Jag reste till Abisko med min flickvän i somras i Augusti. Vi skulle vandra Abisko-Kebnekaise-Nikkaloukta. Vi hade två kanonveckor på Kungsleden. Solsken och underbar natur!
Jag skulle vilja skriva ett inlägg taget från min dagbok från resan, nämligen från den dagen vi besteg Sälka-toppen.
Fredag 9 Augusti 2002
"I morse började vi på frukosten redan lite över sju. Himlen var molnfri, och vi öppnade till ventilationen på tältet för att låta kondensen försvinna över dagen. Vi hade nämligen bestämt oss för att bestiga Sälka-toppen idag! Vi packade min ryggsäck, och tog bara med det vi skulle behöva under dagen. Regnställen lämnade vi kvar för vi trodde på solsken hela dagen. En liten chansning, men vi är ganska tuffa Färdigpackade och insmorda mot sol & mygg, gick vi till affären för att köpa nudlar till turen. Vi pratade lite med tjejen där, och kom iväg strax före nio.
Med förväntansfulla steg tog vi oss till forsen, precis en bit nedanför Sälka-stugorna. Där skulle vi behöva vada, så sandalerna åkte på. Vattnet gick upp lite över knäna, men forsen var ganska lugn så det gick galant. Vi lämnade sandalera vid forsen och började vandra uppåt.
Vi gick längs en dalsänka de första 1,5 timmarna. Det var brant och mjukt underlag, vilket frestade lite i benen. Men tillslut kom vi upp till en spegelblank bergssjö på 1050 m.ö.h. Den låg såå vackert så det finns knappt! Vi fyllde på vatten och fotograferade utsikten.
Därefter började vi klättra uppför ett brant, stenigt och svårt pass. Vi kom tillslut upp till bergskammen söder om sjön, och vi tog en paus för vatten och strumpbyte.
Sedan gick vi ett par kilometer på bergskammen, sneddade över en glaciär, och höll sen lunchpaus. Vi satt på en stor sten, med Norges fjäll som utsikt.Jag och Jane tryckte i oss 300 gram snabbnudlar med piffikrydda på, mmmums!
Sen började den jobbigaste biten när vi gick runtom berget, för att komma upp på baksidan. Vägen dit var mycket stenig och brant, och det var svårt att veta om stenarna var lösa eller inte. Det kändes i våra knän, men vi kämpade bra.
Den sista biten innebar mycket klättring, men vi tog oss tillslut upp. Överlycklig sprang jag bort till toppröset, och bara njöt av utsikten! Det var helt fantastiskt så långt vi kunde se. Det var en mäktig känsla. Vi tog foto, skrev i toppboken. Ola Skinnarmo var den första på toppen för bara tre år sen, kändes tufft.
Efter en halvtimme på 1865 m.ö.h. så påbörjade vi tillbakavandringen. Klockan var då ca 15.15 och solen sken fortfarande över oss. Nervägen gick fortare kändes det som, knäna fick mycket stryk då också men vi pausade regelbundet så vi inte skulle skada oss. Vi höll en liten Varma-koppen-och-knäckebröds-rast på vägen, och efter totalt elva timmar kom vi till baka till vårt tält vid Sälka-stugorna. Det blev bastu, varm choklad och Ahlhgrens bilar sen på kvällen."
Detta var en otrolig dag, och jag kommer aldrig att glömma den. Resten av vandringen var också fantastisk, kommer nog att vandra där fler gånger.
Jag skulle vilja skriva ett inlägg taget från min dagbok från resan, nämligen från den dagen vi besteg Sälka-toppen.
Fredag 9 Augusti 2002
"I morse började vi på frukosten redan lite över sju. Himlen var molnfri, och vi öppnade till ventilationen på tältet för att låta kondensen försvinna över dagen. Vi hade nämligen bestämt oss för att bestiga Sälka-toppen idag! Vi packade min ryggsäck, och tog bara med det vi skulle behöva under dagen. Regnställen lämnade vi kvar för vi trodde på solsken hela dagen. En liten chansning, men vi är ganska tuffa Färdigpackade och insmorda mot sol & mygg, gick vi till affären för att köpa nudlar till turen. Vi pratade lite med tjejen där, och kom iväg strax före nio.
Med förväntansfulla steg tog vi oss till forsen, precis en bit nedanför Sälka-stugorna. Där skulle vi behöva vada, så sandalerna åkte på. Vattnet gick upp lite över knäna, men forsen var ganska lugn så det gick galant. Vi lämnade sandalera vid forsen och började vandra uppåt.
Vi gick längs en dalsänka de första 1,5 timmarna. Det var brant och mjukt underlag, vilket frestade lite i benen. Men tillslut kom vi upp till en spegelblank bergssjö på 1050 m.ö.h. Den låg såå vackert så det finns knappt! Vi fyllde på vatten och fotograferade utsikten.
Därefter började vi klättra uppför ett brant, stenigt och svårt pass. Vi kom tillslut upp till bergskammen söder om sjön, och vi tog en paus för vatten och strumpbyte.
Sedan gick vi ett par kilometer på bergskammen, sneddade över en glaciär, och höll sen lunchpaus. Vi satt på en stor sten, med Norges fjäll som utsikt.Jag och Jane tryckte i oss 300 gram snabbnudlar med piffikrydda på, mmmums!
Sen började den jobbigaste biten när vi gick runtom berget, för att komma upp på baksidan. Vägen dit var mycket stenig och brant, och det var svårt att veta om stenarna var lösa eller inte. Det kändes i våra knän, men vi kämpade bra.
Den sista biten innebar mycket klättring, men vi tog oss tillslut upp. Överlycklig sprang jag bort till toppröset, och bara njöt av utsikten! Det var helt fantastiskt så långt vi kunde se. Det var en mäktig känsla. Vi tog foto, skrev i toppboken. Ola Skinnarmo var den första på toppen för bara tre år sen, kändes tufft.
Efter en halvtimme på 1865 m.ö.h. så påbörjade vi tillbakavandringen. Klockan var då ca 15.15 och solen sken fortfarande över oss. Nervägen gick fortare kändes det som, knäna fick mycket stryk då också men vi pausade regelbundet så vi inte skulle skada oss. Vi höll en liten Varma-koppen-och-knäckebröds-rast på vägen, och efter totalt elva timmar kom vi till baka till vårt tält vid Sälka-stugorna. Det blev bastu, varm choklad och Ahlhgrens bilar sen på kvällen."
Detta var en otrolig dag, och jag kommer aldrig att glömma den. Resten av vandringen var också fantastisk, kommer nog att vandra där fler gånger.