Olyckor på väg att hända -- vad göra?

[-Patric-]

Tack för att du stödjer mig, Patric.

/Håkan

Det gör jag nästan alltid även om det inte märks! Men det behöver du inte bli mallig för..

 

[sibilja]

Tycker man att det är fantastiskt jobbigt att rätta folk som bara riskerar sitt eget liv så kan man ju för all del strunta i det. Annars tycker jag att man kan ha en vänligare inställning mot sina medmänniskor. Jag tycker annars att just klättrare brukar vara extra bra på att ge tips utan att vara mästrande. jag har själv fått en eller annan kommentar från främmande människor, och verkligen uppskattat både omtanken och det diplomatiska sätt som folk har använt. Det är inte så enkelt att världen består av idioter och vanligt folk, utanm även säkerhetstänkande och vettiga människor kan ha missat någon detalj och vara hjälpta av ett tips.

 

[Cruxet]

Men det här med incidentrapportering, är det normal rutin att anmäla även sånt man själv inte är inblandad i? Jag vet att det lämnas in långt färre incidentrapporter än det händer (eller inte händer) grejer, och rapportfloden skulle väl bli stridare om alla rapporterade även icke självupplevda incidenter. Det finns just inga instruktioner på SKF:s sajt -- kanske borde det finnas?

/Lotta

Säkerhetsgruppen själva säger att man ska lämna in incidentrapporter även om man bara har hört om incidenter. Är man ögonvittne bör man absolut skriva en incidentrapport.

D

 

[föhl]

Dåligt rykte för sporten

Egoistisk eller självbevarande är ju en poäng. Jag hatar verkligen att en massa människor går och dör när de klättrar. Dels för deras skull (naturligtvis) men också för oss andra. Jag klättrar inte för att det kan vara faligt utan för att det är kul. Mindre negativ publicitet vore bra.

Jag säger absolut till folk som gör fel. Vänligt och försiktigt till en början. Och uppskattar givetvis råd och lärdommar av andra.

Säg till, den som gör fel är troligen inte medveten om det.

/föhl

 

[Lotchen]

Jag tycker annars att just klättrare brukar vara extra bra på att ge tips utan att vara mästrande.

Ja, det är väl det som är kontentan av diskussionen. Ser man något tokigt, fundera över hur man kan hjälpa vederbörande tillrätta på ett diplomatiskt sätt och förklara sen hur vederbörande kan göra istället. Och varför. Ett bra sätt att bidra till att hålla ner antalet olyckor -- och att upprätthålla den goda ton som kännetecknar de allra flesta klättrare.

Att visa med egen utrustning under eget arbete funkar rätt bra -- det var så killarna vi träffade fick lära sig att säkra (med ATC) stående och utan att släppa repet. "Du, om du gör såhär istället... Så slipper du bränna handen och/eller riskera att kompisen går i backen." Det är ju som någon redan påpekat ofta när man klättrar nära andra som man lägger märke till den sortens tokigheter.

Det enkla faktum att sånt inte alltid faller i god jord -- oavsett hur diplomatisk och vänlig man är --får man väl skriva upp på sitt goodwill-konto...

/Lotta (som ska ta sig i kragen och incidentrapportera)

 

[ptengvall]

Tycker att Lotta gjorde helt rätt.Själv är jag relativt oerfarenhet trad klättrare och ganska ung (18 år)

Jag personligen skulle faktist uppskatta om någon tillrättavisade mig om jag gjorde något allvarligare fel ute på klippan. Åven om det kan bli lite pinsamt för mig så är det inget som spelar någon roll vid en risksport som klättring.


//Pontus

 

[rockåtta]

Intressant diskussion!

Jag arbetar som instruktör och har således fått ganska bra träning i att se vilka fel mina elever gör. Tyvärr är den egenskapen inte lika kul när man kommer ut på en klippa och ser en massa självlärda göra konstiga saker.

Men för att inte gå omkring och uppfattas som dryg hos folk som inte vill ha min hjälp (och slösa dyrbar klättertid) har jag kommit överens med mig själv om följande princip:
Riskerar de att ha ihjäl sig själva eller bli invalidiserade så lägger jag mig i. Riskerar de bara att det gör riktigt ont så tittar jag någon annanstans.

I övrigt tycker jag att det är intressant att folk har så svårt för att ta råd från någon mer erfaren. Faktiskt ganska korkat.

 

[Lotchen]

Men för att inte gå omkring och uppfattas som dryg hos folk som inte vill ha min hjälp (och slösa dyrbar klättertid) har jag kommit överens med mig själv om följande princip:
Riskerar de att ha ihjäl sig själva eller bli invalidiserade så lägger jag mig i. Riskerar de bara att det gör riktigt ont så tittar jag någon annanstans.

Tilltalande princip! Viss gränsdragningsproblematik föreligger väl i och för sig... Har du lust att ge ett par konkreta exempel?

I övrigt tycker jag att det är intressant att folk har så svårt för att ta råd från någon mer erfaren. Faktiskt ganska korkat.

Jo. Men är man lite osäker (min tolkning av gårdagen) och har tutat i sina kompisar att man kan så kan det vara svårt att erkänna att man faktiskt utsatt dem för rejäl risk. Om man nu ens inser det själv. Förhoppningsvis tog det vi sa skruv även om killen ifråga inte vågade visa det igår... Om inte så kanske någon av kompisarna kommer sig för att låna en bok eller motsvarande i alla fall -- och på så vis inse att det finns en del att lära.

