Marschastighet

[seobserver]

Fj har ju blivit beskylld för att göra 110 km fjällterräng till ett motionslopp!
Om man nyttjar sina tre dygn blir medelhastigheten 1,53km/h, intet direkt hissnande. Och knappast lopp.
I verkligheten är väl effektiva gåtiden något mellan 6,5 och 8 timmar om dagen, inte ens det generar någon speciellt hög marschhastighet. Definitivt inte något lopp.
Som Jörgen skriver har uppenbart formen förmågan att skapa återrektytering i leden, nog så viktig bit, vilket många andra lämnat därhän.
//J

 

[pal2]

Nja, 110 km dividerat med 3 dagar (3 x 24 timmar=72 timmar) blir 1,53 km/h. När ska du sova? Om man tar 7 timmar effektiv förflyttningstid per dag blir hastigheten 5,24 km/h.

Om man jämför med den vanliga semesterfjällvandringen så är det i vart fall ganska rask takt, men självklart inget om man jämför med tävling eller grönkläder. Då jämför jag ju självklart med vad jag själv tycker är lagom. Det är ju helt och hållet subjektivt. Jag skulle aldrig komma på tanken att hålla den farten om det inte är något fall av nödläge eller fruktansvärd tidsbrist.

Mvh
Peter P.

 

[avslutad210712]

Prövade att vandra på det mycket släta underlaget närmast Nikkaluokta när vi kom ner förra veckan och jag hade svårt att hålla någon högre hastighet än just över 5 km/tim (mätte med GPS) hur jag än sträckte ut stegen. Strax under 5 km/tim går rätt bra även om det inte är lika slätt som där men för min del kändes 5 km/tim som en gräns där jag får börja småspringa istället för vandra.

 

[The Trooper]

3 km/h är väl den allmänna rekomendationen,det har funkat för mig i alla fall som ett mått.Ibland har jag lagt på lite om jag vet att det går via kartor och grönsaksblad.Men att räkna 5 km/h som ett genomsnitt för hela turen skulle aldrig falla mig in,lägger hellre på ett par dagar.


peter

 

[cnygardh]

Fj har ju blivit beskylld för att göra 110 km fjällterräng till ett motionslopp!
Om man nyttjar sina tre dygn blir medelhastigheten 1,53km/h, intet direkt hissnande. Och knappast lopp.
I verkligheten är väl effektiva gåtiden något mellan 6,5 och 8 timmar om dagen, inte ens det generar någon speciellt hög marschhastighet. Definitivt inte något lopp.
Som Jörgen skriver har uppenbart formen förmågan att skapa återrektytering i leden, nog så viktig bit, vilket många andra lämnat därhän.
//J

Jasså... ni är ute och fjällspringer.... Själv brukar jag hellre försöka fjällnjuta!

Den snabbaste "rusning" jag vet att jag gjort är sträckan Sitojaure till Salto i motvind på c:a 5 timmar vilket ger strax under 4 km/h. I år gick jag sträckan Kutjaure STF till Låddejåkkstugorna på 7 timmar (inkl raster) viket ger en mer rimmlig marshfart på led, c:a 3 km/h.
Inne i Sarek (utanför led) går det sällan fortare än 1,5-2 km/h

Ha de' ///Claes

Nygårdhs irrfärder i Fjällen

ps. vad är nyttan med att ta sig ända upp i fjälltrakterna om man ändå tänker skynda sig att ta sig därifrån så fort som möjligt?

 

[GustavOh]

Välkommen hem Claes!

Nä att tillryggalägga en massa mil är ju inget självändamål. Fast jag travar på rätt bra om jag får hålla mitt eget tempo. På stig/led och med dagsturspackning kan det bli uppåt 7 km/h.

Men samtal, titta på utsikten, vad och andra hinder för att inte tala om fikapausar drar ned det till till mer rimliga marchhastigheter. Det är skillnad på transportsträcka och själva vandringen...

 

[fowwe]

Av någon anledning kommer det lätt in en viss prestations- och tävlingsanda när det gäller fjällturer och kanske särskilt Sarekvandringar. Jag har där mött en hel del (vältränade unga män ;-) som nog dragits dit av en kombination av vildmark och tuff prestation. Det stör mig inte alls, vi lever ju som väl är i ett fritt land. Däremot finns det så otroligt mycket mer att uppleva i fjällnaturen än enbart vackra vyer och fysisk ansträngning och som man väldigt gärna vill dela med sig av.

Jag håller med Claes (som jag inte känner) om att det är enormt värdefullt att kunna NJUTA av fjällupplevelsen. Och om man dessutom har med sig nykomlingar som går för första gången känns det viktigt att visa dem på intressanta upplevelser och förmedla en inställning att det faktiskt går att lära sig att TRIVAS i vildmarken. En bra motvikt till det moderna vardagsliv som jag och de flesta av oss lever, där vi ständigt måste prestera och till och med tävla för att hålla oss kvar.

