Dags att skriva lite utförligare om turen, om nu någon råkar få upp intresset...
Bilder längs med vägen finns alltså här:
http://www.utsidan.se/albums/view.htm?ID=5660
Vår vandring skedde alltså första veckan i september, och utgångspunkten var Kilpisjärvi i Finland. Andra tänkbara rutter till området är Signaldalen och Rostadalen på Norska sidan. Mest är det frågan om kalfjäll och öppen mark, och under de två gånger vi varit i området (dock bägge på hösten) har vi inte stött på ett vad där vi tvingats ta av kängorna. Man har alltid hittat en lätt övergång med lite sökande.
31.8. Hoppade av bussen mellan Rovaniemi och Tromsö vid Kilpisjärvi turismcenter och båtplats (inte att förvexla med naturcentret, som ligger ca. 5km för längs vägen) 17:55. Det går en båt över sjön, oftast tre gånger om dagen, kl. 10:00, 14:00 och 18:00, så den passar bra ihop med bussen. Priset lär variera en del, den här gången var det 15 euro en väg, och ett vagt löfte om att vi skulle få tillbakaresan billigare. Tydligen duger även Norska kronor på båten. Båten går till Kolddaluotka i sjöns västspets, därifrån det är 3km till treriksröset, som är den lokala sevärdheten.
Vi gick dock genom renstängslet, och uppför sluttningen mot Pältsastugan. Det är en välanvänd rutt, och stigen är bra markerad. En bit ovanför trädgränsen, efter en liten bro, slog vi läger då det började småregna. Dessutom är det lite dåligt med tältplatser längre upp på kalfjället före stugan.
1.9. Gick längs med stigen över Duoibal till Pältsastugan, dit vi kom lite efter lunch. Stugvärden var ensam på plats, och verkade lite besviken då vi berättade att vi skulle vidare. Kan ju vara en ganska lugn postering. Efter bron över Bealcanjohka tog vi till höger in mot Pältsadalen. Det fanns en del stigar, men dessa hade en tendens att försvinna nu och då. Lättgången terräng trots det, och bara att följa ån upp i dalen. Det blev en ganska lång dag till slut, då vi gick en bra bit förbi sjön 780 inne i dalen innan vi slog läger. Delvis var detta p.g.a. att vi var lata med att vada tidigare, och ovanför sjön kom man lätt över.
2.9. Dagen började lovande, mulet, men med klart synliga toppar, så vi beslöt oss för att lämna tältet där det stod och klättra Moskkugaisi, Pältsan och toppen 1404. Vi gick up i sadeln 1062, och under tiden började dalen fyllas med moln. Rutten upp var ännu klar, så vi började klättra direkt upp till vänster mot Moskkugaisis förtopp. Rutten har en del hyllor att ta sig upp med jämna mellanrum, och dessa blir högre ju hörge man kommer. Halvvägs började det regna smått, och för dom två sista hyllorna regnade det redan ordentligt, vilket gjorde stenarna otrevligt hala. En direkt klättring var inte så lockande mera, speciellt då sikten också sjönk rejält, så vi tog oss neråt en bit, och hittade en hylla som gick runt förtoppen till höger. Den vägen var det inga problem att nå toppen (1516möh), men utsikten var inte något vidare i regnet. Det var inget svårt val att lämna bort Pältsan för den dagen, och klättra ner i det nu ösande regnet till tältet för en extra tupplur före middag. Naturligtvis klarnade det upp till kvällen, men bara några timmar ljus kvar och en rejäl portion pasta i magen betydde att Pältsan inte behövde försökas på mer.
3.9. Vädret var lite osäkert igen, så vi beslöt oss för att gå över till Isdalen på Norska sidan Moskkugaisi och kolla upp ett område med stora klippblock utströdda vid en sjöstrand, lite norr om dalens högsta punkt på 1005möh. Hade passerat där tidigare, och tänkte då att det kunde vara ett otroligt område för boulder -klättring vid fint väder. Det regnade nu och då hela dagen, och dalen fungerade visst lite som en vindtunnel och gav oss en stadig kall och våt motvind. Väl framme vid blocken beslöt vi oss för att slå läger där, men mycket klättrande blev det inte i den kalla vinden. Stenarna är det dock inget fel på, och trevligt mjukt gräs runt omkring. Borde komma igen någon varm sommar.
4.9. Morgonen var klar och kall, knappast mycket över 0-sträcket. Dalen låg i skugga, så vi blev inte och dra oss länge, utan styrde mot nordväst och Corrogaisi. Väl i solen var det skönt, förutom den kalla vinden som började ta fart igen. Nu hade viden dock i ryggen. Vi gick upp i dalen söder om Corrogaisi, och hade snart fina vyer söderut mot de Norska fjällen. En sväng åt höger tog oss in i Corrovaggi, och vi fick gå med Barras i all sin prakt rakt framför oss. Efter att vi rundade Corrogaissi började det dra in moln, så vi slog läger tidigare än vanligt vid en bäck med en fin utsikt ner i Signaldalen. Kan bara säga ett Norrmännen kan det där med berg! Dalens botten är snabbt nere under 100möh, och runt om stiger fjällen till 1400-1500möh. Tog inte länge efter att tältet var upp till att de första regndropparna började falla.
5.9. Vaknade inne i ett moln, och sikten var kring 50m. Allt var genomfuktigt, och reält med kondens på insidan av tältet. Vi tog en direkt västerlig kurs med kompassen, och började en blindgång över hedlandskapet. Detta var inget stort problem, då vi visste att vi var i närheten av två leder till Norska Gappohyttan, och eventuellt skulle komma på någon dera även med rejäla missar i navigeringen. Som det var så gick vi strax intill riksröse 292A och därefter in på leden till hyttan, så vi kunde konstatera att vi hållit kursen exakt. Då vädret vägrade klarna upp måste vi lämna tankarna på att bestiga Barras, och fortsatte längs leden mot Golddajavri. Då och då skymtade man någon topp bland molnen, men mestadels var sikten inget vidare, så vi var nöjda med att vara på välmarkerad led. Först lite innan leden vek av ner mot Golddajavri började molnen lyfta, och kvällen vid forsen som rinner ner från sjön var vacker (med bara någon liten regnskur).
6.9. Beslöt oss för att ta allt ut av vandringen då vi hade gott om tid, och gå ända fram till Kilpisjärvi i stället för båten vi kom med. Det betydde 11 km extra genom Malla naturreservat på Finska sidan på en stig som tidvis framkallade många svordomar med sin stenighet och lerighet. En hel del folk på dagsutflykt till treriksröset hejade på längs denna sista etapp. I naturreservatet är det förbjudet att slå läger, men snåla som vi är (plus att vi ännu hade mat för en kväll kvar) slog vi upp tältet i skogen en bit före turistcentret med dess varma, torra rum och mjuka sängar. Nästa morgon gav vi dock vika, och gick för att tvätta upp oss och äta frukost innan bussen startade 11:15 tillbaka mot Rovaniemi och nattåget söderut.
Som sammandrag var det en fin tur, trots att vädret var lite emot oss. Det är alltid en risk, speciellt så långt norrut och nära Atlanten. Har nu vandrat i samma trakter två gånger, så tror jag inte är på väg dit helt snart igen, men trots allt sså blev det ännu monga fina toppar obestigna samt ett boulderområde att gå igenom, så någon gång måste man nog åka till Kilpisjärvi igen.