Åk aldrig ensam....
Gör inget ensam
Lev inte ensam
Lev inte alls
SÅ känns det VARJE gång mantrat om att ALDRIG åka ensam kommer upp! Det är så jädra lätt för de som har sin förening och sina gamla åk-kompisar eller livskamrat att åka med att tycka att det är onödigt att åka ensam. Har man inte de möjligheterna så återstår att inte åka alls. Problemet är att det gäller ju inte bara skridsko-åkning. Jag ska inte paddla ensam. Jag ska inte vara på skjutbanan ensam. T.o.m modellflyget rekommenderar att INTE vara ensam på fältet. Överallt möter man på det: Var inte ensam! Så vad återstår då? Sitta hemma. Ensam... Åker jag skridskor en helg möter jag andra då och då, men om något händer hemma, vem tar hand om mig då? Jag är ensamstående medelålders man utan vänner och jobb. Ligger jääädrigt risigt till för depression och t.o.m. självmord enl statistiken. Så vad göra för att inte trilla ner i den fällan? Komma ut så mycket som möjligt kanske? Göra sånt som är kul. Åka skridskor och paddla varje dag... Nä JUUST det! Det ska jag ju INTE GÖRA för det kan vara farligt........
Säger man ALDRIG så säger man ALDRIG. Då har man stängt ALLA dörrar för anpassning till förhållanden som att t.ex inte åka ute på osäker skärgårdsis MEN på den plogade banan där det finns andra åkare. Man säger paddla INTE ALLS, inte att man måste tänka en gång extra på säkerheten. ALDRIG är ALDRIG och då är vissa av oss helt enkelt utestängda. Det finns ingen att ta med eller följa med.
Det värsta av allt är dock att känslan av ensamhet stärks för varje gång man inser att man verkligen ÄR ensam, att det påverkar hela livet och hur oförstående andra är. Andra verkar ha så lätt att hitta vänner, kamrater, partner etc, hur kan man annars tycka att man SKA åka i sällskap?
Varje gång ni säger åk ALDRIG ENSAM så är det en råsop i magen på många av oss som inte har något annat val Det ni inte förstår är att ni tar med så mycket mer i de orden än bara is-säkerhet. Ni trycker upp vår ensamhet rakt i nyllet på oss. Vi blir idiotförklarade för att vi inte har vänner att åka med.
Samtidigt ser man att man inte är ensam om att vara ensam.... Jag kan känna en inre sorg när jag möter de som VÄLJER ensamheten, men de måste ju få göra det valet också. Många av oss har dock inget val att göra. JAG kan inte välja att ANDRA ska åka med mig. JAG kan inte bjuda in mig själv i andras sällskap. Jag kan i bästa fall spontan-åka med någon annan ensamåkare, men det kan ju vara någon som faktiskt vill vara i fred. Argument om att slå följe för säkerhetens skull faller inte alltid i god jord.
Gör inget ensam
Lev inte ensam
Lev inte alls
SÅ känns det VARJE gång mantrat om att ALDRIG åka ensam kommer upp! Det är så jädra lätt för de som har sin förening och sina gamla åk-kompisar eller livskamrat att åka med att tycka att det är onödigt att åka ensam. Har man inte de möjligheterna så återstår att inte åka alls. Problemet är att det gäller ju inte bara skridsko-åkning. Jag ska inte paddla ensam. Jag ska inte vara på skjutbanan ensam. T.o.m modellflyget rekommenderar att INTE vara ensam på fältet. Överallt möter man på det: Var inte ensam! Så vad återstår då? Sitta hemma. Ensam... Åker jag skridskor en helg möter jag andra då och då, men om något händer hemma, vem tar hand om mig då? Jag är ensamstående medelålders man utan vänner och jobb. Ligger jääädrigt risigt till för depression och t.o.m. självmord enl statistiken. Så vad göra för att inte trilla ner i den fällan? Komma ut så mycket som möjligt kanske? Göra sånt som är kul. Åka skridskor och paddla varje dag... Nä JUUST det! Det ska jag ju INTE GÖRA för det kan vara farligt........
Säger man ALDRIG så säger man ALDRIG. Då har man stängt ALLA dörrar för anpassning till förhållanden som att t.ex inte åka ute på osäker skärgårdsis MEN på den plogade banan där det finns andra åkare. Man säger paddla INTE ALLS, inte att man måste tänka en gång extra på säkerheten. ALDRIG är ALDRIG och då är vissa av oss helt enkelt utestängda. Det finns ingen att ta med eller följa med.
Det värsta av allt är dock att känslan av ensamhet stärks för varje gång man inser att man verkligen ÄR ensam, att det påverkar hela livet och hur oförstående andra är. Andra verkar ha så lätt att hitta vänner, kamrater, partner etc, hur kan man annars tycka att man SKA åka i sällskap?
Varje gång ni säger åk ALDRIG ENSAM så är det en råsop i magen på många av oss som inte har något annat val Det ni inte förstår är att ni tar med så mycket mer i de orden än bara is-säkerhet. Ni trycker upp vår ensamhet rakt i nyllet på oss. Vi blir idiotförklarade för att vi inte har vänner att åka med.
Samtidigt ser man att man inte är ensam om att vara ensam.... Jag kan känna en inre sorg när jag möter de som VÄLJER ensamheten, men de måste ju få göra det valet också. Många av oss har dock inget val att göra. JAG kan inte välja att ANDRA ska åka med mig. JAG kan inte bjuda in mig själv i andras sällskap. Jag kan i bästa fall spontan-åka med någon annan ensamåkare, men det kan ju vara någon som faktiskt vill vara i fred. Argument om att slå följe för säkerhetens skull faller inte alltid i god jord.
.
