jag vill inte verka otrevlig men är inte förmågan att leva sig in i hur det kommer att fungera större än så? eller är det i ansvarsförmågan det brister?
med tanke på att hjulehöjden är 20" kan det väl knappast vara aktuellt med annat än ett barn ska sitta på den?
med skogsstig antar jag att du menar underlag som är ojämnare än vanlig slät väg, på sådant underlag är det väl ganska uppenbart att påhängsdelen kommer studdsa upp minst lika mycket som den vanliga cykelns bakhjul, med en rejäl kraftstöt rakt upp i sadeln, vilket naturligtvis får till följd att barnet riskerar att tappa greppet runt styret med uppenbart allvarliga konsekvenser.
passageraren kommer inte se stigen och därmed inte kunna förbereda sig på rötter och stenar med efterföljande ryck i styret. dessa kommer hela tiden komma plötsligt. att säga till ett barn att under längre tid hålla hårt i styret funkar naturligtvis inte.
sen är ju frågan hur infästningar och metall ser ut efter en tids körning, ett evigt ryckande och gnagande i nån m6 bult i dåligt kina-stål är inte direkt något jag skulle lägga mitt barns säkerhet i.
jag förstår ärligt talat inte ens hur man kan komma på idén. och framförallt varför, det kan väl inte finnas nåt nöje för ett barn att sitta där bak och studsa upp och ner.