Själv går jag (för) fort av framförallt två anledningar (vad jag kan komma på):
1. Jag bedömer att jag behöver hinna fram till en viss plats innan en viss bestämd tid.
2. Jag har blivit trött och vill därför klara av en planerad sträcka så fort som möjligt.

Angående punkt 2 så är det ett välbekant(?) faktum att en uttröttad vandrare ofta tar täten i ett sällskap och går ifrån de övriga. Det krävs då betydligt mer mental styrka att gå lite långsammare än att rusa på. Särskilt när man går i grupp.

Hans

 

[GustavOh]

Av någon anledning kommer det lätt in en viss prestations- och tävlingsanda när det gäller fjällturer och kanske särskilt Sarekvandringar. Jag har där mött en hel del (vältränade unga män ;-) som nog dragits dit av en kombination av vildmark och tuff prestation. Det stör mig inte alls, vi lever ju som väl är i ett fritt land. Däremot finns det så otroligt mycket mer att uppleva i fjällnaturen än enbart vackra vyer och fysisk ansträngning och som man väldigt gärna vill dela med sig av.

Kanske det. Deet kan ju också spela in att en sarekvandring av nöden kräver rätt långa distanser, och om antalet lediga dagar är begränsat så...

Jag håller med Claes (som jag inte känner) om att det är enormt värdefullt att kunna NJUTA av fjällupplevelsen. Och om man dessutom har med sig nykomlingar som går för första gången känns det viktigt att visa dem på intressanta upplevelser och förmedla en inställning att det faktiskt går att lära sig att TRIVAS i vildmarken. En bra motvikt till det moderna vardagsliv som jag och de flesta av oss lever, där vi ständigt måste prestera och till och med tävla för att hålla oss kvar.

Amen!

Själv går jag (för) fort av framförallt två anledningar (vad jag kan komma på):
1. Jag bedömer att jag behöver hinna fram till en viss plats innan en viss bestämd tid.
2. Jag har blivit trött och vill därför klara av en planerad sträcka så fort som möjligt.

Angående punkt 2 så är det ett välbekant(?) faktum att en uttröttad vandrare ofta tar täten i ett sällskap och går ifrån de övriga. Det krävs då betydligt mer mental styrka att gå lite långsammare än att rusa på. Särskilt när man går i grupp.
Hans

Ja ungefär... som jag skrev tidigare så gör jag nån mental indelning i "riktig vandring" och "transportsträcka". Sen styr vädret också. När det regnar och vyerna skyms av moln så höjs tempot för att komma fram till en lägerplats snabbare. Tvärtom i vackert väder. (fast då blir det fler timmar istället)

Jo att den som är trött skyndar före känner jag igen, både hos mig själv och andra. Men också att den som är trött sackar efter. Det är väl helt enkelt så att man går in i sin egen lilla värld istället för att följa med gruppen.

 

[brigas]

Att gå och ta ut sej ordentligt fysiskt är även det en njutning.
Inget som hindrar att man njuter av den vackra omgivningen samtidigt.

 

[klippen]

Bra fart

I början av Augusti så vandrade min kompis Bosse och jag genom alla dalarna i Lunndörrsfjällen, en fin tur med en bl.a. luftig klivning upp till det gamla gruvhålet i Gruvfjällets ostbrant.

Vad marsfarten beträffar så låg den, skattat från dagsetappens längd i kilometer och timmar raster väck men sedan avrundat för huvudräkning, kring 3 km/h där det var oledat, vilket var merparten och strax under 5 km /h på led.

Vi är båda runt femtio år med kondition väl över Svenssonnivå, vilket i.o.f.s. borde vara minimum för en friluftsmänniska, och vana att röra oss i obanad terräng. Packningsvikten kan ha legat på strax över femton kilo.

Utifrån detta skulle jag vilja påsta att skall man gå så fort som drygt 5km/h med lite packning under en dag så behövs en väl uppgången stig, ett tjockt och hårt pannben, bra kondis och ett obefintligt intresse av omgivningaran samt flora och fauna.

 

[seobserver]

Det är intressant vad en öppning kan leda till!
Själv går jag mest och tittar runt, det blir inte många km per dag men mycket tittat och somligt tänkt. Förvisso har jag blivit utsatt för att behöva gå fort, ibland riktigt fort och kan inte med bästa vilja säga att det var någon njutning, utom möjligtvis att komma till målet. Men visst hann jag med att både se och uppleva trots fartskillnaden. Precis som Britt.
Att gå så fort så att det svartnar för ögonen har jag bara sett andra göra, men deras medelhastighet sjönk betydligt efter den upplevelsen.
Erfarenheten i sällskap är även den att de trötta och blodsockertunna försöker driva upp tempot.
Intresant är att inga hitintills kommenterat Jörgens glädjande observationer om nyrekrytering i leden.
//J

 

[Staffan Andersson]

Intresant är att inga hitintills kommenterat Jörgens glädjande observationer om nyrekrytering i leden.
//J

För mig är det inte glädjande om det blir mer människor i fjällen, tvärtom.