut på vidderna kan man ha medvind, men hur kul är det när man skall hemmåt; i motvind...
Då är det skönt med att par stavar.


Den har även en färg som är lätt att se om man skulle komma en bit ifrån sina kompisar och vädret är disigt eller snöigt.


Tidigare har jag använt mig av den traditionella"Hansapiken" och en modifierad slalomstav som jag vässat i ena änden, men detta innebar att den tunga "Hansapiken" gav en ojämn vikt vilket kändes när man stått på skridskorna några timmar.


Man kan också göra sina egna pikar av ett par begagnade slalomstavar som man vässar till i spetsen mha. en stålslip.


BILLIGT: Ja!


BRAet beror på om slipningen håller. Spetsen blir lätt oskarp varför man måste slipa den var gång man kommer hem.