Styrkt av flera råd i olika scoutböcker planerade patrullen på 60-talet för en längre hike. Som koncentrerad och vikteffektiv mat bereddes pemmican efter några olika recept. Kakor av blandningen vägdes upp och märktes, frukost, lunch och middag. Provsmakningen var inte helt oangenäm men heller ingen höjdare.
Unga och fyllda av mod åkte vi tåg till startpunkten och hade en lätt knapp mil till en hydda vi tidigare byggt. Halvvägs till hyddan skulle vi äta middag, den gick ner med viss svårighet. Efter en stunds marscherande mådde flera illa. Lite friskt vatten från en kallkälla och vi fortsatte med reducerad fart.
Vid framkomsten till kojan beklagade sig flera över smaken på pemmicanet, rundsmakning visade att de olika satserna smakade skrämmande lika.
Till den dimmig morgon var inte aptiten den största, men det sköljdes ner med sockrat te.
Dagens tur skulle föra oss förbi ett samhälle vid lunchtid. Under marschen bestämde sig halva gänget för att försöka inhandla något mera normal mat. När avstickarn till samhället var avklarad visade det sig att samtliga fyllt på matpåsen i betydande grad. Patrulledaren försökte agera föregångsman vid lunchen och äta av sin medhavda pemmican men han var ensam. En avfallsgrop grävdes och pemmicankakorna begravdes utan saknad. Efter mera normal eftermiddagsfika steg stämningen flera grader. Till kvällen byggdes vindskydd och normal god stämning återvände. Trötta och mätta somnade patrullen. Tredjedagen hade en halvlång marsch runt en sjö innan vi återvände till hållplatsen för tåget. Nu vågade alla berätta hur de våndats inför pemmicanen efter provsmakning hemma. En helt ovetenskaplig upplevelse ur verkligheten.
I slutet av åttiotalet hade jag tillfälle att lyssna till pemmicanerfarenheter av en flygare från RCAF.
Som fänrik hade han blivit sänd på överlevnadsutbildning uppe i norr. Pemmican låg i överlevnadssatserna och lärare och elever enades om att kursens tre veckor kunde vara en intressant prövotid för den nya nödmaten, som enligt reklamen var så energiinnehållande.
Flera elever klagade på smak och konsistens men åt vad som tilldelades och försökte lära sig bygga snökojor, snöskor, igglos och annat som hör till arktisk överlevnad. Efter första veckan blev en elev akut sjuk i någon magåkomma och råddes övergå till rissoppa för att friskna till. Resten av lärarna och eleverna härdade ut men vid det här taget var varje måltid något som skulle genomlidas enligt min sagesman. Efter ytterligare två veckor var kursen slut och eleverna skulle hälsoundersökas för att se om de var flygdugliga, ungefär 1/10 blev satta på marken. Övriga tyckte att byxorna satt löst och min sagesman märkte att riktig mat inte fungerade väl med magen. Efter ett par dygn blev dock hans mage åter i form.
Via en flotiljkamrat fick han reda på att två av elevena med inuitbakgrund hade klarat dieten galant och att en annan oxså av samma etnicitet hade behövt läkarhjälp att få ordning på magen igen. Min sagesman svor att aldrig mer äta pemmican.
En tid senare konstaterades skillnaden i leverstorlek mellan inuiter och västerlänningar.
Det är ju trevligt att Tornade med flera trivs med och gillar pemmican. Uppenbart passar den inte alla, liksom så mycket. YMMV
Unga och fyllda av mod åkte vi tåg till startpunkten och hade en lätt knapp mil till en hydda vi tidigare byggt. Halvvägs till hyddan skulle vi äta middag, den gick ner med viss svårighet. Efter en stunds marscherande mådde flera illa. Lite friskt vatten från en kallkälla och vi fortsatte med reducerad fart.
Vid framkomsten till kojan beklagade sig flera över smaken på pemmicanet, rundsmakning visade att de olika satserna smakade skrämmande lika.
Till den dimmig morgon var inte aptiten den största, men det sköljdes ner med sockrat te.
Dagens tur skulle föra oss förbi ett samhälle vid lunchtid. Under marschen bestämde sig halva gänget för att försöka inhandla något mera normal mat. När avstickarn till samhället var avklarad visade det sig att samtliga fyllt på matpåsen i betydande grad. Patrulledaren försökte agera föregångsman vid lunchen och äta av sin medhavda pemmican men han var ensam. En avfallsgrop grävdes och pemmicankakorna begravdes utan saknad. Efter mera normal eftermiddagsfika steg stämningen flera grader. Till kvällen byggdes vindskydd och normal god stämning återvände. Trötta och mätta somnade patrullen. Tredjedagen hade en halvlång marsch runt en sjö innan vi återvände till hållplatsen för tåget. Nu vågade alla berätta hur de våndats inför pemmicanen efter provsmakning hemma. En helt ovetenskaplig upplevelse ur verkligheten.
I slutet av åttiotalet hade jag tillfälle att lyssna till pemmicanerfarenheter av en flygare från RCAF.
Som fänrik hade han blivit sänd på överlevnadsutbildning uppe i norr. Pemmican låg i överlevnadssatserna och lärare och elever enades om att kursens tre veckor kunde vara en intressant prövotid för den nya nödmaten, som enligt reklamen var så energiinnehållande.
Flera elever klagade på smak och konsistens men åt vad som tilldelades och försökte lära sig bygga snökojor, snöskor, igglos och annat som hör till arktisk överlevnad. Efter första veckan blev en elev akut sjuk i någon magåkomma och råddes övergå till rissoppa för att friskna till. Resten av lärarna och eleverna härdade ut men vid det här taget var varje måltid något som skulle genomlidas enligt min sagesman. Efter ytterligare två veckor var kursen slut och eleverna skulle hälsoundersökas för att se om de var flygdugliga, ungefär 1/10 blev satta på marken. Övriga tyckte att byxorna satt löst och min sagesman märkte att riktig mat inte fungerade väl med magen. Efter ett par dygn blev dock hans mage åter i form.
Via en flotiljkamrat fick han reda på att två av elevena med inuitbakgrund hade klarat dieten galant och att en annan oxså av samma etnicitet hade behövt läkarhjälp att få ordning på magen igen. Min sagesman svor att aldrig mer äta pemmican.
En tid senare konstaterades skillnaden i leverstorlek mellan inuiter och västerlänningar.
Det är ju trevligt att Tornade med flera trivs med och gillar pemmican. Uppenbart passar den inte alla, liksom så mycket. YMMV
...
