Olyckor på väg att hända -- vad göra?

[Håkan K]

Ett par små kommentarer:

Jag läser mellan raderna (eller iallafall inbillar mig) att du påpekar 'fel' och risker i första hand för att andra ska må bättre av att inte trilla ner. De självegoistiska teorierna a la Håkan/Patric gäller nog väldigt få 'tillrättavisare'.

För all klarhet: nej, jag är inte bara en altruistisk och omtänksam människa. Ja, jag menar på fullt allvar att för min personliga del väger "oj, han/hon slog ihjäl sig men jag sa i alla fall till innan och då är det inte på något minsta vis mitt fel"-argumentet rätt tungt. Jag vill inte dras med samvetskval för att jag inte sa något. Det är inte det enda argumentet, men det är ett viktigt sådant.

I den efterföljande diskussionen framkom att mina medklättrare tyckte att det var ganska egotrippat resonerat, men jag står för det. Vi kan kalla det omtanke om mig själv och mitt eget samvete.

/Lotta

Präxis, den aspekten finns hos de flesta. Sen vill nog inte alla erkänna att det är så, man framstår gärna som egotrippad...

Mitt inlägg var alltså inte menat som att man ska säga åt andra av egoistiska skäl. Självklart kan man ge tips, och gör man det på rätt sätt så tar folk ofta det till sig.

De hormonstinna messerschmidters (m fl grupper) som inte kan erkänna sina fel och brister (och därtill när en "tant" påpekar dem...) ska man inte slösa allt för mycket tid på. Är de inte beredda att ta emot hjälpen, se till att "säkra" ditt eget samvete och gå därifrån.

/Håkan

 

[rockåtta]

-> Lotta
Jag skulle kunna dra hur mycket exempel som helst men det skulle nog inte tillföra så mycket. Jag tittar på och uppskattar huruvida deras beteende kan orsaka något jag absolut inte vill se och i så fall ingriper jag. En bruten fot eller blåslagen rumpa är inget jag ingriper för.

När det gäller sättet att "tillrättavisa" någon på så är det viktigaste, tror jag, att man visar att anledningen till att man gör det inte är att boosta sitt ego utan att hjälpa till. Jag brukar alltid börja med att fråga om de vill ha ett litet tips. Det har jag upptäckt funkar mycket bättre än att bara gå fram och påpeka deras brister.

Ibland (ganska sällan dock, som tur är) ser man dock folk som utsätter sina ickeklättrande kompisar för helt livsfarliga prova-på-experiment och då går jag in och styr upp oavsett vad "experten" säger.

 

[Lotchen]

Tack för intressant diskussion

Vilken fart det blev på den här tråden! Tack för era synpunkter!

/Lotta

 

[greendanger]

Ner kommer man alltid...

Självklart borde man vara tacksam för ett påpekande att något man gör är fel/farligt, både för egen och andras säkerhet. Tyvärr finns det besservissrar inom alla områden som tror att de vet bäst och vägrar lyssna, det säkraste är då att hålla sig på respektfullt avstånd så man inte själv blir drabbad om det går åt h*****e.

 

[hulken]

firhet framför konformitet

Åsikter är som rövar, alla har en. Så jag har givetvis en åsikt.

Individens rätt att utsätta sig för risker överskrider definitivt omvärldens eventuella bekymmer med samvetskval samt omvärldens rätt att begränsa valen för individen. Charmen med riskfyllda aktiviteter är ju välja just den nivå av risk som är stimulerande. Att göra ett val förutsätter givetvis att man har ett beslutsunderlag, men här har olika människor olika krav.

Jag har t ex bevittnat hur klättrare med höga säkerhetskrav har reagerat med bestörtning och otrevliga tillrop till klättrare som soloklättrat (osäkrade). Motivet här var att det var farligt att ha en osäkrad klättrare på leden ovanför sig. Den logiska slutsatsen borde vara att låta bli att klättra under osäkrade klättrare om man har ett problem med fallrisken.

Om man inte känner den man "tillrättavisar" vet man ju heller inte om man är rätt ute. Kanske tränar personen i fråga för ett projekt där han/hon av tidskäl förväntar sig att klättra osäkrad? Kanske vill personen i fråga träna på att hantera ett större mått av risk? Kanske anser han/hon att svårighetsgraden är helt hanterbar, och att risken är överkomlig? Kanske vill personen dö?

Personligen har jag viss kärlek till livet och väljer därför att klättra leder där jag bedömer riskerna som mycket små. Jag skulle givetvis vara mycket tacksam för räddning om en olycka skulle inträffa, men likaledes anser jag inte att jag har någon skyldighet att tvinga på andra mina krav på säkerhet.

Om folk vill utsätta sig för dödlig fara anser jag att det är deras ensak. Ingen utomstående kan bedömma hur en annan person värdesätter livet eller den tillfredsställse som hämtas ur riskfyllda projekt. Känner man ett större ansvar kan man ju inleda med en vänlig fråga om tips uppskattas. Blir svaret "nej" är det bara att lägga ned.

Låt folk klättra som det behagar dem och ha tolerans för andras synsätt. Så länge man inte skadar någon annan än sig själv är det fritt fram att leva livet som man vill. Det finns redan för många hobby-poliser i Sverige.

Vilken idiot som helst kan ju lista ut att 10 m fall på sten kommer att resultera i skada. Varje gång man klättrar löper man denna risk. Är man säkerhetsmedveten är risken mycket mycket liten, men man kan ändå ha otur. Det finns en sannolikhet för allt, och det måste man acceptera om man ska klättra.
[Ändrat av hulken 2003-08-22 kl 16:45]

 

[rockåtta]

Re: firhet framför konformitet

Individens rätt att utsätta sig för risker överskrider definitivt omvärldens eventuella bekymmer med samvetskval samt omvärldens rätt att begränsa valen för individen.

Problemet är ju ofta att de utsätter sina ickeklättrande kompisar för fara när de släpar med sig polarna för att visa hur himla duktiga de är på att klättra.