Nå för att vara seriös ett ögonblick...
Kan det ligga något i att tempohöjningen i övriga samhället (inklusive lätt-och-fortvandring) skär sig mot fjällvärldens krav?
Jag menar inte på något sätt att lätta snabba vandrare i sig är en säkerhetsrisk. Givetvis inte! Men med lättare fötter ökar gapet mellan vad du klarar i goda förhållanden och vad dåliga förhållanden tvingar dig till.
Antag att Tunge Ture och Lätta Leif planerar en tiomilavandring. Ture klarar dagsetapper på en mil i snitt, alltså tio dagar. Han lägger till tre dagar för vila (eftersom han bär så tungt behöver han dom) och marginal. Leif har inga problem att gå två mil om dagen. Han räknar alltså med att sträckan tar fem dagar. Med sin lätta packning är han fräsch efter en sådan dag, och lägger alltså bara till en dags marginal.
Halvvägs in i vandringen råkar båda ut för ett rejält oväder som gör vattendragen svåra och farliga att passera. Det varar tre dagar.
För Ture gör det inte så mycket. Han ligger still i sitt tunga, men bekväma tält, äter lappskojs och smuttar whisky. Lite trist att bli stationär, men han har fortfarande fem dagar på sig att gå de sista fem milen. Med lappskojsen i magen istället för på ryggen är det ingen match.
Leif däremot är nu lite stressad där han trycker i sig sin femtioelfte powerbar under tarpen. Han har bränt sin vilodag plus två ytterligare. Tåget går i morgon och han har fem mil kvar...