/Lotta (allt utom fullärd själv)

 

[lillajag]

Ett par små kommentarer:

Till 'tant Lotta': Jag läser mellan raderna (eller iallafall inbillar mig) att du påpekar 'fel' och risker i första hand för att andra ska må bättre av att inte trilla ner. De självegoistiska teorierna a la Håkan/Patric gäller nog väldigt få 'tillrättavisare'. Som Sofia nämnde, de flesta 'tillrättavisare' är väldans taktiska och försöker få igenom budskapet så att det klickar för den som blir rättad. Om nån bara vill stilla sitt eget sinne, så kan man ju gapa några fula ord å säga att de borde gå hem. Effektiviteten av detta är noll, men sinnet är ju tillfreds. Så om du är av den 'omtänksamma' typen av 'tillrättavisare', det första du ska tänka på är hur effektiva dina påpekanden är. Jag skulle råda att du kniper din mun och skickar den äldsta manliga medlemmen i din klättergrupp att utföra 'tillrättavisningen'. (Oj, det får jag nog mycket däng i skallen för!!). Ja, jag vet att det finns ett helt gäng flickor i de yngre tonåren här i världen som dansar upp 9- rutter och jag har själv träffat en äldre dam som har 30 års klättererfarenhet och fortfarande kan göra 8-, men sanningen är att unga manliga tuppar sällan lyssnar till andra än män som är äldre än de själva (om de lyssnar överhuvudtaget). Aven nybörjare som 'tränas' av en äldre manlig polare är mer benägna att lyssna till nån som är man och äldre än sin polare. (Trots inblandande av svåra klättergrader i diskussionen ovan, så har teoretiskt förmågan att klättra hårda grader ingenting med kunskap om säkerhet att göra.)

Själv har jag två anledningar att 'tillrättavisa' andra:
1) Om nåt händer och jag finns i närheten så blir jag förmodligen tvungen att delta i räddningsarbetet vilket skulle förstöra min dag av klättring (egoistisk av en helt annan anledning än vad som hittills nämnts).
2) Om nån som tror sig veta hur saker och ting funkar (men visar tydliga tecken på det omvända) försöker lära ut till andra eller tar ut nybörjare som har svårt att inse vad som är rätt och fel (samma fall som Lotta beskrev i starten). Jag skulle tom kunna dra in Patrics liknelser med bilister. Om jag ser nån bilförare försöka lära ut nåt hälsovådligt till en nybörjare skulle jag inte dra mig det minsta för en tillrättelse alt kontakta polisen.

 

[Lotchen]

Jag skulle råda att du kniper din mun och skickar den äldsta manliga medlemmen i din klättergrupp att utföra 'tillrättavisningen'. (Oj, det får jag nog mycket däng i skallen för!!).

Nja, inte mer däng än att mina mesta klätterkompisar är flickor/tanter allihopa (med undantag för min sambo, som dock inte alltid är med). Igår var vi tre glada flicktanter i 30-årsåldern...

Men jag hänger med på det principiella problemet, jag tror att en del av kommunikationssvårigheterna igår hade att göra med att vi är just tjejer. Ruskigt hotande för den manliga självsäkerheten i vissa lägen...

Vad föreslår herrn nu för lösning?

(Bara lite off topic. Citat från två herrar jag och min likaledes tämligen sportiga mor mötte mitt i Sarek: "Två fruntimmer ensamma i Sarek?! Det var modigt, flickor." varpå min ömma moder svarade: "Två karlar ensamma i Sarek!? Det var modigt, pojkar!" Sen pratades det inte mer om det.)

/Lotta

 

[lillajag]

Intressant diskussion!
:
I övrigt tycker jag att det är intressant att folk har så svårt för att ta råd från någon mer erfaren. Faktiskt ganska korkat.

Jag tror de flesta är öppna att lära från mer erfarna. Problemet ligger förmodligen i att de som inte är mottagliga för råd har inställningen att: "Innan jag vet att du är mer erfaren än mig så antar jag att jag kan mer än dig, för jag har minsann lärt mig att ...".

Lotta skrev:
Men jag hänger med på det principiella problemet, ...
Vad föreslår herrn nu för lösning?

Nu blev det svårt ...
Ett alternativ är att flörta riktigt hårt med dem. Ställ dig tex bakom dem med armarna omkring dem och krama lite grann när du visar hur ATC:n funkar. När nåt sånt händer så försvinner raskt tankarna på att försvara den manliga självsäkerheten.
Om det nu var ett par tonårstuppar och ni är 30-nånting så kanske det funkar bättre att försöka smyga in en liten erfarenhetsresume innan 'tillrättavisandet'. Kanske småskratta lite grann och peka på deras ankare när du säger till din kompis: "Ojojoj, den här ankaren är ju det värsta vi sett sen den där tysken drattade ner när vi klättrade i Alperna för femton år sen". Risken för 'wesserbisser' attityd är ju klart större i detta fall.
Från dina (Lotta) egna kommentarer så tycks det ju att ni var hyfsat framgångsrika i era försök, så kanske du kan lära oss vilka trix ni var framgångsrika med.

 

[Lotchen]

Ett par små kommentarer:

Jag läser mellan raderna (eller iallafall inbillar mig) att du påpekar 'fel' och risker i första hand för att andra ska må bättre av att inte trilla ner. De självegoistiska teorierna a la Håkan/Patric gäller nog väldigt få 'tillrättavisare'.

För all klarhet: nej, jag är inte bara en altruistisk och omtänksam människa. Ja, jag menar på fullt allvar att för min personliga del väger "oj, han/hon slog ihjäl sig men jag sa i alla fall till innan och då är det inte på något minsta vis mitt fel"-argumentet rätt tungt. Jag vill inte dras med samvetskval för att jag inte sa något. Det är inte det enda argumentet, men det är ett viktigt sådant.

I den efterföljande diskussionen framkom att mina medklättrare tyckte att det var ganska egotrippat resonerat, men jag står för det. Vi kan kalla det omtanke om mig själv och mitt eget samvete.

/Lotta